The Beach Boys - Do you wanna dance?

Det är så ibland, man kan titta på en hel film och tycka att den är skitkass. Sen kommer det en scen; en enda scen; en scen som är så jävla bra att man undrar:

A. varför inte hela filmen slutar där
B. varför inte hela filmen börjar där

Bunuels Borgarklassens diskreta charm är lite så. Den är skitbra alltså. Det är en av mina favoritfilmer, ever. En milstolpe, en hörnsten, en jävla klassiker. Men det är först i slutet som man inser det där, det där som i folkmun kallas STORHETEN och det där som Idol-juryn rätt och slätt kallar för DET. Trevande, trevande, drar den igång med ett jävla lustspel där ingenting någonsin blir som det var tänkt; och förvirrelsen tar sig uttryck i allt mer absurda former. Några vänner ska käka middag, men det skiter sig, gång på gång. När de väl kommer ut, och ska beställa kaffe, har restaurangen inget kaffe. Dom säger; okay, can we have some tea instead (kanske inte med exakt de orden, men ungefär) och kyparen säger; oh no, vi har inget vatten. Till slut hamnar de runt ett bord och plötsligt dras väggen bort, ridån; och på andra sidan sitter en hel teaterpublik och suckar, sällskapet tystnar och någon harklar sig och säger; ursäkta, jag har glömt bort replikerna.

Det är en sån där scen man skulle vilja klippa ut och hänga upp på ytterdörren, för folk som passerar förbi att förstå vem man är.


Och vad det här har med Beach Boys-låten, är just det där: jag menar, den börjar som en jävla Beach Boys-låt, en sån där låt som trycks upp och skickas ut till skivbutiksdiskarna med samma omsorg som en ko styckas och hängs upp på krokar i charketuri-fönster. Men sen; och sen; jag menar, och jag menar det verkligen; jag hade kunnat sitta ett halvt liv och lyssnat på när Brian sänker tonen i "dance".

Det är ett genis verk.

Så forget the rest. Och dansa till det som finns kvar. Dance, dance, dance hela sommaren lång!

Lyssna extra noga:
00:12 / 00:24 / 00:38 / 00:56
01:10 / 01:22 / 01:54 / 02:14