The Guillemots - Through the windowpane

Då och då dimper det ner musik som är helt och hållet bra utan att det borde vara det.
Utan att man fattar det.
Man lyssnar lite, tänker; sådär.
Så går det på, i bakgrunden. Tränger sig på.
Tills man en dag på en knastrig bilradio hör en låt, vrider upp volymen och tänker; fan, jag har ju hört den här låten förut. Fan vad bra den är. Och så går det några veckor till, och så hör man den igen och sen igen och sen är man fast. Kär och galen. Och alla snackar om det nya bandet som alla borde älska och man vill skrika så högt man kan att man var där först; så fuck det här.

Det hände mig för ett tag sedan, med The Guillemots Trains to Brazil.
Den låter nästan exakt som Lisa Mikovskis låt med Lost Patrol som kom för några år sedan, Alright.
Det kanske var därför den aldrig sög tag direkt.

Sen dess har små bedårande recensioner dykt upp var och varannan dag. Nya recensioner om ett nytt sound som spelar och ett nytt band som spelar på, sitter ni ner? - ett gammalt, stort, buffligt, skivbolag och man trodde inte den ekvationen funkade längre, men det gör den. Och därtill; säkert hypen och lovorden, extasen över att sådana ekvationer fortfarande funkar. I stöttande syfte. Som ett kom igen, vi mot världen och en revansch från dagen och nätterna, nätterna, nätterna, då Wilco inte fick släppa Yankee Foxtrot Hotel. Okej, jag menar, vi vet ju att vi vann. Så här i efterhand, men ändå en slags revansch.

Och det nya soundet som alla recensenter snackar om? WTF? Är det inte samma sound som Jeff Buckley körde igenom sin Grace-skiva med, samma sound som efter Jeff Buckleys Grace-skiva bara blivit ångestattacker åt fel håll, i saknad efter Jeff Buckley och med stämplar i pannan på dom som försökt efterapa, härma; ha, ni beträder Jeff Buckley-mark var vänliga gå vidare till gå.. Stick och brinn. Ni är passé! Ni är passé!

Men ändå, fan vad jag älskade den där Broken Social Scene-singeln "Lover's spit". Och den här skivan är i sina bästa stunder ungefär som den. Undan det där tomma, intetsägande soundet som fyllt Ed Hardcourts bröst sen sista gången Ed Hardcourt gjorde någonting mästerligt.

Det blir lätt att det flyter ut lite väl, som när Yngwie M. får för sig att dra ut på maratonlånga gitarrsolon; lite väl egenkärt, lite väl nergånget i sitt eget sound, så att man hur man än försöker att inte se, snart ser fyra spydiga grabbar i något som väl mest liknar cheap monday-jeans klia sina skäggstubbar och säga, wow; vad bra vi är, låt oss dra ut det där pssssst-ljudet några minuter till så kommer alla journalister som tror att dom förstår bli galna som höns och verkligen, älska oss. Inledningen är så. En låt döpt till "Little bear" som startar med 40 sekunder av nästan ingenting och jag vet inte om det bara är vansinnigt coolt eller helt meningslöst.

Det kanske är coolt.

Och det är hela grejen med The Guillemots, man vet inte vad man ska tycka. Det är som en blandning av alla ljud man hört och tråkat ihjäl sig till för att någon kompis fått för sig att det är bra. Och så är det bara helt, stilla och långsamt och tomt och intetsägande och utdraget. Det är en blandning av allt man hört på alla indie-kanaler sen Jeff Buckley släppte Grace och det är en blandning av allt som borde vara bra men inte är det och det är en blandning av allt det där och jag vet inte, heller, men någonstans, på en bilradio på väg någonstans, sjunker melodierna in helt perfekt, det kanske haglar, ösregnar, eller regnar paddor, regnar spik, vindrutetorkarna går som besatta över vindrutan men melodierna ligger där, suset, och soundet, och någonstans där och kanske bara där, blir allt också vansinnigt coolt.

Oui, oui; så föddes en hype, och ur det, som sårskorpor över färska sår har några redan utnämnt albumet till 2006 års bästa. Som om sånt behövs. Och visst finns det anledning att ligga hemma några fredagskvällar i höst för det här; Made-up Lovesong #3 är på alla sätt en låt att älska sönder. Trains to Brazil är en singel att dansa till. En smack upp i händerna på varenda kompetent DJ på den här sidan Manchester. Och If the world ends är hur som helst och i vilken möjlig världs som helst och under vilka omständigheter som helst inget mindre än ett mästerverk. En sån låt som lika gärna kan spelas på små barns begravningar, som på efterfester och tågresor hem från Brasilien, trains from Brazil, som lika gärna kan tryckas in på smått förvirrade 'Jag älskar dig'-blandskivor till brudarna i parallellklasserna som aldrig visste vem man var; som dom kan tryckas in på vemodiga och minst lika förvirrade 'Hej då jag gör slut'-blandskivor till brudarna i parallellklassen som man visste alldeles för väl, vilka dom var.

Och det säger ju en hel del.

"If the world ends
I hope you're here with me
I think we could laugh just enough
to not die in pain"

Det här är en skiva för flickorna i parallellklassen och för alla förlorade barn.

Ta den till er, ni är värda det.

Betyg: 4 av 5

Lyssna också på:

Rufus Wainwright - Cigarettes and chocolate milk (låt)
Jeff Buckley - Grace
Antony & the Johnsons - I am a bird now