The Tough Alliance - New waves (EP)

>Brasklapp: Eftersom ni kommer att hata den här recensionen och kalla den för ett jävla skämt, så kommer säkert att ta bort den imon. Men klockan är 03:59 och jag vet inte vad jag håller på med. Så det så.<

Det börjar så här. Det är vad jag har lärt mig i höst. 20 poäng teoretisk filosofi och nu vet vi det här: det börjar med Platon och Aristoteles. Det börjar med Sokrates egentligen. Det börjar med Sokrates. Det börjar med Parmenides. Det börjar med snubbarna från Arabien. En strand i Theos. Det börjar med något jävla drägg som gick runt i skogen och plötsligt undrade vad det var han såg. Som hela musikhistorien börjar med några bongotrummor på Afrikas västkust. Glöm det. Musiken började när den afrikanska västkusten kom till USA. Pinades, hånades, och fick någonting att sjunga för. Någonting som betydde någonting. Det börjar med Sokrates. Pinad, hånad, och dömd till döden. Platon såg det och förde hans ord vidare. Aristoteles kom dit, ifrågasatte allting, och sa sina ofta citerade ord: Platon är min vän, men viktigast av allt är sanningen.

Det finns vänner här och där, men viktigast av allt är sanningen.
Vi börjar där.

Alla jag känner hatar The Tough Alliance. Nästan alla. Den här är för dom.
Och jag vet att era vänner gör det också. I alla fall några av dom. Folk överallt hatar TTA. För att dom är dryga. För att dom har attityd. För att dom hatar oss. För att dom trashade någon efterfestlokal efter någon spelning någon gång. Men who cares? För att dom svingade med baseballträn någonstans. Så, for sure, vi har all anledning att hata. Men vad ska man göra sen. Gå hem och lägga sig?

Nej. Dansa, så klart.

Vad skulle man annars göra.

EP:n New Waves är inte många dagar äldre än Shilou Novel Jolie-Pitt, men finns redan ute på internet. Fyra låtar lång. Den tredje av de fyra låtarna heter 25 years and running och är förmodligen det coolaste som kommer ut i Sverige i år. Det mest tidstypiska. Något av det ärligaste. Mest uppriktiga. Som om dom skriker det rakt ut; titta hit, vad fan; vi är barn av vår tid. Det är låten som kommer att spelas som en nationalsång över dansgolvet av varje DJ, varje natt klockan slår fem i två. Fem i tre. Fem i fyra. Eller fem i fem. En sån låt att trycka ut den sista droppen svett till. En sån där låt som räddar liv. En sån låt som får studenter att krama om varandra, på lastbilsflaken i rondellerna, och säga, i en dusch av saliv och alkohol, alkohol, sprit; vi är friends 4-ever, hur det än går. Oavsett om vi dör imon. Oavsett om vi dör här och nu. Så är vi friends 4-ever och glöm aldrig det. Och så tror dom på det. Som om det vore det mest självklara i världen.

Det är också det närmaste TTA någonsin kommit en ursäkt. Eller en antydan till ursäkt. Kanske bara ett: aha. Men ändå ett: aha. Så stängs datorerna av. Instrumenten tystnar och den där maskinen som gör ekon sätts på.

”Maybe, maybe, I should take the days one by one
If I could only change where I came from”

Och jag ska inte ha någon teori om vad popmusik handlar om och sånt där. Jag har druckit för lite vin för det. Men att något så stort, kan få plats på två låtrader. Något som för så många kanske bara är två låtrader. Men som ibland, och efter alldeles för många vin; rymmer precis alla dom drömmar, tårar, och all den dans, som popmusik består utav. Bygger på. Vad fan, jag vet inte. Jag vill bara dansa och sjunga med. Jag vill stå på en scen inför ett fullproppat Reading. Höja hakan några tum. Sänka den igen. Sätta mig på scenkanten och fästa blicken på horisonten, som bara Ray Davies kan, och sjunga, sjunga, dom där raderna. För mig själv. Och för alla andra som undrar vad jag gör där. Vem fan är du, typ. Spotta på dom, som bara Kevin Rowland kan. Och gå därifrån, som bara Kevin Rowland kan. Gå därifrån som en segrare.

Silly Crimes är nästan lika bra.
Silly Crimes är fruktansvärt jävla bra.
TTA är Göteborgs Happy mondays. För hur Shaun Ryder bara grävde upp allt som alltid snurrat i hans hjärna och gjorde det till ett jävla kaos på totalt kanske ett 40-tal låtar som aldrig överhuvudtaget sa någonting, egentligen, men som reflekterade just det vakuumet, obalansen, och flåset, som infinner sig hos varje människa som älskar för mycket musik på samma gång. Och som dessutom vill göra någonting av det. Någonting bra. Någonting fint. Som en gentjänst ungefär. Någonting av tacksamhet. TTA är Göteborgs Happy Mondays. Göteborgs Black Grapes. Göteborgs, vad fan som helst. Idioter. Svin. Idioter. Idioter. Göteborgs idioter. Men ingen kan ta ifrån dom deras kärlek till musiken. Hur dom samplar hit och dit; som Will Oldham sitter med benen i kors och läser Pessoa. Orons bok för 32:a gången. Så står TTA med armarna sträckta mot taket, pekande mot allt det där som någon gång under 25 års springande fick dom att springa lite till.

Och för det borde man älska dom.
Inte för att dom trashar efterfestlokaler.
Inte för att dom svingar baseballträn.
Men för att dom älskar popmusik.

Betyg: 4.5

***

TTA står också för:
The three arrows (Norsk dartklubb)
Tibetian terriers association (Hundförening bildad 1967)
The third alternative (Brittiskt fantasy-magasin)
Trelleborgs trädgårdsanläggningar (Fastighetsbolag i Trelleborg)