David & The Citizens - Graycoated morning

Då och då dyker det upp en låt som säjer mer om mitt liv än jag kan göra själv, därför att jag inte har den distansen. I augusti var det "Messenger Bird's song" med Bright Eyes. I december var det "And she is the future" med Blood Music. Idag, en tisdag i slutet av maj, är det "Graycoated morning" med David & The Citizens.

Två minuter och trettio sekunder in i låten sjunger David Fridlund "and when I saw you (...) my heart stood still but I won't cry, I won't cry" och sen skriker han "I'm not crying, honey I'm DYYYIIING, honey I'm DYYYYIIIING" och jag ser hur något från min kropp trillar ner på golvet, det ser ut som en tår men det känns som en bit av mitt hjärta eller kanske mina lungor för det blir plötsligt så svårt att andas.

Fuck you Conor Oberst, fuck you. Jag vet att jag alltid sagt att David & The Citizens bara varit en sämre version av dej men desperationen som finns i den här låten är precis vad jag behöver, just idag, tisdag, för att överleva. För att veta att någon annan också har varit där. Just idag, den här tisdagen i slutet av maj betyder David Fridlunds desperata röst och Magnus Bjerkerts ettriga trumpet och dom stressade gitarrerna mer än din darrande emoröst från Omaha någonsin kommer göra.

Om två veckor när Jehovas Vittnen knackar på dörren och säjer att domedagen är nära kommer jag likafullt smälla igen dörren framför näsan på dom och tänka att jag fick iallafall höra Ryan Adams och stå så långt fram på Annexet att hans svettdroppar i pannan föll ner på min väska och jag fick iallafall höra Conor Oberst, jag fick höra honom på Södra Teatern och se hur mina tårar föll ner på min väska och jag kommer inte ägna den blekaste tanke åt David & The Citizens.

Men just idag har "Graycoated morning" räddat mitt liv.

När David Fridlund skriker så mycket att hans röst spricker en smula just i vokalerna i "HONEY I'M DYYYYYIING" skriker han så intensivt att ljudet går rakt in genom mina öron och fram till mitt hjärta och lägger sej som ett äggskal runt det, håller ihop det, ser till att det inte går sönder idag heller.

The Beach Boys - Do you wanna dance?

Det är så ibland, man kan titta på en hel film och tycka att den är skitkass. Sen kommer det en scen; en enda scen; en scen som är så jävla bra att man undrar:

A. varför inte hela filmen slutar där
B. varför inte hela filmen börjar där

Bunuels Borgarklassens diskreta charm är lite så. Den är skitbra alltså. Det är en av mina favoritfilmer, ever. En milstolpe, en hörnsten, en jävla klassiker. Men det är först i slutet som man inser det där, det där som i folkmun kallas STORHETEN och det där som Idol-juryn rätt och slätt kallar för DET. Trevande, trevande, drar den igång med ett jävla lustspel där ingenting någonsin blir som det var tänkt; och förvirrelsen tar sig uttryck i allt mer absurda former. Några vänner ska käka middag, men det skiter sig, gång på gång. När de väl kommer ut, och ska beställa kaffe, har restaurangen inget kaffe. Dom säger; okay, can we have some tea instead (kanske inte med exakt de orden, men ungefär) och kyparen säger; oh no, vi har inget vatten. Till slut hamnar de runt ett bord och plötsligt dras väggen bort, ridån; och på andra sidan sitter en hel teaterpublik och suckar, sällskapet tystnar och någon harklar sig och säger; ursäkta, jag har glömt bort replikerna.

Det är en sån där scen man skulle vilja klippa ut och hänga upp på ytterdörren, för folk som passerar förbi att förstå vem man är.


Och vad det här har med Beach Boys-låten, är just det där: jag menar, den börjar som en jävla Beach Boys-låt, en sån där låt som trycks upp och skickas ut till skivbutiksdiskarna med samma omsorg som en ko styckas och hängs upp på krokar i charketuri-fönster. Men sen; och sen; jag menar, och jag menar det verkligen; jag hade kunnat sitta ett halvt liv och lyssnat på när Brian sänker tonen i "dance".

Det är ett genis verk.

Så forget the rest. Och dansa till det som finns kvar. Dance, dance, dance hela sommaren lång!

Lyssna extra noga:
00:12 / 00:24 / 00:38 / 00:56
01:10 / 01:22 / 01:54 / 02:14