Le Volume Courbe - I killed my best friend

"I think it's a punk record, in many ways. But not rock. I don't feel like a proper musician, or a proper singer either. I guess I'm somebody that has ideas, puts things together. If you're trying to do your own thing, without caring what's going on around you, it can actually help if you sometimes don't know exactly what you're doing. Then it's automatically original. I can't copy anyone else, I don't have the technical know-how, so it's unique. Not being experienced gives you more freedom."

Hon heter Charlotte Marionneau och är jätteliten.
Bredvid sig har hon Kevin Shields.
Ni vet Kevin Shields; han den där.
Den där helt vanliga killen från Irland som några regniga dagar i början av 90-talet gjorde en av pophistoriens absoluta hörnstenar i Loveless.
Blev geniförklarad; och förändrades.
Gick ner sig, som Kevin Rowland gick ner sig.
Blev ett monster. Blev ovanlig.
I 12 år, bara för att på det 12:e året få frågan;
"Are you the 21st-century Syd Barrett, or a Brian Wilson?"
Och svara;
"I'm crazy, but I'm not mentally ill. There's a difference.
The doctors haven't got control over me."
Han som gjorde halva soundtracket till Lost in translation.
Han som blev medlem i Primal Scream och producent för The Beat up.
Han som sitter där nu.
Han sitter där nu som en levande staty huggen i sten bredvid Charlotte Marionneau som är jätteliten. Och mjuk. Och skör. Och ibland blir man rädd för att Kevin ska göra sönder henne; det är då hon viskar som mest.
"He scares me, he's beautiful!"
Kevin ät inte upp henne!
Kevin ät inte upp henne!
Och så spelar musiken vidare.
Kevin spelar stenhårt på sin gitarr. Inte hårt-hårt men frenetiskt.
Någonstans på den långa eller korta vägen genom sovrum, damm, damm, och Velvet Underground, franska filmer, damm; någonstans på den långa eller korta vägen från första låten till sista låten fattar man att popmusik inte behöver vara svårare än så. Den är svår, men hon tänker inte. Den kan vara smutsig och sönder. Det är det som gör den personlig. Och den här skivan är personlig.
Charlotte Marionneau tänker inte och hon har sagt det själv, nästan: "I was working with my instincts rather than my knowledge. I just had this vague idea of how I wanted it."

Efter att ha släppt singeln Harmony 2001, och bla-bla-bla; för ni kan storyn.
Ni kan storyn, den där storyn som finns överallt, bakom allt som rör sig; som utförligt nedskrivna biografier för Jeepster-band om hur Stuart Murdoch och den andra Stuart gav ut kopior av Tigermilk till sina kompisar, som älskade det dom hörde och gav skivorna vidare och till slut fanns det en hel värld av randiga barn från tågstationen i Glasgow till Stockholm underground.
Storyn om hur Johnny Rotten hissades upp med lakan till Ramones lodge, av Dee Dee Ramone. Under Ramones första besök i England. Storyn om Sex Pistols första spelning och Joy Division.
Storyn om hur Lou Reed träffade John Cale i New York.
Storyn om hur Kevin Shields träffade Colm på en karatetävling när han var 15 år. Och hur dom senare startade My Bloody Valentine.
Storyn om hur "I killed my best friend"'s uppkomst är också storyn om hur Kevin Shields träffade Charlotte.
Och nu sitter vi här. Det är en story som alla andra stories:
Storyn om hur jättelilla Charlotte Marionneau från Frankrike år 2001 släppte singeln "Harmony" i tusen exemplar på bolaget Poptones. Tusen exemplar som sålde slut på en vecka och snart fanns ett helt hak av beundrare där. Charlotte, nu bosatt i London, samlade ihop dom bästa av dom bästa och började långsamt, långsamt, klippa och klistra ihop till sitt debutalbum.
Det tog fyra år.
Med Kevin Shields som producent och gitarrist på några av låtarna.

Ibland snackar dom innan låtarna, en gång säger Kevin; okay?
Och Charlotte svarar; yeah.
Det är den stämningen. Två personer instängda i ett sovrum.
Ibland är hon konstig.

"I killed my mother she was in a hurry
Just couldn't get enough of all that, sorry
I don't know where
Where I'm gonna hide
Where?
All these bodies"

Hon sjunger dom orden som om det var sant.
Som att hon inte bryr sig.
Som att shit happens.
Som att det var sant. Som att det var sant.

På en låt är Martin Duffy från Primal Scream med. Tillsammans kör de en Nina Simeone-cover som tog två år att göra klar och är något av det fräckaste, coolaste, bästa, som kommer att komma ut i år.
Ett piano bankar ilsket på dom mörkaste tangenterna.
Och Charlotte sjunger alla dom där raderna om att inte ha någonting, med lika spröd röst som förut. Som att hon inte bryr sig. Som att shit happens.
I bakgrunden trummar trummorna på som trummor från sovrummet bredvid.
Inte i samma studio. Som trafiken utanför på gatorna när man drar ner persiennerna för att läsa en bok.
Ofta hamnar man bara där, sittande.
Och musiken spelar och man älskar allt man hör för att det känns som att flickan sitter mitt emot och sjunger för första gången. Spelar gitarr för första gången. Pratar för första gången. Viskar och inte får fram orden, för första gången, viskar igen, en andra gång, och gör allt det där bara för att du sitter mitt emot.

Jag älskar den här skivan som om det var min skiva.
Jag älskar den för att den är min skiva.
Och jag älskar den för allt det där smutsiga och söndriga.
Som kärleken till alla franska filmer. Vart kommer den ifrån? Om inte från frestelsen. Från ångesten av att inte vara där nu. Att inte vara där. Det verkar bättre än här.
Jag älskar den.
Jag älskar den.
Jag älskar den.

Betyg: 4.5 av 5.

Lyssna också på:
Nico - Chelsea girl
The Velvet Underground - The Velvet Underground

Läs också:
Albert Camus - Främlingen

Se också:
Jim et Jules (Film)

Ladda ner några av låtarna här.