Tindersticks

Tindersticks är i mångt och mycket storyn om hur jag blev mig själv.
Och varför.

Dom gav mig en anledning till att stanna hemma på mitt rum, när alla andra drack hembränt och rökte smuggelcigaretter. Skrålade Eddie Meduza-sånger och, om detta må vi berätta: det fanns en skola med en 9 C där hälften av ungarna var nationalister och den andra hälften bar Sverige-flaggor och snusade och av dom som inte varje lunchrast uttryckte sin kärlek till Eddie the man så var 95 % kristna barn med mittbenor och 5 % datanördar med mittbenor. I alla fall var det så man sa. Och sån ville man inte bli. Allra minst framstå som.

Det var i den här gyttjan av svensk white trash-klass som jag första gången hörde och hörde talas om Tindersticks. Jag lyssnade mycket på soul vid den tiden. Gammal, tradig och kolsvart soul som egentligen inte sade något om mitt liv, även om jag inbillade mig det då. För hur jag liknade min egen situation med de amerikanska medborgarrättskämparnas situation på 50 - och 60-talen. Vi var alla lika hopplöst missuppfattade, och jag skrev mitt projektarbete om Martin Luther King. Det blev en fadäs i superlativ och krystade formuleringar om hur svarta, röda, vita, gula, människor stod och grät och gungade varandras händer till Martin Luther Kings "I have dream"-tal. När han skanderade sina drömmar som profetior och det var innan jag insåg att det inte alls förhöll sig så enkelt, som att om man drömmer tillräckligt fina drömmar om att rädda världen så kommer snart alla andra dras med och sen så blir det så. Det var innan jag insåg att Malcolm X och dom svarta pantrarna var mycket coolare och innan jag lyssnade på Public Enemy och Dead Prez och det var innan jag försökte passa in samma krystade formuleringar en gång till om hur dom på något sätt hade förändrat världen, i recensioner som inga läste men några kommenterade och sa: peace. Det handlade väldigt mycket om att förändra världen, på den tiden.

Det var innan allt sånt där.
Då var soulmusiken det som låg närmast till hands.
Och google fanns inte då, så jag altavistade väl.
"Soul".
Audiogalaxy. Napster.
Och så: Tindersticks.
Det måste ha varit en missuppfattning. Men någon svenne i något fanzine hade skrivit att Tindersticks var soul.
Kanske stämmer det. Men då var det knappast något jag förknippade med soul.
Soul var ju Marvin Gaye och What's going on.
Soul var ju hur Curtis Mayfield fick den där lampan över sig och blev rullstolsbunden.
Soul var Al Green och Let's stay together.
Soul var kanske till och med hur Robert Johnson rökte sin sista joint gräs vid en korsning i södern och sedan tuppade av.
Soul var rätt så mycket, då. Soul är rätt så mycket och soul blir lätt rätt så mycket för en kille som fått för sig att Martin Luther Kings "I have a dream"-tal kommer att förändra världen till ett ställe där hårdknackade tyskar sitter med benen i kors och dricker grönt te med risplockande kineser.
Soul var till och med Michael Jackson.
Men inte det här.

Ändå lyssnade jag.
Och i det sammanhanget av gyttjiga white trash-ungar blev Tindersticks kanske som första band, insikten av att det fanns någonting utanför.
En öppen dörr.
Ett ljus, som i sig bestod av så mycket mörker att persiennerna inte längre behövde dras upp på morgonen.
Som en uppenbarelse. Och en uppenbarelse som varken stavades Eddie Meduza, World of warcraft eller Jesus Kristus.
Därför en befrielse.
Samma slags befrielse som svarta amerikaner kände när "White only"-skyltarna plockades ner: känslan av att tillhöra någonting.

Sen kom gymnasiet och sommaren efter studenten packade jag väskan och drog till Manchester. Köpte Tindersticks debutskiva och läste Kafkas dagböcker, en hel höst. Det regnade mycket den hösten. Men det spelade ingen roll. Folk på stan hade sina paraplyer när jag hade mitt Tindersticks och hur Stuart Staples sjöng sina låtar, mumlande, aldrig allsmäktigt och aldrig för att rädda en större del av världen än den som fick plats i hans sovrum.

Kanske för att världen aldrig tilläts vara större än hans sovrum.
Hans sovrum blev således också mitt sovrum. En madrass på golvet, i ena hörnet. En stor, antik, kassettbandspelare i svart plast i det andra hörnet. Och otvättade, svettluktande, kläder i en hög som bredde ut sig mellan de båda hörnen. I detta rum fick hela världen plats och allt som rörde sig utanför var bara luft.

Gråa klumpar med nagellack.
Gråa klumpar med läppstift.

Tindersticks blev ett sätt att inte ta ögonkontakt med folk som inte visste vem man var.
Ett sätt att resa sig upp när domaren hunnit räkna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.. 100 till att påbörja den resa mot det mål som folk med randiga tröjor och converse-skor ibland kallar för popmusik och som Edith Södergran kallade för "landet som inte är".

Jag är på väg dit nu, with no direction home.
Rotlös, vilsen och blöt.

Men i alla fall på väg.

***

Världens bästa Tindersticks-låtar:

1. Tiny tears - "How can you hurt someone so much you're supposed to care for?"

2. Blood - "There'll be another awkward scene tonight, as we choose to ignore the obvious."

3. City sickness - "I'm crawling, I don't know where to or from. The centre of things from where everything stems is not where I belong. /.../ Oh I'm hurting babe, in the city there's no place for love. It's just used to make people feel better. That's not like us."

4. Rented rooms - "And when the cab ride ahead seems too long, we go fuck in the bathroom."

5. My sister - "She went blind at the age of five. We'd stand at the bedroom window and she'd get me to tell her what I saw. I'd describe the houses opposite, the little patch of grass next to the path, the gate with its rotten hinges forever wedged open that Dad was always going to fix. /.../ We buried her when she was 32. Me and my Aunt, the vicar, and the man who dug the hole."