The Dresden Dolls

"Will you leave us hanging now that we are grown up and old?
Will you kill me if I say I told you so?"

På The Dresden Dolls hemsida finns det ett självporträtt som sångaren i bandet, Amanda Palmer, har målat;
En varelse i blått som sprutar blod.

Musiken är kanske ett soundtrack till den varelsen.
Till det livet.
En dresden doll, vem vet.
Sen berättar Amanda om när hon åkte till Tyskland, drack, spelade piano och åkte hem igen; träffade Brian Viglione på en Halloween-fest 2000, som Brian senare skrev om;

"During one point in the evening, she sat down to play her songs on the piano. What came out of her when she started though, when I saw how she was grimacing and POUNDING on the piano keys, when I listened to how the lyrics and the erie melodies she was evoking from the piano came flowing out onto everyone listening with these floods of emotion and angst, I thought, 'Ohhh yeahhh, I have GOT to play music with this freak."

Det slutade med att med att dom träffades igen, fikade, blev kära, och startade The Dresden Dolls. Med Brian bakom trummorna och Amanda vid pianot. Släppte två skivor och kritikerrosades som ett av Bostons mest intressanta band. ("Det här är framtiden", sa dom som visste. Folk säger så ibland och ibland blir det så; i alla fall när alla går på det.)

Fick fans, fans, fans; den sortens fans som bygger upp en mur till världen utanför. Och på forum över hela internet uttrycker The Dresden Dolls-fansen sin oro för att The Dresden Dolls ska bli kända, på riktigt. Och dom verkar rädda, på riktigt. En hel Amazon.com-sida är översvämmad av uppmaningar som säger att vi inte borde prata om The Dresden Dolls så att dom blir kända, och kanske dör.

Det är ett sånt band.
Vi borde hålla dom för oss själva.
Det är ett sånt band.
Det är ett sånt band.

Så, fuck heller.

Dom kommer dö ändå.

"The piano is haunting", skriver en recensent på Amazon.com. Det känns nästan så. Trummorna slåss som om dom bankade på Berlin-muren, som Edvard Nortons knytnävar i Fight Club och, det här är sant; "Jag kände för att förstöra något vackert", sa Edvard Norton om att nästan ha slagit ihjäl en annan människa. Så säger nog Brian till Amanda ibland.

Och om man verkligen vill få det till någonting;
Berlin-skivan av Lou Reed. Kanske en tidig, full, Tom Waits, suktande framför pianot. En Peaches i The Cure-frisyr. En clown sminkad svart och vit med maskara i långa tentakler, och BD-stjärnor under ögonen.

Det är sanslös musik och det finns en låt som heter The Jeep Song.
Puh.
Jag önskar att texten kunde sluta där.
Ett rent jävla mästerverk.
Som när David Bowie sjunger "I read the news today, oh boy", i sin "Young americans" och man fattar att, AH; det är ju The Beatles. Två sekunder av "A day in the life", och storyn om mitt liv. Efter att ha tömt sig fullständigt, totalt, under 3 minuter och 30 sekunder sjunger Amanda "I see a red jeep and I want to paint it black". The Rolling Stones, så jävla hårt. Och då och då kommer Brian in från ingenstans och sjunger precis som sångaren i Xiu Xiu när sångaren i Xiu Xiu sjunger "I luv the valley, OH!". Pianot blir en trumma till och jag är rädd för Amanda Palmer, ibland. Jag är rädd för att hon ska komma in när jag sover och döda mig. Med en dolkstöt genom tinningen. Säga hur ful jag är.
Snälla, leave me alone.
Eller vad säger man.

Hon sjunger om dåliga vanor; "Bad habit".
Oftast handlar det om kärleken.
Om konstig kärlek.
Obesvarad kärlek; och i den mest säregna låten återfinns den mest säregna lyriken.

"Made of plastic and elastic
he is rugged and long-lasting
who could ever ever ask for more
love without complications galore
many shapes and weights to choose from
I will never leave my bedroom
I will never cry at night again"

Hon sjunger det som om hon menar det.
Som om hon vet, för hon var där;

"He may not be real experienced with girls
but I know he feels like a boy should feel
isn't that the point that is why I want a
coin operated boy"

I en annan låt sjunger hon om NPS-reportern Christopher Lydon.

"Christopher, I am your listener, Christopher,
I've never felt love like this before, Christopher"

Allt med en sån jävla inlevelse, så att om Tom Waits hade växt upp idag, haha, tänk om; blivit halvkänd, och spelat på Pustervik i Göteborg, stått och signerat skivor efteråt; om Tom Waits hade växt upp idag hade han lyssnat på The Dresden Dolls.

Bara för att det är coolt.
Och det är coolt.

"But while you happen to be here
why dont you whisper all those sweet forevers in my ear
stiff upper lip for all the sorrow
hurry up and stick it in
you never know when it will end
tomorrow or tomorrow or tomorrow"

"Very witty Wilde is on my side", sjöng Morrissey.
Very witty Amanda Palmer hakar på.

Bra Dresden Dolls-låtar:
The Jeep song
Coin-operated boy
Christopher Lydon
Miss O
Missed me

Lyssna också på:
The Arcade Fire - Neighborhood #1 (Tunnels) (låt)
Lou Reed - Berlin (album)
Tom Waits - Closing time (album)
Xiu Xiu - I luv the valley, OH! (låt)