En text om M Ward & döden

Många av dom frågorna jag undrade över när jag var liten, undrar jag fortfarande över.

Som varför folk gör pepparkakor när pepparkaksdegen är så mycket godare.
Som varför Jesus gick på vatten.
Som varför inte Muhammad Ali slog ett slag till när George Foreman var på väg ner den där natten i Zaire för 32 år sedan.
Och frågorna har blivit fler med åren.
Som varför ensamma män med gitarrer ibland får för att resa sig upp och bli som alla andra.
Förnya sig.
Föryngra sig.
Förstöra sig och... just det, bli som alla andra.
Som varför Leonard Cohen någonstans efter åtta fulländade album fick för sig att lägga in en discotakt i varenda låt.
Som varför Bright Eyes gjorde Digital ash.
Som varför Bruce lämnade det där köket och det där sovrummet i Nebraska och gav sig ut till gymmen, till världen, spände musklerna och blev så där.. macho. Blev The boss och blev alla andras Bruce.

Svaren på dom senare frågorna handlar nästan uteslutande om utveckling. Dom handlar om att utveckla sig och försöka göra något nytt. Göra något spännande, göra något helt unikt. Göra något eget, något som aldrig gjorts förut. Puh, hur fel dom hade. Som varför Jay-Z fick för sig att spela in ett grått album med Linkin Park. Viljan att vara speciell är den mest blaskiga och urvattnade klyschan i hela musikbranschen. Att vara sig själv och att skita i resten är alltid originellt. Om folk bara hade fattat det, då hade vi sluppit sånt här.

Det här skulle bli en text om en av de få människorna i världen som aldrig släppt en dålig låt. Som rört vid gitarren med en fröken Smillas känsla för snö, som en rysk proletär snuddade vid tsarernas kalla pannor på likvakorna. Som sjungit så där tyst, viskande, som för att inte störa tystnaden och som någon gång efter tre minuter av ingenting annat än andetag och viskande, nästan som en ursäkt för att bryta tystnaden, andades ut och sjöng "got lonesome fuel for fire". Men det tar slut här. Det är över och Post War är ännu en fråga i raden om vad som hände med dom ensamma männen med gitarr när dom fick vänner och reste sig upp. Svaret är just det: dom behövde oss inte längre. M Ward behöver inte oss och vi älskade honom för att han behövde oss. I någon slags ömsesidighet. Vi behöver inte det här. Det är inte kass, men han sjunger för några andra nu.

Tidningsrecensenter överallt lovprisar albumet. Det är helt logiskt. Dom tycker det är skönt att se att han har växt upp och bjudit in ett band och börjat, som dom säger, 'göra lite riktig musik'. Tro inte på dom. Dom tror att dom äger M Ward. Dom äger kanske M Ward. Men det är inte den M Ward som vi lärde oss att älska. Han sjöng aldrig för dom. Istället var han dom där låtraderna som Conor Oberst ylade ut en gång, fyra minuter in på Let's not shit ourselves, 'I do not read the reviews. No, I am not singing for you!'.

Så kom det här och ni vet hur det är när ens vänner får andra vänner och man blir förpassad till baksätet i bilen och där framme spelar stereon någon annans musik och man kollar ut genom fönsterrutorna och undrar vart man är på väg och bilen svänger in på en bakgård i utkanten av stan och där står alla andra vänners andra vänner och dom har vax i håret och undrar vem man är och man säger vad man heter och dom svarar 'aha' och egentligen vill man ta en taxi därifrån, en svarttaxi eller vad som helst och åka hem och lägga sig under täcket och lyssna på grannarnas skratt och tänka på döden.

Jag förstår killen som drog ut den där sladden till Dylans gitarr på den där jazzfestivalen i Newport i mitten av 60-talet. Trots att Dylan är undantaget som bekräftar regeln för hur två pluggar i ett eluttag snarare släcker ner än tänder upp så förstår jag honom. För det handlar om svek och det handlar om ett svek mot alla oss och alla dom som ibland lyssnar på musiken som ett sätt för hur det ensamma, tysta, soundet alltid kommer att vinna mot en värld full av el. Det handlar om ensamhet och det handlar om hur musiken ibland kan bota ensamheten genom att tala om för oss att vi inte är dom enda ensamma. Kalla det för ensamhetens gemenskap. Kalla det för popmusik. Kalla det för vad ni vill. Men kalla det inte för Post war.

För det är över nu. Damer och herrar, det är över nu. M Ward har gått och blivit.. populär. Han är alla andras nu. När vi måste stanna kvar och städa upp skiten efteråt.

Jag tänker på döden ibland.