Artic Monkeys - Whatever people say I am I am not

Det här är en historia och den är sann.

Sitter ni ner?

Straight outta Sheffield.

För några dagar sen fick NME för sig att göra ännu en lista. En lista över de hundra bästa brittiska skivorna, någonsin. I sann Manchester-anda placerades Stone Roses debut etta, The Smiths Queen is dead tvåa, och Oasis debut trea. Och trots att ingen musiktidningsredaktion utanför de brittiska öarna någonsin skulle sätta Stone Roses, The Smiths, eller Oasis, före The Beatles, David Bowie, eller The Rolling Stones, så ah; det är ju ändå England.

Alltså, Stone Roses etta. The Smiths tvåa. Men sen.

På plats nummer fem; kommer; chocken; ett helt nytt band; en hype som uppstått från gravplatsen där Libertines en gång begravdes i spyor och knark, blod, tårar, knark, knark, knark, och en låt från skiva numero två som döptes till "Music when the lights go out", knark, knark, Kate Moss & en jävla bakfylla; ett band som uppstått i förtröstan, mer i hoppfullhet att någon ska ta över Pete Dohertys roll som omslagspojke; än någonting annat; Artic Monkeys "What ever people say I am I am not".

På plats nummer 8 kommer Revolver.
På plats nummer 10 kommer Up the bracket.
Eftersom listan i sin helhet publiceras i nästa nummer, så finns bara en topp-10 tillgänglig att läsa på internet.
Än sen?
En topp-10 med mer frågetecken än svar:
Vad hände med The Rolling Stones?
Vad hände med David Bowie?
Vad hände med Joy Division?
Vad hände med Happy Mondays?
Vad hände med Radiohead?
Vad hände med The Kinks?

I all jävla iver skrev jag en recension om hur kass skivan var, bara för sakens skull. Vi har fått nog, nu. Haha, ska vi slåss i natt - jag skrev att albumtiteln mer passade in på en femtonårings skunkpresentation som bildtexter till bilderna i dagboken på skärsår och Kurt Cobain, nästan död; och självtagna digitalbilder med för mycket blixt, en mun som putar, gör en hysterisk min under två ögon som stirrar in i kameran för att det är coolt; som bildtext till allt det där; "Whatever people say I am, I am not".

Och storyn om Artic Monkeys uppkomst handlar lika mycket om storyn om NME's behov av att ha någon att älska, någonting att skriva om.

Allt började med några demolåtar upplagda på internet.
Sen var cirkusen igång.
Och vilken jävla cirkus; vilken jävla smäll.
NME laddade ner.
Samlade ihop alla sina män och satte sig ner för att skriva upp den största hypen på flera hundratusen år. En sån hype som börjar i januari för att sluta i december med en förstaplats på en årsbästalista och ett mittuppslag fyllt av superlativ. En sån hype som Franz Ferdinand fick, fast större.
Och på sex månader hann Artic Monkeys; utnämnas till 00-talets största band, "our generation's most important band", släppa det snabbast säljande albumet någonsin, säga NEJ till Top of the pops, och så vidare, och så vidare, och så vidare, slå The Beatles och bli 5:a på NME's lista över de bästa brittiska skivorna.

Och dom är inte ens 20 år.
Undrar vad som händer när dom blir 21 år.
När NME vänder blad, hittar ett nytt band.
Och folket glömmer av deras namn i jakten på nästa "BETTER THAN LIBERTINES"-band.
Det kommer hålla på några år.
Det desperata sökandet efter något som är inne just nu, och kanske kan beskriva samtiden; genom att spotta på den; genom att spotta och fräsa och säga NEJ till Top of the pops, säga fuck you och skjuta heroin.
La, la, la.
"BETTER THAN LIBERTINES"-band som svämmar över klubbarna och breder ut sig på nöjestidningars omslag; det finns en förkärlek till allt det där; unga, kaxiga, arbetarkids med punkattityd och spända blickar, lite sprit på byxorna och urin under fötterna.
Det måste ha någonting med regnet att göra. Någonting med alla fotbollslag.
Det är inte svårt att förstå varför, egentligen, om man bara vandrar i förorterna norr om Manchester, Yorkshire, eller var som helst, där gummilukten från fabrikernas skorstenar förenar sig med avgasmolnen till en grå dimma av dis och regn där ingen skrattar eller gråter, älskar eller förlåter; går runt i gympa-byxor, böjda kepsar, och Rooney-tröjor i väntan på att någonting ska brista, explodera, och visa dom vägen därifrån.
Det är där hajparna kommer in i bilden och Artic Monkeys lyckas ibland skriva lysande låtrader om livet i England, 2006:

"There's only music so that there's new ringtones".

Eller.

"Well oh they might wear classic Reeboks
Or knackered Converse
Or tracky bottoms tucked in socks"

Musiken då?

Yes.

Som Libertines, fast sämre. Haha, som Darkness, fast inte lika tillgjort. Som The Prats, you know; dom pojkarna som hängde utanför skivbolaget Rough Trades dörr jättelänge, och en dag släpptes in; bara för att spela in Disco pope och bli symbolen för en indie-kultur där det the new black var att inte vara bra, och alla kidsen gillade dom för att dom bara var 13 år, typ, och inte kunde spela musik, egentligen; som The Prats, fast äldre.

Som att åka till England, 18 år gammal, med en resväska över ryggen, glida in i hamnen i Newcastle, ta bussen till Manchester, och fatta att England är precis så som man trodde att England var, fast på riktigt. Och man kommer inte därifrån och Andres Lokko sa en gång att den bästa musiken från Manchester alltid handlar om att åka därifrån, om att inte komma därifrån, och Artic Monkeys handlar om Sheffield.

Rastlöshet, check.

Och från ingenstans, ur avbitna gitarrsträngar och saliv kommer den pricksäkraste Yorkshire-skildringen jag hört, sen, sen, ah, The Clientele sjöng "it's saturday, the evening's come, the fotball crowds have all gone home", haha, kanske pricsäkrare ändå, yes:

"Don't get me wrong, oh there's boys in bands
And kids who like to scrap with pool cues in their hands
And just cause he's had a coupla cans
He thinks it's alright to act like a dickhead"

Och alla dom står och lyssnar på Artic Monkeys nu. Dom står där och tycker att Artic Monkeys är gudar och fattar inte riktigt att lyriken handlar om dom, men what ever. Stöter i boll nummer åtta och häver ett pint-glas över ryggen, som Begbie i Trainspotting.

"You're not from New York City, you're from Rotherham"

Så att dissa eller inte dissa.
Fisk eller fågel.
Jag skulle gärna dissa den här skivan, för NME's skull. För sakens skull.
För den goda sakens skull.
Men det vore som att åka till England och klottra "I wasn't here", på en busshållplats, missa bussen, och fastna där.
Likt alla andra hypar som hållit längre än en vinter, lyckas Artic Monkeys fånga känslan av hur det är att leva här och nu; leverera Sheffield anno 2006, och Sheffield 2006 måste vara precis så där, och om det inte var det så är det så nu, efter det här, efter cirkusen; den jävla smällen och det kanske inte räcker till en femte plats över de bästa brittiska skivorna om 50 år, eller om ett år, eller om tre månader, men just idag, skådat från insidan, med känslan av att stå mitt emot, precis bredvid och rastlösheten hängande som ett BLIPP-BLOPP-smycke från mobilen, och rädslan för att inte komma härifrån som en biljardkö med båda händerna, är det här i alla fall värt att komma med på listan över de hundra bästa brittiska skivorna från i år.

Strokes, New York, 2001.
The Libertines, London, 2002.
Artic Monkeys, Sheffield, i år.

Inte bättre än The Beatles, though.
Inte bättre än The Rolling Stones heller.

Haha.

Men, "Well, I bet that you look good on the dancefloor
Dancing to electro-pop like a robot from 1984
From 1984!", liksom.

Betyg: 3.5 av 5.

Lyssna också på:
The Prats - Disco pope (låt)
The Libertines - Up the bracket (album)
The Undertones - Teenage kicks (låt)