Dr. Strangelove eller hur jag slutade ängslas och satte tilltro till Curtis Jackson

Jag ska tala om hur det hela går ihop. Det började nog någon gång under den senare delen av nittiotalet. Jag har minnen från femte klass av hur jag och min klasskompis Fredrik satt på hans rum efter skolan och lyssnade på 2Pacs Changes, om och om igen. Vi tyckte att den var lite magisk.

Fast forward till träslöjdslektionerna på högstadiet. Vår lärare Kurt gav oss lov att ta med oss skivor att spela i stereon medan vi jobbade. Ilir, Edvin och Morteza var de enda som gjorde det. Ungefär varannan lektion sandpapprade jag ett fågelbo till tonerna av 31-årige Curtis Jacksons genombrottsalbum Get rich or die tryin’, och reflekterade inte speciellt mycket mer över det än att In da club var en rätt skön stänkare.

År 2005. Gangsta-hiphopen har till slut blivit totalt exploaterad. Man kan inte zappa förbi MTV utan att mötas av minst två inoljade skinkor. Alla har blivit överens om att Nelly är ganska tragisk. Och det var först nu som jag kunde se på Curtis, eller 50 Cent som han ju kallar sig, med något slags konstiga ironi-glasögon, och lyssna på hans musik lite på skoj. Jag antar att The Tough Alliances cover på 50s Many men på sätt och vis också indie-legitimerade att tycka om hans musik. Jag såg honom framför mig som en trettonårig kille som precis hade fått skivkontrakt, och nu fick chansen att göra den häftigaste plattan genom tiderna. Så han tog allt av det häftigaste han kunde tänka sig; bilar, knark, snygga tjejer, vapen och pengar, etsade fast det på en plastbit och döpte den till Get rich or die tryin’ - något som i slutändan var en kompetent platta med bra beats och vassa rim.

Men låt mig ta med er på ett sidospår. Jag har ofta identifierat mig med missförstådda, smått sinnessjuka artister. Främst Syd Barrett, före detta frontman i Pink Floyd. Syd knarkade rätt hårt, och passerade någon gång på sextio- eller sjuttiotalet en gräns. Han blev galen, och kunde under spelningar stanna upp och bara stirra ut i publiken i minuter. Syd pajade så mycket för bandet att de till slut sket i att plocka upp honom när de skulle ut på turné. Att säga att jag identifierade mig med 50 Cent vore en lögn, men på något sätt klev han in och sköt Syd i knäskålarna. Jag har alltid föraktat 50 och alla hans gelikar. Jag har alltid tyckt att det är musik för invandrarkillar med dåligt självförtroende. Sen satte jag på hans Heat - en låt ackompanjerad av ljudet av en pistol som upprepade gånger laddas och avfyras - och tröttnade på att emo-lipa. De hårda konsonanterna slogs mot mjuka vokaler i ord som "motherfucker" och "nigga", och låten bitchslappade mig i ansiktet och sa åt mig att räta lite på ryggen. Patiently waiting lärde mig att det faktiskt är bekvämare att vara skitförbannad än ledsen.

Jag vet, det låter genomtöntigt, och det är det förmodligen också. För Curtis är ju egentligen rätt tragisk. Han är ju innerst inne världens mest osäkra trettonåring. Men det säger du inte högt med en niomillimeters pistolmynning mot tinningen.

Paris Hilton - Stars are blind

Att skriva en recension handlar i mer eller mindre utsträckning om att bekänna saker.
Som i religion.
Men där konfirmanden lipar och säger förlåt, förlåt, jag drack en kvarting sprit igår.
Lipar recensenten och säger, jag drack en kvarting sprit igår men kom igen då och håll med.
Jag kan inte precis påstå att jag lipar nu. Inte heller drack jag en kvarting sprit igår.
Men det är ändå en jävla bekännelse.

Jag har kommit på mig själv med att tycka om en sån där låt som man egentligen inte borde tycka om.
För att den inte säger någonting om vem man är, eller om vad man gör här.
Och plötsligt, som med en käftsmäll, faller alla teorier om popmusik man byggt upp, sömnlösa nätter igenom, till att förklara allt som rör sig i den galax av rastlöshet och rotlöshet som breder ut sig under varje lapptäcke och under varje dunkudde på varje säng man någonsin lagt sig för att somna i; som man reser till så fort ögonen sluts, och som man på intet sätt tycker om men som man hur som helst är för svag för att ta sig bort ifrån. Och alla kläder man köpt för att passa in, dom ligger i en hög på golvet nu. Skrynkliga och smutsiga.

Eller för att uttrycka det mer modernt; det är en sån låt man inte skulle vilja ha överst på sin Last.fm-lista.
Hur bra den än är.
För att hon som sjunger, i och för sig är bland det coolaste vi har 2006.
Men ändå, och ni fattar säkert:

Paris Hilton.

Paris Hilton - Stars are blind

Det är den bästa fejkreaggen jag hört på tre tusen år.
Det är nämligen inte ens fejk.
Som minus plus minus blir plus kan ingenting Paris Hilton någonsin nuddar vid bli annat än någonting som också, väldigt äkta, skildrar vem hon är. Något som i sig inte behöver vara äkta.
Ett studium av plast, kalla det vad ni vill.

Det hade kunnat bli hur fel som helst.
Det borde ha blivit hur fel som helst.
Ett sånt där jävla fel som får folk att ta livet av sig.
Som när Britney Spears fick för sig att bli skådespelerska.
Som när David Hasselhoff fick för sig att rädda världen; och sjöng Freedom på muren i Berlin.

And it goes like this:
Blond blondin, porrskådis och världshistoriens största bimbo får för sig att spela in storyn om sitt liv i en sann UB40-dänga.
I 100 fall av 100 blir allt sånt där alldeles jävla värdelöst.
Så tacka gudarna för ett 101:a fall.
Ibland händer saker som inga förstår. Som allra minst är logiska.
Som atomklyvningar och sånt.
Som när Paris Hilton spelade in det här. Stars are blind.
Och sjöng:

"I don't mind spending some time
Just hanging here with you
Cuz I don't find too many guys
That treat me like you do"

Såna där låtrader som kommer klistras in på varje skunkares presentation, under 14 bast.
14 jordsnurr.
Under såna där digitalkamerafoton som varje skunkare under 14 bast tar på sig själva.
Stirrande in i kameran och frenetiskt posande med läpparna.
Som ett: "man lever bara en gång", men vad gör jag här?
Sånt som i 102 fall av 102 leder till: sprit, sprit, grannens hembränt och en sån där förlora oskulden-hets, som får varje skunkare på 14 och ett halft bast att känna igen sig i Kids så till den milda grad att dom vid 14 och ett halft bast och en dag går till skolsystern och frågar vad AIDS är för nåt.

"Vad är AIDS för nåt?"

Paris Hilton är en av dom.

Och det här är helt jävla genialiskt.

Det tar bara 38 sekunder innan jag börjar tycka om henne på riktigt.
Och hur kan man egentligen hata Paris Hilton? För att hon är bimbo? Pfft.
Det är som att hata en 5-åring för att han har skor med kardborreband.

När hon dessutom sjunger "maybe I'm perfect for you" så är det med sådan brist på självinsikt att det till synes kan tas för en mycket utstuderad självironi. Som att Paris Hilton står med näsan i vädret och skrattar åt oss nu. Men det gör hon inte. Hon är för dum för det. Hon är ju bruden utan självinsikt och hur skulle det ens gå att ro en sådan självironi i hamn.

No, no, hon sjunger dom där raderna som en guldfisk simmande i Nina Simones bröst. Med själen av en kvinnlig Barry White. Som om varje ord verkligen är storyn om hennes liv. Som om hon verkligen menar det. Och nu är det upp till oss att haja det.

Så haja då.
Stars are blind är allt vi behöver veta om Paris Hilton.
Vem hon är och vad hon gör där.

Och kanske kan det rädda någon.
Om inte en konfirmand på bakfyllan.
Om inte en skunkare på 14 jordsnurr.
Så i alla fall en pojke med kardborreskor.
Och kanske i något fall av 103; en recensent med kvartingen i sin hand.

Lyssna även på:
Britney Spears - Toxic
Annie - Heartbeats
Eric Donaldson - Cherry oh baby

Loose fur - Born in the USA again

För många kockar gör inte soppan god, eller vad är det man säger.
Sätt Jeff Tweedy, Jim O'Rourke, Glenn Kotche i en studio och låt dom bevisa det.
Låt dom sjunga det.

Sån där storslagen lo-fi-musik där instrumenten får för stor plats.
Sån där storslagen singer-songwriter-musik där allt ska vara så jävla perfekt.

Men det blir det inte. Det blir det aldrig.

Kommer ni ihåg den där matchen när Sverige spelade mot Turkiet i EM 2004 och lagen nickade nickar till varandra, åtta gånger i sidled. Innan Lars Lagerbäck bytte in Magnus "Turbo" Svensson, för att som man säger, förstärka offensivt.

Kommer ni ihåg Arsenal i början av 90-talet och hur Tony Adams sträckta arm mot skyn, signalerande för offside, symboliserade, personifierade, det där engelska England som hur mycket solen än sken (inte för att den gjorde det) likt förbannat fick oss att sitta inne varenda tippextra-lördag, i flera hundra år för drömmarna om 13 rätt.

Och hur regnet öste ner som spikar på fönsterkarmarna. Hur solen sken.
Hur matcherna på SVT text-tv sida 377 blev röda. Och hur varenda pling i rutan uteblev.

Jag hade hellre åkt tillbaka dit och upplevt varenda sådan lördag igen.
Hellre sett Sverige - Turkiet i repris.
Än att lyssna på den här skivan en gång till.

För att den är så jävla tråkig.
Så jävla gubbig.
Så jävla tråkig.

Betyg: 1 av 5.

Titta hellre på:
Sheffield Wednesday - Arsenal
Sverige - Turkiet
Schweiz - Ukraina

Nick Drake - From the Morning

Jag har svårt att prata om Nick Drake. Jag har svårt att berätta för folk att jag lyssnar på Nick Drake och svårt att uppmana andra att göra det.

För det är någonting med Drake. Eller, det är egentligen ingenting alls med Drake. Ingenting svårförklarat eller mystiskt, ingen hemlig attraktionskraft. Tvärtom är det nästan otäckt enkelt. Drake skriver låtar, spelar gitarr och sjunger som en liten gud. Sen är det inte mer. Ändå har jag en känsla av att om jag petar på honom, om jag talar eller skriver om honom, så kommer han att falla samman och dö. För han är ju så liten och han var ju så olycklig. Och även om jag vet att det inte spelar någon roll, att det lika gärna kan vara en bild ditmålad av en musikindustri som vill tjäna pengar på att göra kult av en död begåvnings olycka, så kan jag inte låta bli gulla lite med Drake jag också, trots att det borde äckla mig. För han är ju så liten och han var ju så olycklig och ibland vill man bara krama honom och säga att allt kommer att ordna sig.

Det är svårt för mig att erkänna. För det är så jävla gjort. Alla älskar ju Nick Drake. Alla tycker att han gjort världens finaste små sånger och alla är hans största fans. Alla grät när de såg ”A Skin Too Few”-dokumentären och alla småmyser när de tänker på hur äkta han var och hur få plattor han hann göra innan han dog. Jag kan inte ens göra det själv utan bara gå med i klubben.

Men det spelar ingen roll.

När jag lyssnar på ”From the Morning”, sista låten på Drakes sista skiva, Pink Moon, då kan jag känna allt det där lika gärna som att skita i det. Drake är ensam med sin gitarr, han spelar och sjunger i två och en halv minut, och ingen bryr sig längre om ifall han hade levat tills han var 80, spelat in reklamfilm och släppt 34 lama liveskivor. ”From the Morning” flyter fram, lycklig, sorgsen och obeskrivbar. Det är blekt, avskalat och kraftfullt, som så många redan påpekat. Det är lätt och svårt och allt sånt där. Det är till och med magiskt, om jag vågar uttrycka mig så (uppenbarligen gör jag det). Det är så mänskligt och levande och så nära det jag tror mig veta är Nick Drake att det är förvirrande. Men det är inte mer än så.

För visst är det ljudet av Nick Drake som hörs på skivan. Och visst kan jag ibland rentav tänka att ”From the Morning” är Nick Drake eller till och med tvärtom. Men det är en grov underskattning (dessutom är det omöjligt, Nick Drake är död, han kan inte sjunga några sånger); ”From the Morning” ger mig inga bilder av Nick Drake i huvudet, det är inte honom jag tänker på och det är inte han som är i fokus. Jag ser, hör och älskar – inte Drake själv utan bara det han gör, musiken.

För jag vill inte ha några hjältar och jag vill inte ha någon jävla Rock'n'roll.

Morrissey - the youngest was the most loved

Jag har en bild hemma.
Den är tagen 1976.
Steven Patrick ligger på mage på en solstol. Huvudet är vänt mot kameran.
Han ler.

Jag har en bild i mitt huvud också;
En sommar för två år sedan. Steven Patrick har tagit av sig sin snirkliga kavaj, ersatt den med en tröja med krage. Han blickar ut över Hulingen. Sen för han mikrofonen mot munnen och tillägger ”sorry it´s so cold, sorry it´s so wet, but next time we come to visit your houses - And we WILL stay”
Sen kommer det där introt. Sången om han som aldrig vill komma hem, för att han inte har något hem. Sången som de spelade på Pelles begravning i Svt:s fantastiska serie S.P.U.N.G 2.0.
Den sång som Pelle tyckte allra allra mest om i hela världen.

Så många har älskat There is a light that never goes out, fortfarande är det Steven Patricks, ja hela populärkulturens, största stund. Det är inte bara en sång i mängden, vilken som helst.
Det är en sång som får mobbade pojkar med pärlhalsband att lugna ner de orytmiska slagen i hjärtat. En sång som får stenhårda vatos från Los Angeles att slita sönder skjortan, bara för att blotta sin Moz-tatuering. Sången som får nyrakade pojkar i vita sneakers och vindjackor att gråta.


Det kan tyckas meningslöst att blicka bakåt till 1976, till en sång utgiven 1986 eller ens till 2004 för att recensera en jävla andra-singel från Morrisseys senaste skiva, Ringleader of the tournamentors. Men för att låna hans egna ord ”Time will prove anything”.
1976 var Morrissey själv en av de där utstötta i pärlhalsband. Uppvuxen i Manchester lekte han aldrig med de andra tjurarna. Han gömde sig i pojkrummet, byggde sitt liv kring skivorna, filmerna och böckerna. Där fanns all styrka och kraft som den blyge, skygge pojken inte klarade av att finna i det verkliga livet.
Tio år senare, när There is a light that never goes out kom ut, som näst sista spåret på the Queen is dead hade Morrissey gått vidare. Han hade lämnat pojkrummet, lämnat skolgårdens grus. Manchesterskolgårdens pojkar kunde längre inte nå honom. Dessutom hade han redan gort upp med sin skoltid två år tidigare, i sången the headmasters ritual (”I wanna go home, I don´t want to stay (..) bruises bigger than dinner plates...”). Men Morrissey glömde aldrig vad populärkulturen gjort för honom, han fortsatte att visa sin kärlek till den, genom skivomslag och miljoner referenser i texterna. Och det är den drivkraften som kanaliserades i There is a light that never goes out, den drivkraften gör den till den vackraste hymn som ännu spelats in.

2004, på Hawaiiscenen på Hulstred, kunde han inte heller hålla sig från att missionera. Han lovprisade the New York Dolls, det band som betydde mest för honom under hans uppväxt. Han bar en tistel mellan benen. Ibland så log han. Den gamle schlagerfantasten kunde inte heller hålla sig ifrån att visa att han minsann kände till hur det hade gått för Lena PH i eurovision.
Det här inför den antagligen största publik som han spelat inför i det här landet. Tiden bevisade faktiskt allting, och den förr så bortglömde misantropen var nu så stor som han alltid hade förtjänat att vara.
I publiken den kvällen stog en ung nyblonderad flicka, som jag några månader tidigare lämnat, och när allsången steg mot allt högre höjder under det avslutande cresendot grät hon.

Idag, när The youngest was the most loved släpps som andrasingel gråter hon inte längre, och Morrissey sjunger ”If you don´t want me, you don´t have to have me”.
Såklart är det fantastiskt. Kanske inte fantastiskt som i att varje låt på singeln låter fantastisk (det gör de ju aldrig). Men det går faktiskt inte att överskatta Morrissey, vad han betytt för musikhistorien, och än viktigare; det går inte att överkskatta hur många människor som fått en rakare rygg av mannen med världens största haka. Och det ÄR viktigt att han fortfarande, 47 år gammal, kan konstatera att det inte finns någonting i livet som kan kallas något så vidrigt som ”normalt”.
Och historien om Morrissey kommer alltid att få större plats i läroböckerna än de enskilda låtarna.
Därför ville jag bara säga att jag har en bild hemma.
Den är tagen 1976.

betyg: vem fan bryr sig om betyg?

The Tough Alliance - New waves (EP)

>Brasklapp: Eftersom ni kommer att hata den här recensionen och kalla den för ett jävla skämt, så kommer säkert att ta bort den imon. Men klockan är 03:59 och jag vet inte vad jag håller på med. Så det så.<

Det börjar så här. Det är vad jag har lärt mig i höst. 20 poäng teoretisk filosofi och nu vet vi det här: det börjar med Platon och Aristoteles. Det börjar med Sokrates egentligen. Det börjar med Sokrates. Det börjar med Parmenides. Det börjar med snubbarna från Arabien. En strand i Theos. Det börjar med något jävla drägg som gick runt i skogen och plötsligt undrade vad det var han såg. Som hela musikhistorien börjar med några bongotrummor på Afrikas västkust. Glöm det. Musiken började när den afrikanska västkusten kom till USA. Pinades, hånades, och fick någonting att sjunga för. Någonting som betydde någonting. Det börjar med Sokrates. Pinad, hånad, och dömd till döden. Platon såg det och förde hans ord vidare. Aristoteles kom dit, ifrågasatte allting, och sa sina ofta citerade ord: Platon är min vän, men viktigast av allt är sanningen.

Det finns vänner här och där, men viktigast av allt är sanningen.
Vi börjar där.

Alla jag känner hatar The Tough Alliance. Nästan alla. Den här är för dom.
Och jag vet att era vänner gör det också. I alla fall några av dom. Folk överallt hatar TTA. För att dom är dryga. För att dom har attityd. För att dom hatar oss. För att dom trashade någon efterfestlokal efter någon spelning någon gång. Men who cares? För att dom svingade med baseballträn någonstans. Så, for sure, vi har all anledning att hata. Men vad ska man göra sen. Gå hem och lägga sig?

Nej. Dansa, så klart.

Vad skulle man annars göra.

EP:n New Waves är inte många dagar äldre än Shilou Novel Jolie-Pitt, men finns redan ute på internet. Fyra låtar lång. Den tredje av de fyra låtarna heter 25 years and running och är förmodligen det coolaste som kommer ut i Sverige i år. Det mest tidstypiska. Något av det ärligaste. Mest uppriktiga. Som om dom skriker det rakt ut; titta hit, vad fan; vi är barn av vår tid. Det är låten som kommer att spelas som en nationalsång över dansgolvet av varje DJ, varje natt klockan slår fem i två. Fem i tre. Fem i fyra. Eller fem i fem. En sån låt att trycka ut den sista droppen svett till. En sån där låt som räddar liv. En sån låt som får studenter att krama om varandra, på lastbilsflaken i rondellerna, och säga, i en dusch av saliv och alkohol, alkohol, sprit; vi är friends 4-ever, hur det än går. Oavsett om vi dör imon. Oavsett om vi dör här och nu. Så är vi friends 4-ever och glöm aldrig det. Och så tror dom på det. Som om det vore det mest självklara i världen.

Det är också det närmaste TTA någonsin kommit en ursäkt. Eller en antydan till ursäkt. Kanske bara ett: aha. Men ändå ett: aha. Så stängs datorerna av. Instrumenten tystnar och den där maskinen som gör ekon sätts på.

”Maybe, maybe, I should take the days one by one
If I could only change where I came from”

Och jag ska inte ha någon teori om vad popmusik handlar om och sånt där. Jag har druckit för lite vin för det. Men att något så stort, kan få plats på två låtrader. Något som för så många kanske bara är två låtrader. Men som ibland, och efter alldeles för många vin; rymmer precis alla dom drömmar, tårar, och all den dans, som popmusik består utav. Bygger på. Vad fan, jag vet inte. Jag vill bara dansa och sjunga med. Jag vill stå på en scen inför ett fullproppat Reading. Höja hakan några tum. Sänka den igen. Sätta mig på scenkanten och fästa blicken på horisonten, som bara Ray Davies kan, och sjunga, sjunga, dom där raderna. För mig själv. Och för alla andra som undrar vad jag gör där. Vem fan är du, typ. Spotta på dom, som bara Kevin Rowland kan. Och gå därifrån, som bara Kevin Rowland kan. Gå därifrån som en segrare.

Silly Crimes är nästan lika bra.
Silly Crimes är fruktansvärt jävla bra.
TTA är Göteborgs Happy mondays. För hur Shaun Ryder bara grävde upp allt som alltid snurrat i hans hjärna och gjorde det till ett jävla kaos på totalt kanske ett 40-tal låtar som aldrig överhuvudtaget sa någonting, egentligen, men som reflekterade just det vakuumet, obalansen, och flåset, som infinner sig hos varje människa som älskar för mycket musik på samma gång. Och som dessutom vill göra någonting av det. Någonting bra. Någonting fint. Som en gentjänst ungefär. Någonting av tacksamhet. TTA är Göteborgs Happy Mondays. Göteborgs Black Grapes. Göteborgs, vad fan som helst. Idioter. Svin. Idioter. Idioter. Göteborgs idioter. Men ingen kan ta ifrån dom deras kärlek till musiken. Hur dom samplar hit och dit; som Will Oldham sitter med benen i kors och läser Pessoa. Orons bok för 32:a gången. Så står TTA med armarna sträckta mot taket, pekande mot allt det där som någon gång under 25 års springande fick dom att springa lite till.

Och för det borde man älska dom.
Inte för att dom trashar efterfestlokaler.
Inte för att dom svingar baseballträn.
Men för att dom älskar popmusik.

Betyg: 4.5

***

TTA står också för:
The three arrows (Norsk dartklubb)
Tibetian terriers association (Hundförening bildad 1967)
The third alternative (Brittiskt fantasy-magasin)
Trelleborgs trädgårdsanläggningar (Fastighetsbolag i Trelleborg)

Sluta döda oss

Det har gått för långt för att hålla tyst och jag vill inte vara en av dom som håller käften, inte en av dom som stod bredvid, på gatorna i Berlin och såg judiska barn släpas iväg för att några år senare säga; vadå, jag såg ingenting.

Nu får det fan vara nog.
Upp till kamp.

Jag vet att ni bryr egentligen. Ni orkar inte bara. Jag orkar inte heller. Den där jävla debatten om nedladdning eller ej, om 20 år kommer vi skratta åt den och säga; kommer du ihåg på vår tid när man inte ens fick ladda ner saker gratis? Och så kommer vi skåla runt ett midsommarbord fullt av sprit och säga att det är bättre nu.

För, vad har hänt? Och när blev det en mänsklig rättighet att kunna leva på sin hobby? Att kunna leva på sin konst? Att kunna leva alls? Giriga jävlar. Bara för att dom är bra på någonting, eller för att dom var på rätt plats vid rätt tidpunkt, betyder det inte att dom ska komma undan med det. I själva verket betyder det ingenting, det betyder bara att dom är bra på någonting. Men en bra svetsare jobbar lika många timmar som en kass svetsare, för samma lön. I samma stank av svett och olja.

Jag vet att jag kanske har fel. Men det skiter jag i. Jag är bara arg. Jag är inte bitter. Jag är bara arg.

Låt säga så här:

Varför spelar man in musik?

A. För att tjäna pengar
B. För att man vill sprida vidare ett budskap

Om A, så: Förtjänar man då ett enda jävla öre? Av dom kidsen som köper skivorna för fullpris i affärerna istället för att köpa choklad på lördagarna, och tror att det dom hör, orden dom lyssnar till är något som verkligen betyder någonting, och betyder något mer, något annat än just bara någonting som kan låta fint nog till att sälja kunna sälja skivor. Det är som att ligga med en tjej som man tror är ens flickvän och som på morgonen efter säger; come on och betala mig! Det handlar om kärlek, ya know, inte om pengar. Och om man inte spelar in skivor för pengar så..

B: .. vill man sprida ett budskap vidare. Dom vill få ur sig någonting. En känsla av något slag; hat, kärlek, ångest. En känsla som betyder någonting och som dom kanske bara kan bli av med om dom sjunger det, högt nog, så att alla andra hör och säger: vem fan är det där. En clown, eller nåt. Och så skrattar alla och vänder sig om och det är i alla fall bättre än att gråta i ensamhet. Tänker dom, eller vad fan vet jag. Men dom vill få ur sig någonting. Sprida det vidare. Och vad är inte ett bättre sätt än att lägga upp sina låtar på internet? Och jag skiter i det där; "fan, jag vill bara ha pengar så att jag kan överleva. Så att jag kan köpa studiotid till nästa album. Fan, det handlar inte om det." Kolla på Khonnor; han spelade in sin musik i sovrummet, kollat på Springsteens Nebraska, Cody ChesnuTT senaste, Daniel Johnston.. yes, yes, dom vackraste rosorna är dom som växt bland ogräsen. Yes, yes, jag vet; varför ska vi betala för någonting som skapas för att vi ska ta del av det? Som skapas för oss. Som skapas för oss! Så skapa det för oss och sluta sno våra pengar. Som att det är vi som snor, som att det är vi som snor, vi snor inte ett jävla piss! Så fuck you!

Eller som Woody Guthrie sa redan långt innan någon ens visste vad MP 3 var för nåt: "This song is Copyrighted in U.S., under Seal of Copyright # 154085, for a period of 28 years, and anybody caught singin it without our permission, will be mighty good friends of ours, cause we don't give a darn. Publish it. Write it. Sing it. Swing to it. Yodel it. We wrote it, that's all we wanted to do."

Konsten är till för oss. Det är det den är till för. För att vi ska ta del av den. För att vi ska bli ett med konstverket. För att vi ska betrakta den och föra den vidare. För att vi ska älska den och kalla den för bäst i världen i insändare i tidningar som konstnären klipper ut och sätter upp på väggen, säger till maken eller säger till frugan; titta här, vad bra jag är.

Det är en stor fet konspiration. Och jag vet vart dom bor. Sluta hymla. Och erkänn att ni är kåta på pengar. Inte kåta på oss egentligen. Ni är kåta på pengar. Sluta hymla, så kan vi slå ner er, med bättre samveten nästa gång.

Sluta döda oss! Sluta döda oss.

HANG ON - bäst april 2006

1. Regina Spektor - Fidelity (3:47)
Surade lite när jag såg den förvånansvärt ointressanta uppställningen till årets Accelerator (varför kan inte The Raconteurs spela i Göteborg?). Blev dock nyfiken på den här Moskvafödda amerikanskan som jag hört mycket gott om innan. Och när jag första gången hörde henne spotta fram refrängen "It breakes my hea-a-a-a-a-a-a-a-a-a-aart" över någon slags violinknäppande R&B-indie, var jag såld. Fråga mig bara inte hur albumet i övrigt låter. Jag lyssnar bara på "Fidelity".
Från "Begin to Hope", Warner 2006

2. Willie Nile - Back Home (6:23)
Han promenerar, gungar, vaggar eller rullar fram. Som en trött, men nyfiket rusig Dylan. Som en vilsen själ i en allt för stor värld kantad av horor, världskrig, heliga kossor, rubinröda läppar, vin, weed och bluesmunspel. Det känns som om man färdas med honom. Det känns som om sången aldrig ska ta slut. Och det är just vad man också hoppas.
Från "Streets of New York", Evangeline 2006

3. Nils Lofgren - Frankie Hang On (3:41)
Albumet är en ojämn historia. På sina håll lider det av ett åttiotalssound som borde ha varit arkiverat för länge sedan. Som tur är finns dock en handfull riktigt starka låtar. Nästan i klass med hans sjuttiotal. Inte minst denna kärvt rockiga sak, som gästas av Graham Nash och David Crosby.
Från "Sacred Weapon", Hypertension 2006

4. The Flaming Lips - Free Radicals (3:41)
The Flaming Lips goes Prince? Ja, det låter nästan så när Wayne Coyne, med en bitter glimt i ögat, falsettfunkar över skitiga gitarrer och glamrock-körer; "You think you´re radical / But you´re not so radical / In fact you´re fanatical".
Från "At War With the Mystics", Warner 2006

5. Neal Casal - You Don`t See Me Crying (4:03)
Hans upptäckt av sextiotalspop och orkester känns som en befrielse. Det kanske kan rädda fler ensamma gitarrpojkar?
Från "No Wish to Reminisce", Fargo 2006

6. C.AARMÉ - Ti Ca Tu A (2:52)
"It doesn´t get any better / Ich doesn´t get any better than this". Nä, inte kan man motstå göteborgsarméns ettriga stackatohardcore. Det går bara inte.
Från "Golden Retriever/Ti Ca Tu A", cd-singel, Burning Heart 2006

7. David Hines - I Go To Pieces (2:35)
Den här charmiga Elvis Costello-besläktade popbagatellen hittar jag på första samlingen i serien "Home Runs"; ett beundransvärt projekt startat av skivsamlande powerpop-fanatiker i Vara.
Från V/A "Home Runs: Songs That´ll Take You All the Way: North American Pop From 75-85", Play Ball! 2000

8. Jim Noir - Eanie Meany (2:44)
Förlåt, men jag måste ta ett citat här också. Kan man annat än älska en låt som börjar med texten "If you don´t give my football back / I´m gonna put my dad on you"? Självklart inte. Och när texten ackompanjeras av den soligaste sextiotalspopen hitom Cosmic Rough Riders är alla tvivel definitivt undanröjda. Ett enmans-Beach Boys är väl precis vad världen behöver år 2006?
Från "Tower of Love", Atlantic/Warner 2006

9. Wilson Pickett - Don't Let The Green Grass Fool You (2:49)
Uppfunkad av Philly Soul-producenterna Kenny Gamble och Leon Huff visar Pickett, som hade sina största hits på sextiotalet, att en sydstatskatt kan svänga på svansen även på modernare storstads-dansgolv.
Från "In Philadelphia", Rhino 1995 (ursprungligen på Atlantic 1970)

10. Irma Thomas - These Four Walls (3:10)
Kent fortsätter sin hälsobringande återutgivning av sextio- och sjuttiotalens många bortglömda sydstatshjältar (ni missade väl t ex inte Doris Dukes fantastiska "I´m a Loser" som överglänste det mesta i fjolårets återutgivningshög?). Souldrottningen från New Orleans sjöng in denna Swamp Dogg-producerade rysare 1970. Den borde ha slagit världen med häpnad, men gjorde det inte. Kanske vi är mogna idag?
Från "A Woman´s Viewpoint: The Essential 1970s Recordings", Kent/Ace 2006

11. Candi Staton - His Hands (5:48)
Candi Statons gudabenådade röst, Will Oldhams fingertoppskänsliga låtskrivarbegåvning, indiekufen Andrew Birds stråkar och Lambchops Mark Nevers produktion skickar oss rakt upp i evigheten. Southern soul blir inte mer southern soul än så här 2006.
Från "His Hands", Honest Jon's 2006

12. Warren Zevon - The Factory (2:45)
Med hjälp av bl a R.E.M.:arna Peter Buck, Mike Mills och Bill Berry och med självaste Bob Dylan vilt tutande på munspel rockar cynikern Zevon loss i denna charmigt kaotiska proletärsaga.
Från "Sentimental Hygiene", Virgin 1987

13. The Beach Boys - Kiss Me Baby (2:37)
Rockkritikern Dave Marsh säger i sin skamlöst underhållande bok "The Heart of Rock & Soul" (Da Capo) att "I wouldn´t trade this little B side for all of Pet Sounds", och även om jag personligen skulle tveka vid ett sådant byte, så förstår jag vad han menar. Denna lilla vemodigt romantiska popsång drar i känslotåtarna som få.
Fotnot: Marsh listar i sin bok "the 1001 Greatest Singles Ever Made" och listan, för den som är intresserad, finns här. Själva listan är förstås underordnad texterna om låtarna och vill man ha dem så får man helt enkelt skaffa boken, vilket jag rekommenderar varje seriöst musikintresserad människa att göra.
Från "Today!", Capitol 1965

14. Sade - By Your Side (4:34)
Den här behöver väl ändå ingen presentation? En av världens allra bästa kärlekssånger. Bara.
Från "Lovers Rock", Epic/Sony 2000

15. Wynn Stewart - Another Day, Another Dollar (2:29)
Skönsjungande Stewarts hårdsvängande honky tonk-hyllning till arbetarklassen klättrade på countrylistorna 1963. Och nog är han värd att nämna i samma andetag som andra stora Bakersfieldgrabbar som Buck Owens eller Merle Haggard.
Från "California Country: The Best of the Challenge Masters", AVI 1995

16. Grandaddy - Disconnecty (3:34)
Inte det bästa jag hört med UFO-skägget Jason Lytle och hans kumpaner; kanske inte ens det bästa från sista (ja, sista!) albumet "Just Like the Fambly Cat" (som jag inte hört i sin helhet än) - men det är ändå Grandaddy! Det räcker. Detta sällsynt originella band lämnar ett hål efter sig, som bara till viss del fylls av Mercury Rev och The Flaming Lips. Lytles skägg, som nu lär vara avrakat, blir även det svårt att ersätta.
Från "Sonically Speaking, Vol 28", Tidskriften Sonic, april 2006

17. Bruce Springsteen - If I Should Fall Behind (2:57)
Har ni glömt att det faktiskt fanns bra låtar på "Lucky Town" också? Här är en, som får åtminstone undertecknad att känna sig redo att knyta hymens band med underbettet från New Jersey. Om det inte vore försent, förstås. Broken Records gjorde en egen tolkning av denna kärleksvisa på just ett bröllop härförleden.
Från "Lucky Town", Columbia 1992

18. Drive-By Truckers - Aftermath USA (3:16)
Sydstatskepsarna leker fylleriffig slashasrock a lá The Faces. Då låter det så här...bra!
Från "A Blessing and a Curse", New West 2006

19. Urban Dogs - Sex Kick (2:09)
Pang-på-rödbetan-punk med skit under naglarna och svettig pubrock-feeling. För vänner av The Vibrators eller Sham 69. Vill minnas att jag fick tipset någonstans härifrån.
Från "Urban Dogs" (New Barbarians), Cleopatra 1993

20. Bettye LaVette - Thru the Winter (5:49)
Hon fick en liten - välförtjänt - renässans med fjolårets "I´ve Got My Own Hell to Raise"; men missa inte heller det tillbakalutade bluesalbum som denna countrysoul-ballad är hämtad ifrån.
Från "A Woman Like Me", Blues Express/RandM 2004

21. Little Jimmy Scott - They Say It´s Wonderful (3:55)
Som en Frank Sinatra från en annan planet sjunger han. Med en röst - inte en mans, inte en kvinnas - som får tid och rum att stanna. En hormonsjukdom har för evigt placerat honom bortom vår jordiska uppdelning i kön. Ray Charles förälskade sig tidigt i hans röst och producerade själv detta gastkramande album med gråtmilda ballader. Stort tack till Larm för skivan.
Från "Falling in Love is Wonderful", Tangerine 1962

1 hour 15 minutes 38 seconds of hot honky hits

För bilder, länkar etc kolla Honky Deluxe.

Rain dogs

"Broken glass, rusty nails where the wild violets grow
Say goodbye to the railroad, the mad dogs of summer
And everything that I know"

Koppen med svart kaffe stod alltid där.
Med söndrigt handtag, och två bitar socker bredvid.
Ibland intorkat kaffe, från en annan runda, igår eller i förrgår.
Ibland nydiskad och fortfarande våt, med smaken av diskmedel kvar.
Som frätande ilningar, och syrliga, över tungan och ner.
Bröd med konserverad, utgången, skinka. Och digestivekex som smulat sönder.
På TV:n var det snooker, alltid snooker.
När jag idag lyssnar på Rain dogs, ett år senare.
Känns det som att koppen står kvar, och med den, allt vad den innebar.
Regnet mot rutan, smattrandet. Arbetslösheten. Dagdrivandet. Sömnlösheten. En madrass på golvet, i naket rum. Och rädslan. Bandspelaren, vinylspelaren. Och dammet.
Kafkas dagböcker. Och Pessoa.
Tvångstankarna, som förpassar mig än idag, att inte använda musen vid behov.
Att inte trycka på "Caps lock", och om så händer, radera en rad för varje tryck, en sån rad som aldrig kommer tillbaka igen, en sån rad som aldrig får tryckas dit igen.
Av ren princip.
Det är en ständig kamp.
Med svettiga lökar, svettiga jävla lökar, blodiga knogar, och hesa stämband.
Hesa stämband, som ibland knyter ihop sig i ren protest, och ibland löses upp med whiskey och gin, för att sjunga med. Dansa, gunga. Leva.
Som om varje låt handlar om mig, trots att jag inte upplevt det.
Som att gå tillbaka till gamla fotoalbum där någon har har stoppat in bilder av en annan man. Utan att märka det.
Varenda röstbrytning. Varenda brusten ton.
Och genom allt det där, står koppen med svart kaffe kvar.
Vrålen, stämmorna. Regnet.
Det dova morrandet, väsandet, rösten. Rösten.
It was twenty years ago today, Tom Waits tog med bandet och släppte ner det.
För Älvsborgsbron, och skrev sin hymn till ljudet av dess skrik.
Förpassade till kyla, redo att sjunka ner i gyttjan, bland isvakar och knubbsälar.
Med bilarna rusande förbi strax ovanför, som om ingenting hade hänt. Någonsin.
Och Tom Waits ylande, som om ingenting hade hänt.
Det hade lika gärna kunnat vara du och jag, men sånt angår sällan oss.
Mystiken och magiken, går ofta hand i hand.
Lyriken och paniken, går ofta bredvid.
Tom Waits stod där han stod, i ett gatuhörn, och såg tåget passera förbi.
Med alla dimmiga dagar, och flickor med blommor i sina hår.
Först kom mystiken, sen kom magiken, efter trippade lyriken och paniken.
På tå. Tripp-trapp. Tripp-trapp.
It was twenty years ago today, sweet darling, Tom Waits lät koppen med svart kaffe trilla ner, falla ner, sväva, mot marken, längs Union Square.
Kaffet rann ut, som en pöl av blod.
Och koppen gick av i bitar och skärvor av porslin, som duvor pickade upp, åt, och dog av.
Men jag står kvar här än.
Med koppen av svart kaffe, Rain dogs, och regnet.
Whiskey, gin, och mina hesa stämband.
Jag kommer nog aldrig härifrån.

"Now you're gone, and it's hotels and whiskey and sad-luck dames
And I don't care if they miss me, I never remember their names
They say if you get far enough away, you'll be on your way back home
Well, I'm at the station, and I can't get on the train"