Rain dogs

"Broken glass, rusty nails where the wild violets grow
Say goodbye to the railroad, the mad dogs of summer
And everything that I know"

Koppen med svart kaffe stod alltid där.
Med söndrigt handtag, och två bitar socker bredvid.
Ibland intorkat kaffe, från en annan runda, igår eller i förrgår.
Ibland nydiskad och fortfarande våt, med smaken av diskmedel kvar.
Som frätande ilningar, och syrliga, över tungan och ner.
Bröd med konserverad, utgången, skinka. Och digestivekex som smulat sönder.
På TV:n var det snooker, alltid snooker.
När jag idag lyssnar på Rain dogs, ett år senare.
Känns det som att koppen står kvar, och med den, allt vad den innebar.
Regnet mot rutan, smattrandet. Arbetslösheten. Dagdrivandet. Sömnlösheten. En madrass på golvet, i naket rum. Och rädslan. Bandspelaren, vinylspelaren. Och dammet.
Kafkas dagböcker. Och Pessoa.
Tvångstankarna, som förpassar mig än idag, att inte använda musen vid behov.
Att inte trycka på "Caps lock", och om så händer, radera en rad för varje tryck, en sån rad som aldrig kommer tillbaka igen, en sån rad som aldrig får tryckas dit igen.
Av ren princip.
Det är en ständig kamp.
Med svettiga lökar, svettiga jävla lökar, blodiga knogar, och hesa stämband.
Hesa stämband, som ibland knyter ihop sig i ren protest, och ibland löses upp med whiskey och gin, för att sjunga med. Dansa, gunga. Leva.
Som om varje låt handlar om mig, trots att jag inte upplevt det.
Som att gå tillbaka till gamla fotoalbum där någon har har stoppat in bilder av en annan man. Utan att märka det.
Varenda röstbrytning. Varenda brusten ton.
Och genom allt det där, står koppen med svart kaffe kvar.
Vrålen, stämmorna. Regnet.
Det dova morrandet, väsandet, rösten. Rösten.
It was twenty years ago today, Tom Waits tog med bandet och släppte ner det.
För Älvsborgsbron, och skrev sin hymn till ljudet av dess skrik.
Förpassade till kyla, redo att sjunka ner i gyttjan, bland isvakar och knubbsälar.
Med bilarna rusande förbi strax ovanför, som om ingenting hade hänt. Någonsin.
Och Tom Waits ylande, som om ingenting hade hänt.
Det hade lika gärna kunnat vara du och jag, men sånt angår sällan oss.
Mystiken och magiken, går ofta hand i hand.
Lyriken och paniken, går ofta bredvid.
Tom Waits stod där han stod, i ett gatuhörn, och såg tåget passera förbi.
Med alla dimmiga dagar, och flickor med blommor i sina hår.
Först kom mystiken, sen kom magiken, efter trippade lyriken och paniken.
På tå. Tripp-trapp. Tripp-trapp.
It was twenty years ago today, sweet darling, Tom Waits lät koppen med svart kaffe trilla ner, falla ner, sväva, mot marken, längs Union Square.
Kaffet rann ut, som en pöl av blod.
Och koppen gick av i bitar och skärvor av porslin, som duvor pickade upp, åt, och dog av.
Men jag står kvar här än.
Med koppen av svart kaffe, Rain dogs, och regnet.
Whiskey, gin, och mina hesa stämband.
Jag kommer nog aldrig härifrån.

"Now you're gone, and it's hotels and whiskey and sad-luck dames
And I don't care if they miss me, I never remember their names
They say if you get far enough away, you'll be on your way back home
Well, I'm at the station, and I can't get on the train"