Bob Dylan - Modern times
Med en bitterhet värdig Dagensskiva's forum avfyrar The Guardians recensent Alexis Petridis den roligaste och mest cyniska recension jag läst sen Mattheus skrev om Jesus födelse. Jag tar mig friheten att citera nästan halva recensionen:
"With just hours to go until release, the competition to see who can slather Bob Dylan's 32nd studio album with the most deranged praise known to man is hotting up. The Americans have started strongly. US magazine Blender has ranked Modern Times alongside the work not merely of jazz giant Sonny Rollins, but of Matisse and Yeats, and has deployed the classic Dylan obsessive's strategy of lavishing superlatives on what appears to be an unremarkable lyric. "Wonderful lines galore," it enthused. "Try, 'I got the pork chops, she got the pie.'" Thus is Dylan's place among the deities of modern letters further assured.
Meanwhile, Britain's best hope for a medal may lie with Professor Christopher Ricks, who famously compared the Dylan lyric "All the tired horses in the sun/ How am I supposed to get any riding done?" to Keats, Tennyson, Marlowe, Shakespeare and Browning. Or perhaps with the Sunday Times arts writer who once informed us that in any list of the greatest albums ever Dylan's entire oeuvre would occupy the top 42 places. Evidently, pipsqueaks such as the Beatles or Marvin Gaye struggled in vain to match the musical heights attained by Down in the Groove or Dylan and the Dead.
What is it about him that makes otherwise intelligent men abandon all sense of rationality, and write stuff like the last Guardian review of Dylan live, which started with the critic announcing he was there to "touch the hem", then got progressively less objective?"
Och det är väl så. Att Dylan har gått och blivit en instutition, en levande död, en legend, död som levande; en legend som lika mycket kommit att handla om han själv som om folket som verkligen älskar honom, och dom som inte fattar någonting. Så att man lika gärna kan fråga 'gillar du Dylan?' som att fråga någon hur han mår. Om han är cool. Om han är med i matchen. Om han har alla hästar i stallet, alla bestick i besticklådan och så vidare i all oändlighet. Alla såna svar ryms i den frågan. Och hade jag inte varit Dylan-fan så hade jag stått på andra sidan och skrattat nu, hånskrattat, slått ut med armarna och vridit huvudet i sidled som en gest i uppgivenhet över vad fan dom håller på med.
Det borde liksom vara dags för världen att gå vidare.
Men no, no, no. Me like Dylan och världen kommer aldrig vara redo för en värld utan Dylan. Det är som att säga till kossorna hagen att dom borde pröva plast istället för gräs, I don't know; men det känns så långt bort. Vi är fast där, vi är fast i Albert Hall-spelningen 66 så att varje nytt skivsläpp bara göder minnet av hur bra det var.
Wow.
Wow, liksom.
För, me like Dylan och här kommer mitt bidrag till tävlingen av att hylla någon så hårt, så hårt, så hårt, så att det gör ont, så att det gör ont, så att det gör ont.
1, 2, 3.. and it goes like this:
Den gamle har gjort det igen. Jag trodde aldrig jag skulle få chansen att skriva så. Men vissa gubbar dör aldrig, dom bara lever och lever och knarkar och lever och lever som om djävulen och hans mannar inte längre orkar jävlas, inte orkar, inte orkar och dom kan leva kvar, gubbarna, helt lugna, som i ett vakuum mellan satans håvar och guds förförelseförsök, poff; den gamle har gjort det igen. Den gamle har gjort det igen.
Well, man lär inte en gammal hund att sitta.
Men likt förbannat; en gammal hund som redan sitter, sitter där 4-ever verkar det som.
Modern times är en gammal mans album.
Och man ska komma ihåg att legenden Dylan som på 2000-talet mer blivit känd för att stå i den mörkaste vrån i hela Danmark på den mest upplysta scenen sen Roskildes födelse, och muttra för sig själv, den Dylan som stod i New Orleans och muttrade när Springsteen dagen efter eller dagen innan lyste upp hela New Orleans så att till och med den mörkaste av alla blues-legender blev albino för en stund, så trots allt det där; man ska komma ihåg att Dylan på 2000-talet och well, senare 90-talet släppt tre av sina allra bästa album.
På Modern times är han äldre än någonsin, äldre än Saved, och det skulle vara helt logiskt om det också blev hans sista skiva. Ett värdigt farväl. Om han dog imon när MTV fortfarande rullar When the deal goes down-videon med Scarlett Johanson i shorts och blues och med Dylan sjungandes någonstans i bakgrunden, från himmelen och en sak till; när Scarlett går över ängen med sin hund springandes bredvid och Dylan som en osynlig ängel eller en lika osynlig näcken sjunger "we live and we die know not why" är det så vackert så att himmeln rasar och stjärnorna guppar på havsytan likt guldfiskar simmande upp och ner, och, OCH; det hade varit ett värdigt farväl, att spela den på begravningen och till och med Marit Paulsen hade sjungit med.
Men han är inte död än, so what difference does it make.
When the deal goes down är bara en sån låt, en sån låt, som ibland när natten är sen nog för gatorna och torgen att gapa tomma, men tidig nog för svalorna att hunnit vakna; är det en sån låt som ibland är världens bästa låt.
Workingman's blues 2 är minst lika bra. Och Ain't talkin' är med all sin symbolism och alla sina metaforer en sån låt som kommer få dom äkta Dylan-fansen att gråta och skratta och gråta och dansa och gråta och skratta och dansa.
Jag orkar inte skriva mer om skivan nu. Den är bra. Den är lite blues och han sjunger och Alicia Keys i första låten och den är lite soul och den är skårvlig och den är whiskey och den är inte disco, den är i alla fall inte disco och den är rätt så mycket som hans två tidigare skivor i triologin; Time out of mind och Love & Theft.
Fast bättre. Och jag trodde aldrig jag skulle få skriva det heller.
Men det fick jag. Hurra.
Hurra.
Hurra.
Hurra, liksom.
Betyg: 5 av 5
Lyssna även på:
Tom Waits - A sight for sore eyes (låt)
Bruce Springsteen - Drive all night (låt)
Bob Dylan - Time out of mind (album)
Robert Johnson - Last fair deal gone down (låt)
"With just hours to go until release, the competition to see who can slather Bob Dylan's 32nd studio album with the most deranged praise known to man is hotting up. The Americans have started strongly. US magazine Blender has ranked Modern Times alongside the work not merely of jazz giant Sonny Rollins, but of Matisse and Yeats, and has deployed the classic Dylan obsessive's strategy of lavishing superlatives on what appears to be an unremarkable lyric. "Wonderful lines galore," it enthused. "Try, 'I got the pork chops, she got the pie.'" Thus is Dylan's place among the deities of modern letters further assured.
Meanwhile, Britain's best hope for a medal may lie with Professor Christopher Ricks, who famously compared the Dylan lyric "All the tired horses in the sun/ How am I supposed to get any riding done?" to Keats, Tennyson, Marlowe, Shakespeare and Browning. Or perhaps with the Sunday Times arts writer who once informed us that in any list of the greatest albums ever Dylan's entire oeuvre would occupy the top 42 places. Evidently, pipsqueaks such as the Beatles or Marvin Gaye struggled in vain to match the musical heights attained by Down in the Groove or Dylan and the Dead.
What is it about him that makes otherwise intelligent men abandon all sense of rationality, and write stuff like the last Guardian review of Dylan live, which started with the critic announcing he was there to "touch the hem", then got progressively less objective?"
Och det är väl så. Att Dylan har gått och blivit en instutition, en levande död, en legend, död som levande; en legend som lika mycket kommit att handla om han själv som om folket som verkligen älskar honom, och dom som inte fattar någonting. Så att man lika gärna kan fråga 'gillar du Dylan?' som att fråga någon hur han mår. Om han är cool. Om han är med i matchen. Om han har alla hästar i stallet, alla bestick i besticklådan och så vidare i all oändlighet. Alla såna svar ryms i den frågan. Och hade jag inte varit Dylan-fan så hade jag stått på andra sidan och skrattat nu, hånskrattat, slått ut med armarna och vridit huvudet i sidled som en gest i uppgivenhet över vad fan dom håller på med.
Det borde liksom vara dags för världen att gå vidare.
Men no, no, no. Me like Dylan och världen kommer aldrig vara redo för en värld utan Dylan. Det är som att säga till kossorna hagen att dom borde pröva plast istället för gräs, I don't know; men det känns så långt bort. Vi är fast där, vi är fast i Albert Hall-spelningen 66 så att varje nytt skivsläpp bara göder minnet av hur bra det var.
Wow.
Wow, liksom.
För, me like Dylan och här kommer mitt bidrag till tävlingen av att hylla någon så hårt, så hårt, så hårt, så att det gör ont, så att det gör ont, så att det gör ont.
1, 2, 3.. and it goes like this:
Den gamle har gjort det igen. Jag trodde aldrig jag skulle få chansen att skriva så. Men vissa gubbar dör aldrig, dom bara lever och lever och knarkar och lever och lever som om djävulen och hans mannar inte längre orkar jävlas, inte orkar, inte orkar och dom kan leva kvar, gubbarna, helt lugna, som i ett vakuum mellan satans håvar och guds förförelseförsök, poff; den gamle har gjort det igen. Den gamle har gjort det igen.
Well, man lär inte en gammal hund att sitta.
Men likt förbannat; en gammal hund som redan sitter, sitter där 4-ever verkar det som.
Modern times är en gammal mans album.
Och man ska komma ihåg att legenden Dylan som på 2000-talet mer blivit känd för att stå i den mörkaste vrån i hela Danmark på den mest upplysta scenen sen Roskildes födelse, och muttra för sig själv, den Dylan som stod i New Orleans och muttrade när Springsteen dagen efter eller dagen innan lyste upp hela New Orleans så att till och med den mörkaste av alla blues-legender blev albino för en stund, så trots allt det där; man ska komma ihåg att Dylan på 2000-talet och well, senare 90-talet släppt tre av sina allra bästa album.
På Modern times är han äldre än någonsin, äldre än Saved, och det skulle vara helt logiskt om det också blev hans sista skiva. Ett värdigt farväl. Om han dog imon när MTV fortfarande rullar When the deal goes down-videon med Scarlett Johanson i shorts och blues och med Dylan sjungandes någonstans i bakgrunden, från himmelen och en sak till; när Scarlett går över ängen med sin hund springandes bredvid och Dylan som en osynlig ängel eller en lika osynlig näcken sjunger "we live and we die know not why" är det så vackert så att himmeln rasar och stjärnorna guppar på havsytan likt guldfiskar simmande upp och ner, och, OCH; det hade varit ett värdigt farväl, att spela den på begravningen och till och med Marit Paulsen hade sjungit med.
Men han är inte död än, so what difference does it make.
When the deal goes down är bara en sån låt, en sån låt, som ibland när natten är sen nog för gatorna och torgen att gapa tomma, men tidig nog för svalorna att hunnit vakna; är det en sån låt som ibland är världens bästa låt.
Workingman's blues 2 är minst lika bra. Och Ain't talkin' är med all sin symbolism och alla sina metaforer en sån låt som kommer få dom äkta Dylan-fansen att gråta och skratta och gråta och dansa och gråta och skratta och dansa.
Jag orkar inte skriva mer om skivan nu. Den är bra. Den är lite blues och han sjunger och Alicia Keys i första låten och den är lite soul och den är skårvlig och den är whiskey och den är inte disco, den är i alla fall inte disco och den är rätt så mycket som hans två tidigare skivor i triologin; Time out of mind och Love & Theft.
Fast bättre. Och jag trodde aldrig jag skulle få skriva det heller.
Men det fick jag. Hurra.
Hurra.
Hurra.
Hurra, liksom.
Betyg: 5 av 5
Lyssna även på:
Tom Waits - A sight for sore eyes (låt)
Bruce Springsteen - Drive all night (låt)
Bob Dylan - Time out of mind (album)
Robert Johnson - Last fair deal gone down (låt)
posted by Alfredo Augusto at 4:46 PM
2 Comments:
Ah, den är så fin den där videon. har fortfarande bara hört två låtar. men jag ska ladda ner resten nån dag. och antagligen köpa den när jag får in lite cash.
ah, thanks för länken duru.. det var ju du som skickade den.. har mailat en ny inbjudan nu.. lycka till..
Post a Comment
<< Home