The Streets - The Hardest way to make an easy living

Feta beats.

Så var det sagt. Kan vi nu istället tala om det viktiga i det här?
Kan vi tala om tystnaden, om resterna av Maggie Tatchers England?
Kan vi drömma oss bort, hela vägen dit?
Till tegelväggarna, heltäckningsmattorna. Till de vita skorna.

Det är ju ändå alltid det som det kommer att handla om. Mitt England, det som jag drömmer om på nätterna och som är oberoende av den där fåniga killen med stor näsa som är bästa polare med en cowboy från texas. För det för det är ju så. Den som på allvar är riktigt nere med popmusik kan inte undgå att fascineras av London, Manchester, Brixton, Birmingham.

Så mycket av värde har kommit därifrån. Och aldrig kan ni förneka det, oavsett hur förra veckan det är att högljutt anglo-runka och tänka på Union Jack. Istället sker det nu tyst under täcket, på nätterna. När ingen hör.

Men jag vet att ni gör det, barn. Så ni kan lika gärna fortsätta lyssna på mig.

Så här låter det alltså den här gången: Ung fattig pojk växer upp i tufft område, gör bejublad debut, gör en skiva till, poserar i Stone Island – jacka, gör några turneér till, knarkar lite lagom mycket, släpper tredje skivan som låter ungefär som de första två, men som nu mest handlar om ”det hårda turnélivet” och att ligga med kända tjejer.

Och det är ytterligare en förbannat trött klyscha; den om att den som lider gör den största konsten.

Men så vill jag vika ner mig lite grann för mitt eget jag och viska: Mike, snälla, snälla du, kan du må lite sämre? Kan du inte elda upp lite av dina pengar, och ta av dig den där gräsliga kavajen?

Jag är ju egentligen kär i dig.

Men du är inte som du var förr. Visst, du är fortfarande lika kul att hänga ute med, och du berättar fortfarande dina roliga historier sådär som bara du kan. Och när vi sågs i Roskilde förra veckan gjorde du den skarpaste spelning jag sett dig göra, och för det är jag djupt tacksam.

Men det räcker inte. Alltså, jag skiter i hur dyra hotellräkningar du har.
Jag vill ju höra dina fina sidor; de där om att du fortfarande inte riktigt lyckas hålla tag i kärleken.
Vill höra dig berätta om den gången du valde att sitta kvar hos henne istället för att hänga med polarna nere på puben.

Jag vet ju att du kan. Du visar det ju fortfarande. Som den där sången om din pappa som du har med på den här senaste skivan du gjort. Där du minns tillbaka till när du var liten. Där du hoppas att pappa är stolt över dig. Den är fin. Varför låter inte resten av skivan så Mike?

Men alla förhållanden har ju toppar och dalar, och jag är inte den som ger upp en kärlek bara för ett misstag. Eller två. Det är jag faktiskt inte.

Som ett gammalt bildalbum kan jag ju lyssna på Röyksopps remix av weak become heroes och härda ut under tiden. Anglo-runka lite. Det här ska nog bli bra ändå Mike. Det ska verkligen bli bra igen.

Och förressten, jag glömde: Jag gillar verkligen dina, eh, feta beats.