Nick Drake - From the Morning

Jag har svårt att prata om Nick Drake. Jag har svårt att berätta för folk att jag lyssnar på Nick Drake och svårt att uppmana andra att göra det.

För det är någonting med Drake. Eller, det är egentligen ingenting alls med Drake. Ingenting svårförklarat eller mystiskt, ingen hemlig attraktionskraft. Tvärtom är det nästan otäckt enkelt. Drake skriver låtar, spelar gitarr och sjunger som en liten gud. Sen är det inte mer. Ändå har jag en känsla av att om jag petar på honom, om jag talar eller skriver om honom, så kommer han att falla samman och dö. För han är ju så liten och han var ju så olycklig. Och även om jag vet att det inte spelar någon roll, att det lika gärna kan vara en bild ditmålad av en musikindustri som vill tjäna pengar på att göra kult av en död begåvnings olycka, så kan jag inte låta bli gulla lite med Drake jag också, trots att det borde äckla mig. För han är ju så liten och han var ju så olycklig och ibland vill man bara krama honom och säga att allt kommer att ordna sig.

Det är svårt för mig att erkänna. För det är så jävla gjort. Alla älskar ju Nick Drake. Alla tycker att han gjort världens finaste små sånger och alla är hans största fans. Alla grät när de såg ”A Skin Too Few”-dokumentären och alla småmyser när de tänker på hur äkta han var och hur få plattor han hann göra innan han dog. Jag kan inte ens göra det själv utan bara gå med i klubben.

Men det spelar ingen roll.

När jag lyssnar på ”From the Morning”, sista låten på Drakes sista skiva, Pink Moon, då kan jag känna allt det där lika gärna som att skita i det. Drake är ensam med sin gitarr, han spelar och sjunger i två och en halv minut, och ingen bryr sig längre om ifall han hade levat tills han var 80, spelat in reklamfilm och släppt 34 lama liveskivor. ”From the Morning” flyter fram, lycklig, sorgsen och obeskrivbar. Det är blekt, avskalat och kraftfullt, som så många redan påpekat. Det är lätt och svårt och allt sånt där. Det är till och med magiskt, om jag vågar uttrycka mig så (uppenbarligen gör jag det). Det är så mänskligt och levande och så nära det jag tror mig veta är Nick Drake att det är förvirrande. Men det är inte mer än så.

För visst är det ljudet av Nick Drake som hörs på skivan. Och visst kan jag ibland rentav tänka att ”From the Morning” är Nick Drake eller till och med tvärtom. Men det är en grov underskattning (dessutom är det omöjligt, Nick Drake är död, han kan inte sjunga några sånger); ”From the Morning” ger mig inga bilder av Nick Drake i huvudet, det är inte honom jag tänker på och det är inte han som är i fokus. Jag ser, hör och älskar – inte Drake själv utan bara det han gör, musiken.

För jag vill inte ha några hjältar och jag vill inte ha någon jävla Rock'n'roll.