CocoRosie - Noah´s ark

Baudelaires Det ondas blommor är världens finaste skrift om kärlek.

Som om den vore de tysta tankarna i den unge pojken, de som dök upp i andhämtningarna under de dagliga böner som han alltid höll för sin tidigt bortgångne far.

Som bönen hade låtit om den istället hade riktats mot hans styvfar.

Det ondas blommor är svart, svart. Baudelaire står på knä, rafsar ner orden. Kanske svettas han.

Och det enda han vill är att vara älskad. Som alla andra, som alla andra.

”Tiny spirit in a k-hole
Bloated like soggy cereal
God will come and wash away
Our tattoos and all the cocaine
And all of the aborted babies
Will turn into little bambies”
CocoRosie – K-hole

Jag vet inte om Bianca och Sierra Casady någonsin läst Baudelaire. Men ändå; antagligen.

Deras andra skiva Noah´s ark bygger på samma stämning, samma språkliga förbittring.

Där de är, dit når inte omvärlden. Inte konstigheter som raprock och femmannamittfält. Där de är, där är aldrig Coldplay. Och för att vara ärlig här; det de gör är så jävla trasigt.

Så. Jävla. Trasigt.

Inte sådär fejktrasigt som Kid A, inte som när Moodysson prövar sin publik genom att zooma in stjärthål och vara allmänt grotesk (kom igen Lukas vi går inte på det där!).

CocoRosie är trasiga som Baudelaire, lätta som the crystals. Vackra som någonsin.

Det är ju så här det ska vara; inget grungehår, inga les pauler nere vid knäna.

Och viktigt; jag älskar CocoRosie och idén om dom. Eller snarare; avsaknaden av idé, de finns ju bara där. Älskar att de dedikerar skivan till deras mor.

All putslustighet, alla texter om vem det nu är som spelar just den där gitarren på den låten, de är borta. Lämnade där de hör hemma; bronsåldern.

Bara till Mamma är det. Som Baudelaire bad för pappa.

Och sen, i sången Bisonours kommer det på franska, allting som det handlar om;

”Rester un enfant ”

Fortsätt att vara ett barn.