Jenny Lewis with the Watson twins - Rabbit furcoat

"I was stone drunk, it isn't clear
And it doesn't count cause I don't care"

Ibland blir det skittöntigt.
Påklistrat, ihopdiktat, jätteonödigt.
Som en sån där konstig Greta Garbo-typ som får för sig att skriva ihop en story om sitt liv och sen släpper en bok som inte handlar om någonting och plötsligt förstår man att hon är som alla andra och då faller allting ner.

Det är lite risken med den här skivan.
Jenny Lewis är värsta tjejen.
Innetjejen med sött leende och spröd röst.
Tjejen som alla pojkar vill vara tillsammans med.
Om jag hade fått välja en tjej att vara tillsammans med, hade jag nog valt Jenny Lewis, eller Nathalie Portman, eller Laila Freivalds.
Eller Birgitta Dahl, som måste vara Sveriges mest osexiga medborgare någonsin.
Jenny Lewis är skitsöt.
Inte snygg, men söt och jag skulle kunna skriva vidare på det, som att snygga journalister är bättre än fula och kanske är artisterna med olyckliga blickar och ängsliga leenden bättre än dom andra och vackra drag har ingenting med utseende att göra och nej, inte Daniel Johnston men ni skulle se honom spela piano.

Rabbit furcoat är en skiva som kidsen kommer att älska.
Det är sån pop.
Dom skiter i att det är sådär; som vi sket i att The Moldy Peaches inte var världens bästa band, klockan halv 4 på söndagsmorgornar och halvdruckna vinglass på TV-bordet, ett dansgolv på vardagrumsgolvet och knutna nävar, spända blickar, och en Ian Curtis-min; Who's got the crack, liksom; vi dansade oss fulla ändå.
Indiekidsen kommer älska den här skivan och spotta på alla dom som säger att den bara är sådär.

Den är sådär.

Haha, så spotta då.

Jenny Lewis är som tjejen som gick i samma klass som mig en gång och vi dejtade ett tag och sen lade vi ner det för hon var så jävla korrekt så jag gick av och Jenny Lewis påminner om henne och vi snackade knappt efter det, men knullade ibland.

"And it's funny how I remember the summers by the records" (Dexy's Midnight Runners - Reminisce part 2), hon sa alltid; "nu har vi det bra", när vi käkade och hade det bra, och det förstörde allting, och vi gick ut och drack kaffe ibland och då sa hon, "så här är bra, nu är det bra, förut var det sådär men om vi bara fortsätter så här så är det bra", och så slutade det alltid med att vi bara snackade om hur det kändes istället för att känna någonting. Eller, hon snackade och jag höll med.

"Because we live in a house of mirrors
We see our fears and everything"

Jenny Lewis sjunger om känslor utan att beröra dom och hennes röst har bara en ton och ibland är hon som en vaxdocka på Madame Tussaud.

Det händer att jag saknar musiken från 1966.
1967.
1968.
1969.

1966 samlade Brian Wilson ihop alla Phil Spector-alster han hade hört, i sin hjärna, blandade, slog en kullerbytta för att röra om, och ställde sig upp med en enda melodi i sin hjärna; stannade hemma några nätter och skrev lyriken; gick ner till studion och kallade med sig dom andra pojkarna till att följa med, talade om hur dom skulle sjunga, och dom sjöng.

Resultatet blev "I'm waiting for the day".
En av de bästa poplåtar jag hört.
En låt som knockar med sin ärlighet.
En käftsmäll rakt på käften.
En jävla smäll. Som ett ljus om natten. En jävla smäll.

"I'm waiting for the day" har allt som Jenny Lewis saknar.

Jag vet att jag låter som en gubbe nu, en fejkgubbe. Men popmusiken som verkligen spelar någon roll, som är på liv och död, som får barn i alla slags åldrar att gråta och artisterna att stänga in sig på sina rum undan paranoia; och ta fram den, ta fram den jävla popmusiken, nu, NU. Och jag vet att jag låter som en jävla kvasipoet nu, en fejkkvasipoet. Men för en del är popmusiken en livsstil, för andra är popmusiken ett sätt att dö på. Och ibland hör man skillnaden.

Brian Wilson hade: blod.
Jenny Lewis har: ketchup.

Papas Fritas gjorde "Live by the water". Jag kommer ihåg att jag älskade den och varvade den med Tindersticks debutskiva. Jag kommer ihåg hur jag älskade den. Med benen i kors och blicken flackande ut ur köksfönstret. När solen gick ner ställde jag mig upp och gick därifrån. Spelade Tindersticks som om det betydde någonting. Papas Fritas betydde aldrig någonting mer än utsikten från köksfönstret. Men man kan älska sånt också, och man kan älska Jenny Lewis när solen skiner och allt är fint ändå. Haha, mhm. Och man älska poplåtarna med melodi för hur spröda dom är och vänta på att fågeln på grenen ramlar av.

Allt behöver inte handla om liv och död. Egentligen. Det blir bara mycket bättre då. Och Jenny Lewis är bara en popflicka och ibland önskar man att det finns en poet under popluggarna, men det gör det inte.

Haha, mhm.

"What am I fighting for?
The cops are at the front door
I can't escape that way, the windows are in flames
And what's that on your ankle?
You say they're not coming for you
But house arrest is really just the same"

Herre gud, och jag vill ringa hennes mobiltelefon eller skicka ett SMS och säga att hon borde sjunga om soluppgångar som Ray Davies eller om BIRDS & SHIPS som Natalie Merchant och Wilco och Billy Bragg, men husarrester och poliser och världens mjukaste röst och en kör som nynnar skolavslutningslåtar; det blir ju bara falskt.

Har du varit där på riktigt, Jenny Lewis?
Vet du hur det känns, Jenny Lewis?
Eller är du bara en porslinsfigur?
Eller är du en vaxdocka?
Som Conor Oberst sjunger Calender hung itself med saliv på micken,
sjöng Bob Dylan Like a rolling stone med blod i blicken. (Det rimmade.)
Det blir falskt ibland och allt faller igenom. Som där.

Som;

"Been beat up and battered 'round
been sent up, and I've been shot down"

..liksom.

Och ibland blir det skitbra ändå, "It wasn't me" är vacker som gråsparven precis innan den trillar ner från sin gren; och texten;

"They shake and smile through the harm they've done
but it's your little red wagon
and you gotta pull it
it'll take a lifetime to clear your name
under the bridges of fame it's always nighttime"

Men.

Och ni kan kalla mig för anglofil, do it, do it; men jag tittar hellre på omslaget, och låtsas att hon är precis som Greta Garbo, än lyssnar på musiken. Inte för att det är kass, men för att hon inte är som Greta Garbo precis; och jag önskar att jag var 17 år på riktigt och kunde älska det här. För om man är över 17 år eller 17 och ett halvt så kommer det här vara årets mest överskattade skiva, och man kommer ändå förlåta dom som älskar och hatar varje ord av det här, ändå, och ha överseende med det. Bara för sakens skull, och jag ska sätta på "I'm waiting for the day" igen och jag ska låtsas att jag älskar Jenny Lewis, att den låten handlar om henne och en dag, kanske, en dag, kanske..

..äh-äh-äh-äh-äh-älskar hon mig.

I'm waiting for that day, Jenny.

Bara så du vet.

Betyg: 2 av 5.

Lyssna hellre på:
Billy Bragg feat Wilco & Natalie Merchant - Birds and ships (låt)
Camera Obscura - Your sisters social agony (låt)
Papas Fritas - Live by the water (låt)
Beach Boys - Pet sounds
Broadcast - Haha sound
Sasha Bell (artist)
Birgitta Dahl - (f.d. talman)