Morrissey - the youngest was the most loved

Jag har en bild hemma.
Den är tagen 1976.
Steven Patrick ligger på mage på en solstol. Huvudet är vänt mot kameran.
Han ler.

Jag har en bild i mitt huvud också;
En sommar för två år sedan. Steven Patrick har tagit av sig sin snirkliga kavaj, ersatt den med en tröja med krage. Han blickar ut över Hulingen. Sen för han mikrofonen mot munnen och tillägger ”sorry it´s so cold, sorry it´s so wet, but next time we come to visit your houses - And we WILL stay”
Sen kommer det där introt. Sången om han som aldrig vill komma hem, för att han inte har något hem. Sången som de spelade på Pelles begravning i Svt:s fantastiska serie S.P.U.N.G 2.0.
Den sång som Pelle tyckte allra allra mest om i hela världen.

Så många har älskat There is a light that never goes out, fortfarande är det Steven Patricks, ja hela populärkulturens, största stund. Det är inte bara en sång i mängden, vilken som helst.
Det är en sång som får mobbade pojkar med pärlhalsband att lugna ner de orytmiska slagen i hjärtat. En sång som får stenhårda vatos från Los Angeles att slita sönder skjortan, bara för att blotta sin Moz-tatuering. Sången som får nyrakade pojkar i vita sneakers och vindjackor att gråta.


Det kan tyckas meningslöst att blicka bakåt till 1976, till en sång utgiven 1986 eller ens till 2004 för att recensera en jävla andra-singel från Morrisseys senaste skiva, Ringleader of the tournamentors. Men för att låna hans egna ord ”Time will prove anything”.
1976 var Morrissey själv en av de där utstötta i pärlhalsband. Uppvuxen i Manchester lekte han aldrig med de andra tjurarna. Han gömde sig i pojkrummet, byggde sitt liv kring skivorna, filmerna och böckerna. Där fanns all styrka och kraft som den blyge, skygge pojken inte klarade av att finna i det verkliga livet.
Tio år senare, när There is a light that never goes out kom ut, som näst sista spåret på the Queen is dead hade Morrissey gått vidare. Han hade lämnat pojkrummet, lämnat skolgårdens grus. Manchesterskolgårdens pojkar kunde längre inte nå honom. Dessutom hade han redan gort upp med sin skoltid två år tidigare, i sången the headmasters ritual (”I wanna go home, I don´t want to stay (..) bruises bigger than dinner plates...”). Men Morrissey glömde aldrig vad populärkulturen gjort för honom, han fortsatte att visa sin kärlek till den, genom skivomslag och miljoner referenser i texterna. Och det är den drivkraften som kanaliserades i There is a light that never goes out, den drivkraften gör den till den vackraste hymn som ännu spelats in.

2004, på Hawaiiscenen på Hulstred, kunde han inte heller hålla sig från att missionera. Han lovprisade the New York Dolls, det band som betydde mest för honom under hans uppväxt. Han bar en tistel mellan benen. Ibland så log han. Den gamle schlagerfantasten kunde inte heller hålla sig ifrån att visa att han minsann kände till hur det hade gått för Lena PH i eurovision.
Det här inför den antagligen största publik som han spelat inför i det här landet. Tiden bevisade faktiskt allting, och den förr så bortglömde misantropen var nu så stor som han alltid hade förtjänat att vara.
I publiken den kvällen stog en ung nyblonderad flicka, som jag några månader tidigare lämnat, och när allsången steg mot allt högre höjder under det avslutande cresendot grät hon.

Idag, när The youngest was the most loved släpps som andrasingel gråter hon inte längre, och Morrissey sjunger ”If you don´t want me, you don´t have to have me”.
Såklart är det fantastiskt. Kanske inte fantastiskt som i att varje låt på singeln låter fantastisk (det gör de ju aldrig). Men det går faktiskt inte att överskatta Morrissey, vad han betytt för musikhistorien, och än viktigare; det går inte att överkskatta hur många människor som fått en rakare rygg av mannen med världens största haka. Och det ÄR viktigt att han fortfarande, 47 år gammal, kan konstatera att det inte finns någonting i livet som kan kallas något så vidrigt som ”normalt”.
Och historien om Morrissey kommer alltid att få större plats i läroböckerna än de enskilda låtarna.
Därför ville jag bara säga att jag har en bild hemma.
Den är tagen 1976.

betyg: vem fan bryr sig om betyg?