Att förstå Paris Hilton

Farsan hade alltid en bok i bokhyllan som hette "Att läsa Proust". Jag tyckte alltid den boken verkade onödig, och det är den kanske. Inte för att jag har läst den och inte för att jag ska läsa den heller; så hur som helst; här kommer mitt bidrag till det kulturella:

Att förstå Paris Hilton.

Första gången jag hörde någon som uttryckligen gillade Paris Hilton var på väg från en filosofiföreläsning och jag snackade med en kille som pluggade matematik och vi snackade om olika talteorier och Fermats gåta och allt möjligt som kändes brådmodigt bra att snacka om, och så kom vi in på Paris Hilton på något sätt. Fråga mig inte hur, men det fanns några veckor förra våren när allt i hela världen verkade handla om Paris Hilton, så att man kunde fråga vad klockan var och få hennes namn som svar. Fråga hur vädret var och det anknöt alltid till Paris Hilton på något sätt. På något jävla sätt. I alla fall, jag sa att det var ett konstigt fenomen och han sa att han gillade henne. Han visste bara inte varför, men han gillade henne. Det kom som en chock och ett uppvaknande; varför gillade jag inte Paris Hilton? Vad var det som var så fel med henne?

Att hon var bimbo, check. Och allt det där. Men hon var i alla fall sig själv och körde stenhårt på det. Såna människor är värda att tycka om.

Och jag tycker om Paris Hilton, också. Herre gud vad mysigt.

Hon är hela vårt sjuka samhälle i miniatyr. All plast samlad i en kropp. All silikon och alla falska leenden. All smink och alla skyltdockors kyla. Alla dokusåpa-deltagare personifierad. Jag gillar vårt sjuka samhälle just för det sjuka och kärleken till Paris Hilton härstammar någonstans därifrån. Sjukdomen som sprider sig som råttor i kapitalismens avfall. Vad som helst. Kändisvärlden is the new Zoo. Vi kan bara luta oss tillbaka och njuta; HERE WE ARE NOW, ENTERTAIN US! Liksom.

Och det handlar kanske inte så mycket om att gilla eller inte gilla Paris Hilton. Det handlar om att gå med strömmen eller stå ensam i ett hörn som en jävla wannabe-Che med ett pekfinger i luften och ropa att samhället är sjukt. Vissa kommer förstå, andra kommer hålla med. Men än sen då. Det handlar om att göra det bästa av situationen. Om att ha kul. Om att ta det med en klackspark. Som Paris Hilton tar världen med; en klackspark.

Hon är en sån folk kommer snacka om, om hundra år. För att beskriva hur det var idag.

Allmusic.com ger Paris Hiltons skiva "Paris" 4.5 av 5 möjliga. Lika mycket som Bob Dylans senaste skiva fick; som av många anses vara en av hans bästa någonsin.

Dom skriver vidare: "Growing up in New York and L.A., Paris, though she was often seen with celebrities, didn't become a household name until her ex-boyfriend Rick Salomon released a sex tape of theirs onto the Internet in 2003, shortly before her Fox reality show, The Simple Life, was set to air. The show, which filmed Paris and (former) best friend Nicole Richie as they tried to live on an Arkansas farm without the modern conveniences they were used to (credit cards, cell phones), became a hit, and almost instantly, Paris' name and image were everywhere. Paris, now famous for being famous, began dabbling in modeling, writing, movies, and of course, music.

/.../

Pretty soon, she was everywhere and she began dabbling in almost every part of the entertainment industry, from film to fashion. What all these projects had in common is that they all featured Paris as Paris — even when she was getting whacked in House of Wax, she wasn't really playing a character — and in all of them her presence never matched her persona, which always was more compelling as seen through the prism of tabloids."

Rolling Stone skriver så här om skivan: "Why settle for pseudosleaze like Peaches when Paris delivers the real thing?"

Vad är det man säger; att äkta plast är bättre än falskt guld. Jag vet inte. Men i en tid där Vietnamkrig och medborgarrättskamper har urartat i dokusåpagräl och Extreme makeover-program så kanske Paris Hilton är vår ledare, vårt språkrör; vår Bob Dylan, på precis samma sätt som Bob Dylan var Bob Dylan på 60-talet.

En artist, en person, som står där; längst fram; i blickfånget för vår uppmärksamhet till att spegla våra känslor, vår vilsenhet, förvirringen och ängsligheten; utan att ha en aning om det själv. Utan att själv vara varken vilsen, förvirrad eller ängslig. Och kanske just därför; framknuffad i rampljuset; putsad, vaxad, och uppställd; till att stå där och bli tittad på. Som en bricka i ett spel, den sista pusselbiten i ett pussel; för oss att blunda eller inte blunda, hålla med eller gå därifrån; men på alla sätt förstå att vissa saker varken är bra eller dåliga.

Det bara är.