David & The Citizens - Graycoated morning
Då och då dyker det upp en låt som säjer mer om mitt liv än jag kan göra själv, därför att jag inte har den distansen. I augusti var det "Messenger Bird's song" med Bright Eyes. I december var det "And she is the future" med Blood Music. Idag, en tisdag i slutet av maj, är det "Graycoated morning" med David & The Citizens.
Två minuter och trettio sekunder in i låten sjunger David Fridlund "and when I saw you (...) my heart stood still but I won't cry, I won't cry" och sen skriker han "I'm not crying, honey I'm DYYYIIING, honey I'm DYYYYIIIING" och jag ser hur något från min kropp trillar ner på golvet, det ser ut som en tår men det känns som en bit av mitt hjärta eller kanske mina lungor för det blir plötsligt så svårt att andas.
Fuck you Conor Oberst, fuck you. Jag vet att jag alltid sagt att David & The Citizens bara varit en sämre version av dej men desperationen som finns i den här låten är precis vad jag behöver, just idag, tisdag, för att överleva. För att veta att någon annan också har varit där. Just idag, den här tisdagen i slutet av maj betyder David Fridlunds desperata röst och Magnus Bjerkerts ettriga trumpet och dom stressade gitarrerna mer än din darrande emoröst från Omaha någonsin kommer göra.
Om två veckor när Jehovas Vittnen knackar på dörren och säjer att domedagen är nära kommer jag likafullt smälla igen dörren framför näsan på dom och tänka att jag fick iallafall höra Ryan Adams och stå så långt fram på Annexet att hans svettdroppar i pannan föll ner på min väska och jag fick iallafall höra Conor Oberst, jag fick höra honom på Södra Teatern och se hur mina tårar föll ner på min väska och jag kommer inte ägna den blekaste tanke åt David & The Citizens.
Men just idag har "Graycoated morning" räddat mitt liv.
När David Fridlund skriker så mycket att hans röst spricker en smula just i vokalerna i "HONEY I'M DYYYYYIING" skriker han så intensivt att ljudet går rakt in genom mina öron och fram till mitt hjärta och lägger sej som ett äggskal runt det, håller ihop det, ser till att det inte går sönder idag heller.
Två minuter och trettio sekunder in i låten sjunger David Fridlund "and when I saw you (...) my heart stood still but I won't cry, I won't cry" och sen skriker han "I'm not crying, honey I'm DYYYIIING, honey I'm DYYYYIIIING" och jag ser hur något från min kropp trillar ner på golvet, det ser ut som en tår men det känns som en bit av mitt hjärta eller kanske mina lungor för det blir plötsligt så svårt att andas.
Fuck you Conor Oberst, fuck you. Jag vet att jag alltid sagt att David & The Citizens bara varit en sämre version av dej men desperationen som finns i den här låten är precis vad jag behöver, just idag, tisdag, för att överleva. För att veta att någon annan också har varit där. Just idag, den här tisdagen i slutet av maj betyder David Fridlunds desperata röst och Magnus Bjerkerts ettriga trumpet och dom stressade gitarrerna mer än din darrande emoröst från Omaha någonsin kommer göra.
Om två veckor när Jehovas Vittnen knackar på dörren och säjer att domedagen är nära kommer jag likafullt smälla igen dörren framför näsan på dom och tänka att jag fick iallafall höra Ryan Adams och stå så långt fram på Annexet att hans svettdroppar i pannan föll ner på min väska och jag fick iallafall höra Conor Oberst, jag fick höra honom på Södra Teatern och se hur mina tårar föll ner på min väska och jag kommer inte ägna den blekaste tanke åt David & The Citizens.
Men just idag har "Graycoated morning" räddat mitt liv.
När David Fridlund skriker så mycket att hans röst spricker en smula just i vokalerna i "HONEY I'M DYYYYYIING" skriker han så intensivt att ljudet går rakt in genom mina öron och fram till mitt hjärta och lägger sej som ett äggskal runt det, håller ihop det, ser till att det inte går sönder idag heller.
posted by the lost feeling at 10:24 PM
4 Comments:
fan, helt jävla mästerligt! nu ska jag ladda ner låten och starta ett nytt liv. vackert, isn't it?
Åh tack! :) Ja det är vackert. Det är så vackert som det blir. As good as it gets.
Skitfin text!
Alltså, jag känner precis samma sak. för det mesta är David & The Citizens bara ett band bland alla andra, jag såg dom på popaganda förra veckan t.ex. och blev inte alls särskilt berörd. MEN, vissa dagar kan dom faktiskt betyda allt.
Post a Comment
<< Home