Clap your hands say YEAH! - s/t
Straight outta Brooklyn.
Det skulle bli en recension om en skiva och höstens största hype.
Haha.
Så jävla upplagt för "ÅRETS BÄSTA SKIVA"-rubriker och taniga indie-folk med rött vin i tetra-format. Så jävla uppgjort, på förhand.
Och det har hänt förut, som misstag från feta skivbolagsdirektörer i frack; jag vet inte vad som hände där, egentligen, men; den där sommaren när Cornershops "Brimful of Asha" drogs in, kom tillbaka och blev etta på Voxpop med en musikvideo och en flicka som snurrade skivor i ett sovrum, och knockade en hel, yes; en hel Voxpop-publik. Sånt sitter kvar länge, och året, hösten, vintern, eller våren, men det kändes som en enda lång, frostfrusen vinter, när Wilco's Yankee foxtrot hotel inte kom ut och till slut släpptes på internet.
Alla dom där misstagen står här nu, som bevis för att popmusiken vann över fabrikerna.
Clap your hands say YEAH! har inte ens ett eget skivkontrakt; dom har gjort allt själva och sålt mer än 50.000 exemplar; fått fans som David Bowie och fått 9.0 av Pitchforkmedia.com, oh boy!
Jag tror dom har fel; 50.000 indie-kids, Pitchfork, och David Bowie. Inte fel, fel, men, ah, men, ah, ni vet, ni vet; dom som tog upp kampen, log framför kamerorna, sa FUCK OFF till NME och försvann när andra artister kom dit och var bättre, fräckare, coolare, och längre upp på NME's inne-lista. Som Gomez, jag älskade verkligen Gomez och trodde Gomez skulle ta över världen med hela den överamerikanska betoningen, men idag är dom bara Gomez som släppte en skiva 1998 och blev kvar där. Clap your hands say YEAH! känns likadana och allmusic.com beskriver det kanske bäst av alla:
"Those who have read the blogs and heard the hype might well be expecting the second coming. These people will be disappointed and post morose reviews on Amazon: "I was expecting sooooo much, but this album is only 'good.'" That's right! It's good. Not magnificent, not groundbreaking, but it is a new band's first album, and it is good — darn good."
Så känns det nu, verkligen, och det är bara en låt på skivan som riktigt fastnar; Details of war.
Haha.
Det låter ju skitmycket som Gomez. Bara Gomez, det som aldrig gick att förklara med Gomez och det som gjorde att jag verkligen trodde att Gomez var bra och verkligen grät till Tijuana Lady mer för tron på att det kanske kunde vara någonting, oförklarligt bra, en start på något nytt, stort, någonting som kunde rädda undangömda barn när Moz skulle lägga av, än för musiken i sig; det som andra försökte förklara med AMERIKA, att det låter som AMERIKA, haha; och vad sant det var.
Det här är också Amerika. Det här är Amerika. Det Amerika som Karl-Oskar och Kristina åkte till, i Utvandrarna. Det Amerika som kommer med som dofter på breven tillbaka till dom som stannade kvar och orden som berättar hur varmt det är. Det Amerika som står still och aldrig kommer ifrån de svartvita fotografierna med nybyggare på. Och så döper dom låten till Details of war, som om, som om, dom verkligen menade det. Som om det verkligen var Amerika.
Men allt som allt; ändå, att älska Clap your hands YEAH! är ungefär lika svårt att förstå som varför alla älskar Elliot Smith och Cat Stevens istället för Nick Drake, och världen blir inte mycket randigare än så.
And; you better duck cause Ice Cube is crazy as fuck.
Betyg: 2 av 5
Lyssna hellre på:
Wilco - Yankee foxtrot hotel (album)
Gomez - Tijuana lady (låt)
Det skulle bli en recension om en skiva och höstens största hype.
Haha.
Så jävla upplagt för "ÅRETS BÄSTA SKIVA"-rubriker och taniga indie-folk med rött vin i tetra-format. Så jävla uppgjort, på förhand.
Och det har hänt förut, som misstag från feta skivbolagsdirektörer i frack; jag vet inte vad som hände där, egentligen, men; den där sommaren när Cornershops "Brimful of Asha" drogs in, kom tillbaka och blev etta på Voxpop med en musikvideo och en flicka som snurrade skivor i ett sovrum, och knockade en hel, yes; en hel Voxpop-publik. Sånt sitter kvar länge, och året, hösten, vintern, eller våren, men det kändes som en enda lång, frostfrusen vinter, när Wilco's Yankee foxtrot hotel inte kom ut och till slut släpptes på internet.
Alla dom där misstagen står här nu, som bevis för att popmusiken vann över fabrikerna.
Clap your hands say YEAH! har inte ens ett eget skivkontrakt; dom har gjort allt själva och sålt mer än 50.000 exemplar; fått fans som David Bowie och fått 9.0 av Pitchforkmedia.com, oh boy!
Jag tror dom har fel; 50.000 indie-kids, Pitchfork, och David Bowie. Inte fel, fel, men, ah, men, ah, ni vet, ni vet; dom som tog upp kampen, log framför kamerorna, sa FUCK OFF till NME och försvann när andra artister kom dit och var bättre, fräckare, coolare, och längre upp på NME's inne-lista. Som Gomez, jag älskade verkligen Gomez och trodde Gomez skulle ta över världen med hela den överamerikanska betoningen, men idag är dom bara Gomez som släppte en skiva 1998 och blev kvar där. Clap your hands say YEAH! känns likadana och allmusic.com beskriver det kanske bäst av alla:
"Those who have read the blogs and heard the hype might well be expecting the second coming. These people will be disappointed and post morose reviews on Amazon: "I was expecting sooooo much, but this album is only 'good.'" That's right! It's good. Not magnificent, not groundbreaking, but it is a new band's first album, and it is good — darn good."
Så känns det nu, verkligen, och det är bara en låt på skivan som riktigt fastnar; Details of war.
Haha.
Det låter ju skitmycket som Gomez. Bara Gomez, det som aldrig gick att förklara med Gomez och det som gjorde att jag verkligen trodde att Gomez var bra och verkligen grät till Tijuana Lady mer för tron på att det kanske kunde vara någonting, oförklarligt bra, en start på något nytt, stort, någonting som kunde rädda undangömda barn när Moz skulle lägga av, än för musiken i sig; det som andra försökte förklara med AMERIKA, att det låter som AMERIKA, haha; och vad sant det var.
Det här är också Amerika. Det här är Amerika. Det Amerika som Karl-Oskar och Kristina åkte till, i Utvandrarna. Det Amerika som kommer med som dofter på breven tillbaka till dom som stannade kvar och orden som berättar hur varmt det är. Det Amerika som står still och aldrig kommer ifrån de svartvita fotografierna med nybyggare på. Och så döper dom låten till Details of war, som om, som om, dom verkligen menade det. Som om det verkligen var Amerika.
Men allt som allt; ändå, att älska Clap your hands YEAH! är ungefär lika svårt att förstå som varför alla älskar Elliot Smith och Cat Stevens istället för Nick Drake, och världen blir inte mycket randigare än så.
And; you better duck cause Ice Cube is crazy as fuck.
Betyg: 2 av 5
Lyssna hellre på:
Wilco - Yankee foxtrot hotel (album)
Gomez - Tijuana lady (låt)
posted by Alfredo Augusto at 9:46 AM
8 Comments:
Intressant. Du skriver med stor säkerhet. Har du bloggat tidigare?
tack så mycket, om jag bloggat tidigare? jag tror inte du vill veta det, men: jag har världens flummigaste och mest uppdaterade blogg, här:
http://havanna.blogspot.com
tack för din kommentar, är skivan bra tycker du?
tack för en fin och framför allt personlig recension. Håller delvis med dig, tycker skivan är bra men inte det mästerverk som hypevågen vill få det till. Popkuken är nu bokmärkad
Lyssna på istället: Wilco - Yankee? Hur menar du? Det är ju knappast samma slags musik om det var det du menade.
Sen det här med Elliott Smith (2 l och 2 t). Visst är han influerad av både Nick Drake och Beatles, men det är ju inte SAMMA musik och det låter inte alls lika. Det är lite segt med detta namedroppande till artiser. Bara för Beatles och Nick Drake kom före så ska det alltid dras paralleller bakåt i tiden.
Ska kolla upp Gomez. Tack för tipset.
boneless: tack, tack, och håller med.. :)
anonymous: sorry för felstavningen, och jag vet inte, Wilco kändes bara som att den liknade det här, fast bättre.. ang. Elliott är det skitmånga kids som säger att han är bäst i världen och inte ens vet vem Nick Drake är, iaf i mitt grannkvarter.. hoppas det är bättre där du bor..
han är bra alltså; bara inte SÅ bra.
jag är inte helt insatt i Nick Drake men har lyssnat på honom en del. han gjorde väl bara 3 album va? det är lite enklare att bli kultförklarad om man bara släpper 2-3 album. Se Joy Division, Nirvana etc. Ingen vet hurdan kvalitet dom hade haft senare i karriären. Jag tvivlar stark på att Nirvana hade varit så kul på sjätte eller sjunde skivan...
jag föredrar helt klart Elliott Smith före Nick Drake, men jag ska lyssna in mig mer på Nick.
du skriver bra med ytterst starka personliga åsikter och bra infallsvinklar. fortsätt med det.
yes, du har helt rätt med det om skivorna.. att släppa bara någon skiva och sen försvinna.. det är samma inom poesin egentligen, kolla på Rimbaud (som Dylan och Patti Smith, Lou Reed, säger sig ha inspirerats av), han skrev några dikter innan han var 20 år, försvann till Afrika och skrev ingenting mer..
ska lyssna in mig mer på Elliott då.. :p diggar Memory lane jävligt mycket.
hej och tack!
Yankee... Hotel... Foxtrot... Yankee... Hotel... Foxtrot... Yankee... Hotel... Foxtrot...
Lyssna alltid hellre på den.
Post a Comment
<< Home