Dr. Strangelove eller hur jag slutade ängslas och satte tilltro till Curtis Jackson

Jag ska tala om hur det hela går ihop. Det började nog någon gång under den senare delen av nittiotalet. Jag har minnen från femte klass av hur jag och min klasskompis Fredrik satt på hans rum efter skolan och lyssnade på 2Pacs Changes, om och om igen. Vi tyckte att den var lite magisk.

Fast forward till träslöjdslektionerna på högstadiet. Vår lärare Kurt gav oss lov att ta med oss skivor att spela i stereon medan vi jobbade. Ilir, Edvin och Morteza var de enda som gjorde det. Ungefär varannan lektion sandpapprade jag ett fågelbo till tonerna av 31-årige Curtis Jacksons genombrottsalbum Get rich or die tryin’, och reflekterade inte speciellt mycket mer över det än att In da club var en rätt skön stänkare.

År 2005. Gangsta-hiphopen har till slut blivit totalt exploaterad. Man kan inte zappa förbi MTV utan att mötas av minst två inoljade skinkor. Alla har blivit överens om att Nelly är ganska tragisk. Och det var först nu som jag kunde se på Curtis, eller 50 Cent som han ju kallar sig, med något slags konstiga ironi-glasögon, och lyssna på hans musik lite på skoj. Jag antar att The Tough Alliances cover på 50s Many men på sätt och vis också indie-legitimerade att tycka om hans musik. Jag såg honom framför mig som en trettonårig kille som precis hade fått skivkontrakt, och nu fick chansen att göra den häftigaste plattan genom tiderna. Så han tog allt av det häftigaste han kunde tänka sig; bilar, knark, snygga tjejer, vapen och pengar, etsade fast det på en plastbit och döpte den till Get rich or die tryin’ - något som i slutändan var en kompetent platta med bra beats och vassa rim.

Men låt mig ta med er på ett sidospår. Jag har ofta identifierat mig med missförstådda, smått sinnessjuka artister. Främst Syd Barrett, före detta frontman i Pink Floyd. Syd knarkade rätt hårt, och passerade någon gång på sextio- eller sjuttiotalet en gräns. Han blev galen, och kunde under spelningar stanna upp och bara stirra ut i publiken i minuter. Syd pajade så mycket för bandet att de till slut sket i att plocka upp honom när de skulle ut på turné. Att säga att jag identifierade mig med 50 Cent vore en lögn, men på något sätt klev han in och sköt Syd i knäskålarna. Jag har alltid föraktat 50 och alla hans gelikar. Jag har alltid tyckt att det är musik för invandrarkillar med dåligt självförtroende. Sen satte jag på hans Heat - en låt ackompanjerad av ljudet av en pistol som upprepade gånger laddas och avfyras - och tröttnade på att emo-lipa. De hårda konsonanterna slogs mot mjuka vokaler i ord som "motherfucker" och "nigga", och låten bitchslappade mig i ansiktet och sa åt mig att räta lite på ryggen. Patiently waiting lärde mig att det faktiskt är bekvämare att vara skitförbannad än ledsen.

Jag vet, det låter genomtöntigt, och det är det förmodligen också. För Curtis är ju egentligen rätt tragisk. Han är ju innerst inne världens mest osäkra trettonåring. Men det säger du inte högt med en niomillimeters pistolmynning mot tinningen.