Scott Walker - The Drift
Aldrig förut har jag läst så många recensioner av en skiva, som nästan uteslutet ägnat sig åt konstnärliga referenser.
Bergman.
TS Eliot.
Francis Bacon.
Picasso.
Bla, bla, bla. Och om bilder som målas upp.
Jag vill inte vara sämre själv.
Det finns ingen anledning att börja snacka om musik här.
Det är en skiva någonstans i kölvattnet efter Anthony & the Johnsons "I am a bird now" och Lou Reeds "Berlin".
Men det finns ingen anledning att bygga vidare på det.
Scott Walker är en levande legend, en vandrande vålnad, ett stycke kött, hängande på en krok. En artist som varit närvarande, OH SÅ NÄRVARANDE, i popmusiken i snart ett halvt sekel, utan att släppa mer än tre skivor de senaste 22 åren. När hans senaste skiva släpptes, 1995, arrangerade Göteborg friidrotts-VM och hela Sverige genomled den varmaste sommaren på hundra år. I år arrangerar Göteborg friidrotts-EM och hela Sverige genomlider den varmaste sommaren på 11 år. Det finns säkert heller inget samband i det, men ändå.
The Drift är en skiva fylld av bilder. Fylld av blod och demoner, brutna naglar och tysta lamm.
Det är skivan som agnar små pojkar till vuxna män, små flickor till Margareta Thatcher-kopior.
Bland Discoverys alla hundratusen Andra världskriget-dokumentärer går det ibland dokumentären om hur tyskarna invaderade Polen. Och på en av många bildrutor, följer en sekvens där en gammal, polsk, bonde drar hästvagnen fylld med resväskor, genom lerig mark, pulserande av rädsla, men blicken stel av stundens allvar; får syn på en kamera, tittar upp, stirrande, drar fram vagnen några ryckiga steg till och försvinner ut ur bild.
Det är så jag tänker mig den här skivan.
Någonting hopplöst, dödsförskrämt, uppgivet och tomt.. det här är vad jag hör, topp-5:
1. Bill Brandts porträtt av Francis Bacon
2. Kafkas blick
3. Edvard Munchs "Skriet"
4. Bermans Det sjunde inseglet
5. Koncentrationsläger under Andra världskriget
Inte sedan jag hörde Anthony & the Johnsons för något år sedan, och inte sedan jag hörde Placido Domingo knäppa av en version av Nessum dorma några år innan dess, Tchaikovski spela sin första piankonsert, Beethoven på dövhetens höst ösa ner allt som gick att ösa i sin nionde symfoni, inte sedan dess och aldrig innan det har jag upplevt något så överväldigande, överhängande, över... överösande, fullkomligt sanslöst som det här.
Utan att jag vet vad det betyder, utan att jag vet vad som sjungs känns det som att jag sitter intryckt längst in i hörnet, av alla bilder som målas upp, som den rädda pojken i ett bombanfall, längst fram i en biograf som den rädda pojken framför en Bergman-film; bilderna som målas upp, det kusliga, mardrömslika och trots att jag inte vet vad ljuden betyder, tonfallen, eller stråkarna, så känns det som att jag varit där förut, och alla bilder är mina spegelbilder, hans ord min lag.
Det finns stunder på den här skivan när jag sitter och gråter, utan att veta varför. Och det har jag inte gjort sen senaste avsnittet av Extreme home makeover.
Så därför. Ladda ner! Lyssna! Dö!
För vad var det väl han sa, den där Håkan; om att ibland är en dröm det finaste man har. Nåja, ibland är en mardröm det finaste man har.
Betyg: 5 av 5
Titta även på:
Bergman - Sjunde inseglet
Tarkovskij - Offret
Kieslowski - Veronikas dubbelliv
Bergman.
TS Eliot.
Francis Bacon.
Picasso.
Bla, bla, bla. Och om bilder som målas upp.
Jag vill inte vara sämre själv.
Det finns ingen anledning att börja snacka om musik här.
Det är en skiva någonstans i kölvattnet efter Anthony & the Johnsons "I am a bird now" och Lou Reeds "Berlin".
Men det finns ingen anledning att bygga vidare på det.
Scott Walker är en levande legend, en vandrande vålnad, ett stycke kött, hängande på en krok. En artist som varit närvarande, OH SÅ NÄRVARANDE, i popmusiken i snart ett halvt sekel, utan att släppa mer än tre skivor de senaste 22 åren. När hans senaste skiva släpptes, 1995, arrangerade Göteborg friidrotts-VM och hela Sverige genomled den varmaste sommaren på hundra år. I år arrangerar Göteborg friidrotts-EM och hela Sverige genomlider den varmaste sommaren på 11 år. Det finns säkert heller inget samband i det, men ändå.
The Drift är en skiva fylld av bilder. Fylld av blod och demoner, brutna naglar och tysta lamm.
Det är skivan som agnar små pojkar till vuxna män, små flickor till Margareta Thatcher-kopior.
Bland Discoverys alla hundratusen Andra världskriget-dokumentärer går det ibland dokumentären om hur tyskarna invaderade Polen. Och på en av många bildrutor, följer en sekvens där en gammal, polsk, bonde drar hästvagnen fylld med resväskor, genom lerig mark, pulserande av rädsla, men blicken stel av stundens allvar; får syn på en kamera, tittar upp, stirrande, drar fram vagnen några ryckiga steg till och försvinner ut ur bild.
Det är så jag tänker mig den här skivan.
Någonting hopplöst, dödsförskrämt, uppgivet och tomt.. det här är vad jag hör, topp-5:
1. Bill Brandts porträtt av Francis Bacon
2. Kafkas blick
3. Edvard Munchs "Skriet"
4. Bermans Det sjunde inseglet
5. Koncentrationsläger under Andra världskriget
Inte sedan jag hörde Anthony & the Johnsons för något år sedan, och inte sedan jag hörde Placido Domingo knäppa av en version av Nessum dorma några år innan dess, Tchaikovski spela sin första piankonsert, Beethoven på dövhetens höst ösa ner allt som gick att ösa i sin nionde symfoni, inte sedan dess och aldrig innan det har jag upplevt något så överväldigande, överhängande, över... överösande, fullkomligt sanslöst som det här.
Utan att jag vet vad det betyder, utan att jag vet vad som sjungs känns det som att jag sitter intryckt längst in i hörnet, av alla bilder som målas upp, som den rädda pojken i ett bombanfall, längst fram i en biograf som den rädda pojken framför en Bergman-film; bilderna som målas upp, det kusliga, mardrömslika och trots att jag inte vet vad ljuden betyder, tonfallen, eller stråkarna, så känns det som att jag varit där förut, och alla bilder är mina spegelbilder, hans ord min lag.
Det finns stunder på den här skivan när jag sitter och gråter, utan att veta varför. Och det har jag inte gjort sen senaste avsnittet av Extreme home makeover.
Så därför. Ladda ner! Lyssna! Dö!
För vad var det väl han sa, den där Håkan; om att ibland är en dröm det finaste man har. Nåja, ibland är en mardröm det finaste man har.
Betyg: 5 av 5
Titta även på:
Bergman - Sjunde inseglet
Tarkovskij - Offret
Kieslowski - Veronikas dubbelliv
posted by Alfredo Augusto at 4:07 PM
6 Comments:
Älskar Scott Walker, men har inte hört skivan. Toppenbra recension, som fick skivan att klättra upp till toppen av "att köpa"-listan.
kul att ni kollar upp.. säg gärna vad ni tycker efteråt..
niklas: yes, do it!
skitbra recension. Bra med bilderna också, det är ett grepp som fler borde använda sig av. En bild säger ju mer än tusen ord.
valle: oh tackar..
Aha. Nu pekar den stolt upp mot skyn, kuken. Scott Walker, ja. En förvirrad själ som ibland gör musik för andra förvirrade själar. Är man elak kan man kalla det för den ultimata kritiker-våta-drömmen. JAg väljer dock att lyssna på "The Sun Aint Gonna Shine no more"...
kung kokos: tack och ja, vilken jävla skiva! sjuk och sjukt jävla bra.. peace!
Post a Comment
<< Home