Ett manifest för Popkukens återkomst

Om Birro kan skriva om fotboll, varför skulle inte jag kunna skriva om popmusik? Folk vill ha känslor och eufori! Folk är trötta på statistik och skit! Folk, ni behöver mig, ni har bara inte förstått det! Ni behöver någon att älska och hata och jag är här för er att älska och hata. Ni har slumrat till, ni har gått och blivit dekadenta.. och jag förstår er. Ni har inte haft någonting att leva för.

Det här är ett manifest för Popkukens återkomst.

1. Den svenska musikjournalistikens största problem är att den inte finns. Det finns bloggare som skriver om musik men deras anledningar till att göra så är helt och hållet egocentriska. Borges undrade en gång vad hans samtida författare hade för motiv med skrivandet, rynkade sina ögonbryn och svarade med förbryllade stämband och oroligt tonfall, "det tycks mig som att dagens författare inte skriver för passionen till litteraturen men att de endast bryr sig om sina egna författarskap".

2. Den stinkande ynkligheten hos musikbloggare som berömmer andra musikbloggare för att själva få beröm. Det behövs någon, något, någonting som skiter i allt det där.

3. Att varje musikbloggares egentliga ambition med bloggandet är att bli upphittad av en stor kvällstidning, kunna läsa sitt namn i tidningsbokstäver, tjäna pengar, få gratisinträden till festivaler och spelningar och klubbar. Popkuken har inga sådan ambitioner. Popkuken vill inte ens förändra världen. Popkuken vill förinta världen för att i ruinerna skapa en ny värld, en värld där inga kvällstidningar finns.

4. Välkommen till en plats där pretentioner inte är en klädstil utan en livsstil.