En text om M Ward & döden

Många av dom frågorna jag undrade över när jag var liten, undrar jag fortfarande över.

Som varför folk gör pepparkakor när pepparkaksdegen är så mycket godare.
Som varför Jesus gick på vatten.
Som varför inte Muhammad Ali slog ett slag till när George Foreman var på väg ner den där natten i Zaire för 32 år sedan.
Och frågorna har blivit fler med åren.
Som varför ensamma män med gitarrer ibland får för att resa sig upp och bli som alla andra.
Förnya sig.
Föryngra sig.
Förstöra sig och... just det, bli som alla andra.
Som varför Leonard Cohen någonstans efter åtta fulländade album fick för sig att lägga in en discotakt i varenda låt.
Som varför Bright Eyes gjorde Digital ash.
Som varför Bruce lämnade det där köket och det där sovrummet i Nebraska och gav sig ut till gymmen, till världen, spände musklerna och blev så där.. macho. Blev The boss och blev alla andras Bruce.

Svaren på dom senare frågorna handlar nästan uteslutande om utveckling. Dom handlar om att utveckla sig och försöka göra något nytt. Göra något spännande, göra något helt unikt. Göra något eget, något som aldrig gjorts förut. Puh, hur fel dom hade. Som varför Jay-Z fick för sig att spela in ett grått album med Linkin Park. Viljan att vara speciell är den mest blaskiga och urvattnade klyschan i hela musikbranschen. Att vara sig själv och att skita i resten är alltid originellt. Om folk bara hade fattat det, då hade vi sluppit sånt här.

Det här skulle bli en text om en av de få människorna i världen som aldrig släppt en dålig låt. Som rört vid gitarren med en fröken Smillas känsla för snö, som en rysk proletär snuddade vid tsarernas kalla pannor på likvakorna. Som sjungit så där tyst, viskande, som för att inte störa tystnaden och som någon gång efter tre minuter av ingenting annat än andetag och viskande, nästan som en ursäkt för att bryta tystnaden, andades ut och sjöng "got lonesome fuel for fire". Men det tar slut här. Det är över och Post War är ännu en fråga i raden om vad som hände med dom ensamma männen med gitarr när dom fick vänner och reste sig upp. Svaret är just det: dom behövde oss inte längre. M Ward behöver inte oss och vi älskade honom för att han behövde oss. I någon slags ömsesidighet. Vi behöver inte det här. Det är inte kass, men han sjunger för några andra nu.

Tidningsrecensenter överallt lovprisar albumet. Det är helt logiskt. Dom tycker det är skönt att se att han har växt upp och bjudit in ett band och börjat, som dom säger, 'göra lite riktig musik'. Tro inte på dom. Dom tror att dom äger M Ward. Dom äger kanske M Ward. Men det är inte den M Ward som vi lärde oss att älska. Han sjöng aldrig för dom. Istället var han dom där låtraderna som Conor Oberst ylade ut en gång, fyra minuter in på Let's not shit ourselves, 'I do not read the reviews. No, I am not singing for you!'.

Så kom det här och ni vet hur det är när ens vänner får andra vänner och man blir förpassad till baksätet i bilen och där framme spelar stereon någon annans musik och man kollar ut genom fönsterrutorna och undrar vart man är på väg och bilen svänger in på en bakgård i utkanten av stan och där står alla andra vänners andra vänner och dom har vax i håret och undrar vem man är och man säger vad man heter och dom svarar 'aha' och egentligen vill man ta en taxi därifrån, en svarttaxi eller vad som helst och åka hem och lägga sig under täcket och lyssna på grannarnas skratt och tänka på döden.

Jag förstår killen som drog ut den där sladden till Dylans gitarr på den där jazzfestivalen i Newport i mitten av 60-talet. Trots att Dylan är undantaget som bekräftar regeln för hur två pluggar i ett eluttag snarare släcker ner än tänder upp så förstår jag honom. För det handlar om svek och det handlar om ett svek mot alla oss och alla dom som ibland lyssnar på musiken som ett sätt för hur det ensamma, tysta, soundet alltid kommer att vinna mot en värld full av el. Det handlar om ensamhet och det handlar om hur musiken ibland kan bota ensamheten genom att tala om för oss att vi inte är dom enda ensamma. Kalla det för ensamhetens gemenskap. Kalla det för popmusik. Kalla det för vad ni vill. Men kalla det inte för Post war.

För det är över nu. Damer och herrar, det är över nu. M Ward har gått och blivit.. populär. Han är alla andras nu. När vi måste stanna kvar och städa upp skiten efteråt.

Jag tänker på döden ibland.

2006 års bästa låtar enligt Cassius Clay (Alfredo Augusto)

Bubblare: Belle and Sebastian - Dress up in you

Jag måste erkänna att jag är en sucker för sånt här, för såna som sjunger om sig själva och samtidigt dränker hela skiten i melankoli. Som om meningen med livet var att gråta framför sin spegelbild och säga till sina kompisar: erkänn att min nya tröja är ful, bara för att höra kompisarna säga: den är jättefin. Det blir väldigt mycket högstadie och det blir väldigt mycket Essex Green och det blir väldigt mycket Sverige i såna låtar. Dom har också en annan sak gemensamt, i all sin sprödhet och i allt det söta och i allt det barnsliga: det händer ingenting, det händer ingenting som verkligen betyder någonting. Men ibland så spelar inte det någon roll och varför ska allt spela någon roll hela jävla tiden och är inte pop just det, den strävan efter att "synas utan att verka" som Kent så fint uttryckte det en gång. Det fanns en hel del sånt 2006. Jenny Lewis - Rabbit fur coat, The Elected - It was love, Håkan - 13, M Ward - Chinese translation, Josh Rouse - Quiet town och bla, bla, bla. Den här är som dom låtarna, fast bättre. Och det är öppningsraderna som gör det: "I'm the singer, I'm the singer in the band" sjunger han, Stuart?, utan att sjunga.. utan att ens sjunga, men genom att viska! Det krävs en hel del självdistans för sånt. Underskatta aldrig självdistansen. Punkt. Och det är dom där raderna, det där: "You're a star now, I am fixing people's nails", det är dom som gör det. Ty, det krävs en hel jävla massa självdistans för att skriva sånt också.




10. Bob Dylan - Workingman's blues 2

Den gamle har gjort det igen. Han har blivit ännu gubbigare och nästan lika mysig som Ingvar Oldsberg. Jag vill krypa upp i hans famn och kalla honom för farfar när jag hör den här låten. Det är en sån låt. Någonstans, så långt bort ifrån I like a rolling stone som man kan komma. Det är en låt som det känns som att den gamle skrev för att han visste att han var gammal och att han när han skrev den visste precis hur gammal han var och tänkte för sig själv: om jag dör nu, hur vill jag att folk ska komma ihåg mig? Det är en låt som Dylan skrev för att det skulle vara hans låt. En sån låt man kommer ihåg honom för. Det är en låt som Dylan skrev för att han visste att han snart skulle dö. Dö inte Bob Dylan. Don't die.




9. The Though Alliance - 25 years and running

TTA:s bästa låt. En nationalsång för dom som inte får nog. För dom som dansar skiten av sig och dör varje gång DJ'n ber dom dra hem och lägga sig. En manifestation, eller någonting, för sättet att dansa på som om man skulle riva hela dansgolvet och dessutom stå för det! Vara stolt över det, någonting sånt där. TTA behövs.




8. Lupe Fiasco - Kick push

Det är lite gulligt, hela grejen, hur nya hiphopstjärnor avlas fram i USA ungefär med samma omsorg och beslutsamhet som förbundskaptener avlas fram i Sverige. Lupe Fiasco är den senaste new black och han blev kanske aldrig lika stor som Kanye West och han blev kanske inte lika stor som alla sa att han skulle bli, men det här är ändå en sjuhelvetesjävlalåt. Och det är fint att se hur hip hopen blir mer och mer tillbakadragen och blyg och det är fint att se hur 2006 års nästbästa hip hoplåt handlar om en kille i glasögon som går runt med händerna i fickorna och rappar lite om en vakt som säger till en skejtare att han inte får skejta där.




7. Clipse - Mr. Me too

Jag vill se Pharrell dansa till den här låten. 01:56 är paradiset. Puss.




6. Arctic Monkeys - A certain romance

"Och så kommer dom där jävla engelsmännen och tror att dom är någonting, ha!?" Och så kom dom jävla engelsmännen och dom trodde att dom var någonting. Hur sönderhypade dom än blev och allt sånt där. Glöm det. Dom var snyggast 2006. Dom var så coola och så snygga och ibland är det så jävla skönt att låta dom där jävla engelsmännen sjunga om sitt jävla England. Dessutom var "There's only music so that there's new ringtones" en rätt så klockren analys över 2006 och världen vi lever i.


5. Serena - Un-Deux

Oh, vad man säger efter att ha blivit manglad i knappt två minuter och svetten skvätter och skosnörena är uppsnurrade och byxorna är nertrampade och ölen har välts ut och man måste pissa och man vill inte pissa och vad man säger då: en gång till! Vi ska dansa tills vi dör!




(OBS! Videoversionen är snabbare än albumversionen)

4. Liars - The other side of Mt. Heart attack

Det var som att lyssna på Khonnors Phone calls from you. Ingenting hände, sen hände ingenting och sen hände ingenting och i bakgrunden viskade någon någonting och sen var låten slut och sen lyssnade man på den igen och till slut fattade man. Jag vet inte vad det var man fattade. "I won't run far, I can always be found." Man fattade att låten handlade om kärleken, eller nåt. "If you need me, I can always be found." Jag vill vara en sån pappa.


3. Ghostface Killah - Whip you with a strap /Shakey dog

Jag vill egentligen skriva om Shakey dog här, för att den är så jävla stenhård. Men Ghostface Killah är inte bara hård. Det var Ghostface Killah som sjöng den där versen i den där Wu tang-Clan-låten om hur hans polare fick HIV och den är fortfarande en av de vackraste verser som skrivits. Den här låten är fylld av vrede och sorg och kärlek och lika svart som Jarvis Cocker är vit.

...och så hörde jag av ren förbannelse Shakey dog och shit, den kommer med på delad plats eller någonting och den kommer med enbart för vad som händer efter 03:11 och den där rösten går upp två oktav och sjunger "holy shit" som om den verkligen menade det och det är ett sånt ögonblick som får små förortskids att kalla sina morsor för horor. Vad är väl inte vackrare än det.




2. Guillemots - Trains to Brazil

Sommarens stora hajp glömdes bort på de flesta årsbästalistorna. Skandal! Fuck dom! Den här låten är så sjukt jävla bra att jag vill ställa mig upp på sekunden och dansa skallen av mig. (Vad kul det hade sett ut.)




1. Tv on the radio - Province

Perfekt pop! Jag vet inte vad jag ska tillägga. Return to Cookie Mountains var en av förra årets bästa skivor och säkert den mest nyskapande. Det var som att Tv on the radio uppfann ett sätt att skrika på utan att varken skrämma folk, som Blood Money, eller få folk att vilja ta sina liv, som Xiu Xiu. Som om röstbanden vrängs ut och in.. ah! Jag vet inte! Jag nöjer mig med att kalla det för perfekt pop och jag hade säkert kunnat ta någon annan låt från samma album, men det var den här låten, med sitt piano-intro och sitt ylande och dom dova stämmorna och slingan i bakgrunden. Det var den här låten som gjorde det. Som gjorde DET. Som gjorde 2006 till ett år värt att titta tillbaka på ibland. Och kanske sakna. Kanske.

2006 års bästa album

2006 är över och jag vet inte vad man kommer att säga om det. Som musikår var det väl inget speciellt. Inte heller som filmår. Det var ett mellanår och ingenting mer. NME drog igång seklets största hype och lyckades göra Artic Monkeys debutskiva till det snabbast säljande brittiska albumet någonsin. Big Brother-Jessica vann Big Brother och klippte på vägen fram till segerchecken sönder en norsk flagga samtidigt som hon skrek att hon inte brydde sig om 'någon jävla tygbit med tre färger på'. Det var fint. Tom Cruises galenskap nådde sitt klimax och sitt crescendo när han förklarade att han skulle äta upp sin flickväns moderkaka efter det att hon förlöst deras gemensamma barn. Zidane gav den danska skallen ett ansikte och Italien vann VM-guld. Borat vrängde ut och in på Amerika. Youtube tog över och Kate Moss och Pete Doherty blev tillsammans och gjorde slut och hade sex på en parkbänk och gjorde slut och gifte sig och...? Paris Hilton spelade in en skiva och blev kompis med Britney Spears. 2006 var att sitta ensam i sitt sovrum och titta ut mot den mörka himmeln för att se om Christer Fuglesang kanske tittade tillbaka. I tystnaden vinkade man, inte för att man brydde sig, men för att passa in. Jag undrade alltid mer vad som skulle hända när Christer kom hem igen och insåg att alla hans drömmar var förbrukade, uppfyllda och passé. Vad skulle han göra då? Vad ska han göra nu? Det är något fint med storyn om hur Buzz Aldrin efter att ha kommit ner från rymden började supa varje kväll och till slut, i rent tidsfördriv, köpte ett flygplan. Något vackert och något tragiskt. 2006 var året då James Brown dog. Det var ett konstigt år.

Det här är Popkukens lista över 2006 års bästa album.

10. Bob Dylan - Modern times
9. The Flaming Lips – At war with the mystics
8. Radio Dept. – Pet Grief
7. Ghostface Killah – Fishscale
6. Junior Boys – So this is good bye
5. Liars – Drum's not dead
4. The Knife – Silent shout
3. TV on the radio – Return to Cookie Mountain
2. Regina Spektor – Begin to hope
1. Scott Walker - The Drift