Belle & Sebastian - The life pursuit

Kommer ni ihåg Lennart från höstens Idol?

Straight outta Göteborg.

Jag tror han hette Lennart. 16 år, jättebäbis, och Sveriges yngsta 50-åring; på samma gång. Han var på uttagningen i Göteborg och hans farsa var också där och jag vet inte om hans farsa var dansbandssångare eller om det var en annan pojkes farsa som var det, men what ever; det började med att farsan sa att sonen var skitbra. Det är alltid samma sak; föräldrar som vill ha små Julio Iglesias och sen får för sig att dom har det, som en gåva från GUD; Lennart gick in till juryn och trodde också att han var Julio Iglesias och under tiden stoppade farsan in en prilla lössnus under läppen, torkade av fingrarna mot jeansen och sa på ren göteborgska; "Dôh, han sjôôônger skjortan av dôm därinne nu".

Vad som egentligen hände, var vad som hände när Paul Scholes satte dubbarna i Håkan Milds lår på Wembley efter några minuters speltid, några år tidigare; vad som hände när Håkan Mild byttes in, i en annan match, sprang in på känt Mild-manér som den vilsnaste pojken i världshistorien; bara för att tackla sönder en motståndare bakifrån och få gult kort; Lennart var totalt, jävla övertänd; gick på knock; knäppte med fingrarna och sånt; stampade foten mot marken; tog i med hela ansiktet utan att ens hinna fylla lungorna med luft; och blev sågad av Kishti med orden; "Du är inte på riktigt".

Som andra Idol-deltagare som vet, för dom vet; att på 20 sekunder ska jag uppfylla en dröm och lägga fram varenda trappsteg som behövs till framtiden, så sjung då, så sjung då, och dom sjunger och dansar och det blir för mycket av allting, för mycket på samma gång; FÖR MYCKET.

Belle & Sebastians nya skiva känns lite som Lennart. Som att dom gick in i studion och pumpade bänkpress. Och det kanske är så och dom kanske inser det, att det är now or never, att dom; långsamt, långsamt, förlorar greppet om alla dom som älskat dom; dom som tidigare stoppat in "If you feeling sinister"-skivor med samma iver som Peter Birro stoppar in "Meat is murder".

Eller så är det inte alls så, dom kanske bara har tröttnat på att vara mespop. Tröttnat på att sitta ner och börjat leta efter någonting att dansa till. Hyrt in Tony Hoffer som producent, Tony Hoffer; oui, oui, som tidigare producerat Beck, Air och Phoenix. Och sagt i intervjuer att dom skulle slutat lyssna på Belle & Sebastian efter Tigermilk, om dom hade varit Belle & Sebastian-fans. Och nu vill dom ha någonting att dansa till.

För då var då; det är över nu, passé, finito, och det blir ändå påtagligare efter det senaste skivsläppet; Belle & Sebastian var allt det där, haha, en jävla epok, den där epoken som kom innan Quiet is the new loud kom, sågs och blev livsstil som urartade i en slags introvert, någonting, framsving, där folk blev kända för att dom inte ville vara det; och Belle & Sebastian var; att sitta på filtar i parken med "Tigermilk" på kasettband och räkna fjärilar. Och "We rule the school" var världens bästa poplåt, världens enda poplåt som betydde någonting, och blandband med Nick Drake och Elliott Smith och 'varför ligger inte alla ner i parken och räknar fjärilar när det finns fjärilar att räkna och filtar att ligga på'-diskussioner, blinkande hjärtan på Lunarstorm-gästböcker, och hallonsaft.



Nu är Belle & Sebastian mer som, ah, Phoenix, ibland, någonting annat, någon annans. Och yes, yes, yes, det finns fina låtar här och där, men det känns bara inte så jävla viktigt, och yes, yes, yes, vi har vuxit upp och Stuart Murdoch har vuxit upp också och det hörs och ibland blir det skitbra, som ett fall framåt, och White collar boy kommer spelas på varje klubbar hela våren och det kanske är så Belle and Sebastian borde låta i framtiden. Med trummaskin och 'call and response'.

Lite farligare. Ghrrr.

Ibland blir det precis som förut och ändå skitbra, som i "Dress up in you"; en låt som kommer få Belle & Sebastian-barn att plocka fram filtarna och räkna fjärilar en sommar till; när kören kommer in i bakgrunden och allting faller ihop så jävla fint, som om det var menat att vara så och trumpeten skär igenom luften som det där solot, yes, det där solot i Rolling Stones "Waiting on a friend", puh.

Ibland blir det tillbaka igen, och en jävla dänga i Phoenix-stil; "The price of a cup of tea"; där allt händer på samma gång och till och med Shaun Ryder hade dansat till det här.

Men oftast blir det bara vilset, ungefär som The Strokes tredje skiva; när dom går vilse i sökandet efter tonerna som dom tror fansen gillar bäst; det handlar inte om det; det handlar om att brinna för någonting, haha; det handlar om själ och ibland känns den själen hopplöst långt borta.

Stabilt, helt okay; men ingenting man inte klarar sig utan precis.

Betyg: 2.5 av 5

Lyssna också på:
Belle & Sebastian - Tigermilk (album)
Nick Drake - Northern sky (låt)

Personer lyssnar på Belle and Sebastian lyssnar också på: (Last.fm)
1 The Shins
2 Elliott Smith
3 The Magnetic Fields
4 Wilco
5 The Flaming Lips