Ed Harcourt - The Beautiful Lie

Jag vill verkligen älska den här skivan.
Jag vill verkligen älska Ed Harcourt.

The Beautiful Lie är Eds femte skiva på sex år. Den första som han säger sig vara stolt över. Och såna där uttalanden, har vi sett tidigare, säger mer om artisten i fråga än om hans skapelse. Det är snarare ett: hej, jag har mognat nu, än något slags kriterium för kvalité. Eller ens en antydan. Oftast är det tvärtom. Som artister som blir farsor och säger: den här nya skivan är det riktiga jag, mitt ärliga jag, nu vet jag vad livet går ut på och nu vet jag vem jag är. Och så lyssnar man på låtarna, och inser bittert att det vackra var det sköra och det sköra var just sökandet efter vem man var. Och efter alldeles för många såna skivor står man bara lite fastare på sin grund, och säger med lite skarpare röst: jag ska aldrig bli farsa själv.

"Jag ska fan bli celibat", med Fucking Åmål-dialekt.

The Beautiful Lie följer i mångt och mycket samma symptom.
Ed har om inte blivit farsa, så i alla fall gift sig. Och skrev albumet i samband med det.
14 låtar med skiftande resultat som ligger tryggt ingrävda i gränslandet mellan Sufjan Stevens- och Rufus Wainwright-kompositioner, där de flesta av dagens singer/songwriter håller till.

Ed har sadlat om från sina desperata försök att bli den nya Tom Waits till att bli en ny Ray Davies, skriver The Guardian fyndigt. "I am the drug" är undantaget som bekräftar sanningsvärdet i det påståendet. "I am the drug" skulle kunna platsa på Tom Waits senaste skiva och har låtrader som tangerar Waits:
"I am the christian who cannot forgive / I am the dreamer who jumps off the bridge."

Visst är det fint, men det tar också stopp där.

Jag vill älska Ed Harcourt för att Ed Harcourt står för att allt det där om att sitta uppe hela natten och skita i tentor och skita i föreläsningar och skita i jobbet och skita i allt. Det är han och taniga, bleka, undernärda, kids som honom som förkroppsligar allt det där; med just tanigheten, och blekheten och undernärdheten som bevis, för allt det där att livet inte är så jävla enkelt att leva, trots allt. För popmusiken som en livsstil.
Det finns ett koppel av andra, sådana ikoner.
Dom är alltid överdrivet sönderälskade. Som Bright Eyes. Som Håkan.
Jag vill älska den här skivan som jag älskade Fevers and mirrors. Som jag älskade Känn ingen sorg.
Inte för att det gav särskilt mycket mer att leva för.
Men för att det gav någonting att leva med. Någonting att dö utav.
En anledning till att inte plugga. Inte jobba. Inte överleva månadens hyror. För när pengarna är slut och flickvännen sagt hej då kan vi ändå råna en bank och dra till Brasilien.
Och om det inte blir så. Om polisen kommer i vägen så kan vi alltid skylla på popmusik.
På dom som sjöng för oss och skivorna som fick oss att tro på drömmarna.
Tro på våra drömmar som en sista utväg och ett sätt att fimpa cigaretten under skosulan.

För allt det där är Ed min kille.
Min typ.
Men det här är bara halvvägs. Han borde vara min. Men det är han inte. Han är bara sådär.
Som en gammal kompis från gymnasiet som man hälsar på när man möts på stan, utan att ens få ögonkontakt.
Det är stelt. Stundtals skitbra. Vetenskapligt skitbra. Stort. Känslosamt.
Men stelt. Vetenskapligt stelt. För den form av känslor som vetenskapsmän får när de upptäcker nya månar runt döda planeter är inte den form av känslor som får en att drömma om Brasilien. Inte den form av känslor som får en att tända ännu en cigarett och känna sig lite mindre ensam.

Han borde borra ner sig i sig själv lite mer först.
Stänga in sig på sitt sovrum, lägga huvudet under kudden och få för sig att han är ensam mot hela världen. Att hela världen knackar på hans dörr. Som en kronofogdsgubbe med vapen i sin hand. Och säger, Ed: vi vill döda dig. Ur såna sovrum brukar den bästa popmusiken strömma fram. Som en revansch mot omvärlden. Som en nattlig räd mot okända mål; en flykt genom sovrumfönstren med persiennerna redan nerdragna.

Det är för mycket flackande omkring. För många projekt på samma gång och album som spottas ut, flera på samma gång utan att man får känslan av att de betyder så mycket mer än bara tomma ord. Känslan man fick när man såg Brasiliens fotbollsspelare i årets VM, känslan av att dom inte var hungriga längre. Och vad fan, man kan kräva mer. Eller som Simon Bank skrev om brassarnas till synes nonchalanta uttåg ur VM, och jag gillar inte Simon Bank men det här var bra: "När Roberto Carlos lämnade VM med en axelryckning fick jag lust att knacka på den där miljonärsaxeln och förklara att det finns ett folk - som han tillhörde en gång - vars enda glädje föds och dör med det han just rykte axlarna åt."

Byt ut Roberto Carlos mot Ed Harcourt och en halv sanning kommer fram.
(Den andra halvan av sanningen faller på att inte Ed har spelat fotboll i Real Madrid.)

Tillsammans med Ryan Adams är han geniet som kom av sig.
Pojkarna som läste musiktidningarnas recensioner och utropandena om att dom nya Dylan var här.
Och gick på det.
Behöver vi ens nya Dylan? Jag ser hellre små pojkar och flickor som inte vet vem Dylan är, och som allra minst bryr sig; ramla in på för stora scener. Sätta sig på för små pinnstolar, rangliga. Ta upp sina gitarrer och sjunga utav bara helvete. Så att rösten spricker och tungan bara hänger där och ser dum ut. Skela med ögonen, vad som helst. Utan talang, förutom talangen att låta hjärtat pumpa, pulsera och spruta ut blod som saliv, som en fontän ända bort till Nebraska, sen tillbaka igen, och blicken, med blicken som säger: förlåt att jag är här, men jag har ingen annanstans att ta vägen och så hakar den fast på horisonten och vinglar med benen och publiken applåderar, marken vibrerar, och blodet regnar som sommarens första regn och pojken med gitarren och flickan med gitarren har som vanligt ingen aning om varför publiken applåderar.

Det är sånt vi behöver.

Here we are now, berör oss.
Here we are now, berör oss.

Varför kan han inte bara sätta sig ner och skriva ett riktigt album någon gång.
Någonting som verkligen betyder någonting.
Inte så yvigt. Inte så spretigt.

Som Mapplewood.
Och kommer ni ihåg svallvågorna som drog fram i skallet efter den.
Pang, tusen på richterskalan och en fullfjädrad Feber-redaktion som i olika versioner om samma kväll virkade ihop femtiofjortontusenmiljarder recensioner och texter om den där kvällen, efter den där konserten, då Ed Hardcourt satt halvfull men vid liv vid ett piano i mörkret och spelade sina låtar en gång till. Apple of my eye och sånt. Och jag tror Mats Olsson skrev det någon gång, säkert i fyllan; att det var det finaste han varit med om. Inte ordagrant, men mellan raderna. Som ett I was there och vart var ni, hånskratt; vi satt här och väntade på att turen skulle komma till oss.

Omslaget till The Beautiful Lie förtäljer knappast historien. Ed sitter vid det där pianot och spelar. Omslaget är skitsnyggt. Och jag är säker på att den där kvällen var ännu snyggare.

Men vad spelar det för roll, här och nu. När allt bara är sådär ändå.
Nu är han inte halvfull längre. Nu är han bara vid liv.
Vuxen, gift, och vid liv.
Med ryggen vänd mot dom som väntar än. Allt mer uppgivna.
Men som ändå av ren kärlek och förhoppningar och minnen från fornstora dagar, säger: Ed är vår kille. När dom lika gärna hade kunnat säga: go home fuck yourself, Ed. För att dom vet, som alla vet; att Ed är kvar hos dom andra. Dom som fick höra en halvfull Ed spela Apple of my eye på ett stort piano i mörkret. Och älskade det.

Betyg: 3 av 5.

Lyssna också på:
Rufus Wainwright - Cigarettes and chocolate milk (låt)
Jeff Buckley - Grace
Sufjan Stevens - Michigan
Ed Harcourt - Maplewood (mini-album)