You are my sister

Kommer du ihåg Håkan Hellström-spelningen i Lisebergshallen för några år sedan när GP's nöjessidor fylldes av ord som EUFORI, FEBER, för staden har feber i natt; skrek Håkan Hellström och jag var där.

Det kändes bra att börja så - haha, det är kärlek det här. Ni vet sånt, man får på köpet när man köper tecknade tidningar till sina barn; ett klistermärke med BAMSE på eller BARBIE-dockor som är lika tunna som förut, men det spelar ingen roll, egentligen, hur smal hon är, jag bryr mig inte och fläker upp en sida med Kate Moss.




(Oh, vad snygg hon är. Hon måste vara snyggast in da universum och knarket får henne bara att se, lite, sexigare ut.)

Kommer du ihåg hur mycket vi älskade Belle & Sebastians "We rule the school" och den var alltid sist på blandbanden och Spiritualizeds "We are floating in space" var alltid först, och gräsfläckar på jeansen från fotbollsmatchen som slutade i för mycket folköl och för hög musik, i dans, och kärlek, i dans, och obalans. Så jävla mycket dans.

Ah, nostalgi. Och fredagsbilagan när Andres Lokko skrev att Kevin Rowlands My beauty var världens bästa skiva. Det var kanske inte ens en fredagsbilaga, ya know, jag hittade på, haha, men jag tror han sa så. Han måste ha varit skitfull.

Broder Daniel - Underground; vi är så jävla mycket pop. Och bussresan ner till Sarajevo och vi älskade France Gall för att hon hade sjungt det där om knark i den franska schlager-festivalen; det var ju asball, och Diane Renay - Watch out, Sally! - kom igen nu dansar vi.

Dance, dance, dance to THE RADIO.
Dance, dance, dance to THE RADIO.
& Ian Curtis dog, så vi hoppade på tåget till nästa station och Stuart Staples verkade vara han som stod näst i tur, så vi älskade honom, och trodde han förstod, hörde oss när vi sjöng med, hörde oss när vi bara låg där och försökte somna utan att kunna somna, för allt koffein och för lite nikotin; Bright Eyes & kärleken, regn, hagel, mörker, Tom Waits, regn, regn, lite snö, smatter mot fönsterkarmen, The Clientele & drömmarna om verkligheten.




Jag satt en hel dag igår och tänkte ut vilka låtar från förra året och året innan det som kommer att fortsätta betyda någonting och inte bara dö som en pinsam hype i en Per Bjurman-artikel från 2003. Alltid först, rätt så ofta fel. Sån pop som stannar kvar och överlever dom som försöker döda den. Converse som gick sönder och skoskav är mitt 2005, mitt år, och det fanns en låt i alla fall som kommer att överleva framtiden och bli en sån låt som alla snackar om, med barn och barnbarn och jag ska säga att JAG VAR DÄR, till mitt barnbarnsbarn, och le. Låta barnbarnsbarnet se hur stolt jag är.

Det var en låt, en sån låt, jag vet inte, en sån låt som inte är som någon annan låt som spelas just då. En sån låt som spränger någonting och sen bara sätter sig ner och säger; titta, här är jag.

"You are my sister
we were born
so innocent
so full of need
there were times we were friends
but times I was so cruel
each night I'd ask for you
to watch me as I sleep
I was so afraid of the night"

Antony & the Johnsons - You are my sister