Daniel Johnston

Det är nog i början av Love Liza, kanske i mitten, en av de roligaste scener jag sett på bioduken;

Seymour Hoffmans fru har precis tagit livet av sig och Hoffman hänger med en kompis till en årlig två-dagars-tävling med fjärrstyrda modellmotorbåtar, vid en damm, och det är en brokig skara ungkarlar som samlats på den lilla kullen intill dammen; såna som sitter hemma med fördragna gardiner, en pipa i munnen, rutiga byxor, benen överlappade, i en fåtölj med fårpäls som överdrag och en spinnande katt i knäet och lyssnar på Mozart och läser det senaste numret av Illustrerad vetenskap; har hela källaren fylld med modelljärnväg och kan alla Amerikas presidenter och alla världens huvudstäder; för ingen har någonsin sagt att dom älskar dom; och dom står där nu, på kullen intill dammen och kör sina fjärrstyrda modellbåtar sicksack, fram och tillbaka, och Hoffman står också där, som en slags terapi och ett första trappsteg tillbaka till verkligheten, han står där och tittar på; och efter fem minuter, eller mer, tio minuter, en kvart, springer han ner mot vattnet och kastar sig i dammen, där båttävlingen är i full gång, och ropar;

"DO YOU KNOW WHO I AM?"

Jag tänker ofta på den scenen när jag lyssnar på Daniel Johnston. Det känns som att han ligger i dammen och plaskar nu, när alla medelålders män tagit modellmotorbåtarna och gått hem. Det känns som att han är kvar där och frågar samma fråga till sig själv, om och om igen, och jag var kanske 17 år när jag hörde Daniel Johnston för första gången; "True love will find you in the end" som sista låten på en blandskiva med handmålat omslag och massa Pavement. Och den var skitkass. Ungefär som att han inte kunde spela, ungefär som att Pablo Picasso målade så där konstigt för att han inte kunde måla. Ungefär som att han inte kunde spela och alla älskade honom, som man älskar dom utvecklingsstörda barnen för att dom behöver det, och sen börjar älska dom utvecklingsstörda barnen för att det ibland, känns som att, dom u-t-v-e-c-k-l-i-n-g-s-s-t-ö-r-d-a barnen är dom enda som vet vad kärlek är, INNEBÄR, och det är verkligen ett utvecklingsstört samhälle vi lever i.


"I know I'm such a weird guy / She could never take me serious"

Daniel Johnston är konstig, jättekonstig. Jag tror att han ska ta livet av sig, snart. Det känns så jävla logiskt, så jävla självklart, så jävla uppenbart och vi kommer stå där sen, med våra kalla händer fastfrusna mot bleka pannor och säga; VAD HÄNDE, HUR KUNDE DET HÄNDA, VARFÖR GJORDE VI INGENTING - och för några år sedan samlade en gubbe eller tant med goda samveten in en hel hög av mer eller mindre världskända artister för att göra någonting, fint, innan det var för sent, som ett slags LIVE AID-projekt för en enda man, och resultatet blev något av det finaste som kommit ut på band sen Ray Davies sjöng Waterloo Sunset med en akustisk gitarr, en skiva med 19 spår som döptes till "The late Daniel Johnston".

Tom Waits sjöng King Kong.
Flaming Lips sjöng Go.
Kurt Cobain sa att Daniel Johnston var den största låtskrivaren vi hade. Inte då, men tidigare.
Beck var där. Mercury Rev var där. Alla var där. Alla förutom Nelson Mandela, Bono, Sting, Michael Jackson, och alla dom andra som alltid är där annars.
M Ward sjöng Story of an artist, nästan finare än Daniel Johnston.
Bright Eyes sjöng Devil Town, med handklapp.
Och Vic Chesnutt gjorde en helt makalös, magisk, osann, version av LIKE A MONKEY IN THE ZOO, som om klockorna stannat och David Bowie kommit ut i full Ziggy Stardust-mundering.

"I'm chained to the wall / I'm nothing at all / And my eyes look at the sunset / Thinking of better things to do / Like a monkey on the zoo / And the days go so slow / And I don't have no friends / Except for all these people who wants me to do tricks for them"

Men ingen kunde ändå fånga det konstiga i Daniel Johnston, det manodeppresiva. Det kaotiska. Som om hela världen snurrade just kring nästa ton. Unik på alla sätt, på samma gång; och ensam, man kan höra det i texterna; se det mellan raderna; hur han står och sjunger, håller mikrofonen som om det var hans enda vän, hans första vän och hans sista vän, som om han lutar sig mot mikrofonen och säger; jag klarar mig inte utan dig - som att han slår huvudet mot pianot när han spelar "Urge", bankar sig blodig och sjunger som om varenda ord betyder någonting, men det är över nu, det är över nu och förbi; som om han försökt så länge att passa in, att vara bra, att spela perfekt, men ingenting hände så han sket i det; smällde in alla dörrar och byggde upp en egen studio i sitt sovrum, bland dammiga kläder och gamla kärleksbrev; som att han sitter där idag och letar efter vägen därifrån, granskar sin egen spegelbild och säger; ha, vad ful jag är, vad ful jag är, som att han ligger i den där dammen och ropar; "DO YOU KNOW WHO I AM, DO YOU KNOW WHO I AM?"

"Maybe someday when she gets fat / She'll think about what she's missed"

Och, och, och.

"They sit in front of their TV's / Saying 'HEY, this is fun'"

Jag tror han tar livet av sig snart, men jag vet inte, och sen kommer vi sitta med benen i kors, i fåtöljer med fårpälsar och lyssna på "Story of an artist" och känna likadant; självmord handlar nog om sånt - och jag har skrivit den här krönikan skitlänge nu, det känns som att den aldrig kommer bli klar, som att skriva om någonting som står lite för nära, som att skicka ett SMS till en kompis och svamla ut om gårdagen istället för att fråga HUR MÅR DU, som att, som att, som att, skicka ett jättelångt mail till flickan i parallellklassen utan att våga säga I LOVE YOU.

"Nothing for me nowhere / But the emptiness I feel / Depression has got me down / Drilling for the kill / It’s too late to suffer through / God, I’ll make you a deal:
Just let me smile a while – for real / And when the evening comes / I’ll be on the run"

(I LOVE YOU.)