Ghostface killah feat. Mary j. Blige - All that I got is you

Hur mycket kan man säga om en sång?
Att den är bra, dålig? Att den har ett skönt gung?
Jag har vänner som skakar trött på huvudet när jag för tusende gången sabbar feststämningen genom att fläka upp hela mitt dåliga humör över att någon sagt något ofördelaktigt om mina hjältar, eller för att någon haft mage att försöka diskutera trist kukrock med 70-talsinfluenser med mig. "Smaken är ju som baken" brukar de säga.
Ja, vänner, smaken är som baken. Ofta jävligt skitig och ful.


Att tycka att "smaken är som baken" och komma med moraliska drapor till mig om att låta folk tycka vad de vill om popmusik är en skymf, ett förkastande av hela mitt jag.
Likadant med de som bara pratar om skalor, taktbyten och kompositioner. De nedvärderar popkulturen till en legosats, färdig att bygga för den som har ritningen. Men det är inget lego, ritningen kan hittas genom att rita ett kryss strax till vänster på ditt bröst.
Sedan är det bara att börja gräva.


Ghostface Killah. När han grävt färdigt ställer han sig framför en mikrofon och visar världen vad han hittat:

"Yo, dwellin in the past, flashbacks when I was young
Whoever thought that I'd have a baby girl and three sons
I'm goin through this difficult stage I find it hard tobelieve"

Det är en fantastisk sång, Ghostfaces All that I got is you.
Flyter fram gör den, och Mary J, hon lyfter fram sångens refräng, gör orden till sina.
Letar efter kryss;

"I understand that daddy's not here now
But some way or somehow, I will always be around, yeah
All things that I did from this to them
Oh from drugs to being there
Being down and out and I love you always"

Popmusik handlar inte om skalor, ackordbyggen.
Det handlar om tre minuter, Love you always, Phil Spector, Paris Hilton, Doo ran ran och sättet Morrissey snärtar sin mikrofonsladd på.

Popmusik handlar om en 3:25 lång ballad att minnas barndomen till.
Om att fiska med morfar, att ränna gatlopp, dansa och böla utav bara helvete.
Det handlar om att bli stark, och inte att vara stark.
Handlar om timmen innan avspark med vännerna på lokalpuben, att känna att det här tillhör oss.

Handlar inte om att vara ödmjuk, eller att rita skalor.
Handlar om att försöka få världen att förstå.


Och de twenty-somethings idag, som gräver ner sig i osexiga kukrocken från förra århundradet, ofta med något andefattigt argument om att "de spelar ju åtminstonde på riktiga instrument", de måste räddas från sig själva, helst igår.

Första medicineringen blir en helkväll med Ghostface Killahs "All that I got is you".