Blandskiva

Jag håller på att göra en blandskiva.
Den finaste blandskivan jag gjort.

Är det någon som vill ha den?

Jag betalar portot, så klart.

Kärlek.

The Dresden Dolls

"Will you leave us hanging now that we are grown up and old?
Will you kill me if I say I told you so?"

På The Dresden Dolls hemsida finns det ett självporträtt som sångaren i bandet, Amanda Palmer, har målat;
En varelse i blått som sprutar blod.

Musiken är kanske ett soundtrack till den varelsen.
Till det livet.
En dresden doll, vem vet.
Sen berättar Amanda om när hon åkte till Tyskland, drack, spelade piano och åkte hem igen; träffade Brian Viglione på en Halloween-fest 2000, som Brian senare skrev om;

"During one point in the evening, she sat down to play her songs on the piano. What came out of her when she started though, when I saw how she was grimacing and POUNDING on the piano keys, when I listened to how the lyrics and the erie melodies she was evoking from the piano came flowing out onto everyone listening with these floods of emotion and angst, I thought, 'Ohhh yeahhh, I have GOT to play music with this freak."

Det slutade med att med att dom träffades igen, fikade, blev kära, och startade The Dresden Dolls. Med Brian bakom trummorna och Amanda vid pianot. Släppte två skivor och kritikerrosades som ett av Bostons mest intressanta band. ("Det här är framtiden", sa dom som visste. Folk säger så ibland och ibland blir det så; i alla fall när alla går på det.)

Fick fans, fans, fans; den sortens fans som bygger upp en mur till världen utanför. Och på forum över hela internet uttrycker The Dresden Dolls-fansen sin oro för att The Dresden Dolls ska bli kända, på riktigt. Och dom verkar rädda, på riktigt. En hel Amazon.com-sida är översvämmad av uppmaningar som säger att vi inte borde prata om The Dresden Dolls så att dom blir kända, och kanske dör.

Det är ett sånt band.
Vi borde hålla dom för oss själva.
Det är ett sånt band.
Det är ett sånt band.

Så, fuck heller.

Dom kommer dö ändå.

"The piano is haunting", skriver en recensent på Amazon.com. Det känns nästan så. Trummorna slåss som om dom bankade på Berlin-muren, som Edvard Nortons knytnävar i Fight Club och, det här är sant; "Jag kände för att förstöra något vackert", sa Edvard Norton om att nästan ha slagit ihjäl en annan människa. Så säger nog Brian till Amanda ibland.

Och om man verkligen vill få det till någonting;
Berlin-skivan av Lou Reed. Kanske en tidig, full, Tom Waits, suktande framför pianot. En Peaches i The Cure-frisyr. En clown sminkad svart och vit med maskara i långa tentakler, och BD-stjärnor under ögonen.

Det är sanslös musik och det finns en låt som heter The Jeep Song.
Puh.
Jag önskar att texten kunde sluta där.
Ett rent jävla mästerverk.
Som när David Bowie sjunger "I read the news today, oh boy", i sin "Young americans" och man fattar att, AH; det är ju The Beatles. Två sekunder av "A day in the life", och storyn om mitt liv. Efter att ha tömt sig fullständigt, totalt, under 3 minuter och 30 sekunder sjunger Amanda "I see a red jeep and I want to paint it black". The Rolling Stones, så jävla hårt. Och då och då kommer Brian in från ingenstans och sjunger precis som sångaren i Xiu Xiu när sångaren i Xiu Xiu sjunger "I luv the valley, OH!". Pianot blir en trumma till och jag är rädd för Amanda Palmer, ibland. Jag är rädd för att hon ska komma in när jag sover och döda mig. Med en dolkstöt genom tinningen. Säga hur ful jag är.
Snälla, leave me alone.
Eller vad säger man.

Hon sjunger om dåliga vanor; "Bad habit".
Oftast handlar det om kärleken.
Om konstig kärlek.
Obesvarad kärlek; och i den mest säregna låten återfinns den mest säregna lyriken.

"Made of plastic and elastic
he is rugged and long-lasting
who could ever ever ask for more
love without complications galore
many shapes and weights to choose from
I will never leave my bedroom
I will never cry at night again"

Hon sjunger det som om hon menar det.
Som om hon vet, för hon var där;

"He may not be real experienced with girls
but I know he feels like a boy should feel
isn't that the point that is why I want a
coin operated boy"

I en annan låt sjunger hon om NPS-reportern Christopher Lydon.

"Christopher, I am your listener, Christopher,
I've never felt love like this before, Christopher"

Allt med en sån jävla inlevelse, så att om Tom Waits hade växt upp idag, haha, tänk om; blivit halvkänd, och spelat på Pustervik i Göteborg, stått och signerat skivor efteråt; om Tom Waits hade växt upp idag hade han lyssnat på The Dresden Dolls.

Bara för att det är coolt.
Och det är coolt.

"But while you happen to be here
why dont you whisper all those sweet forevers in my ear
stiff upper lip for all the sorrow
hurry up and stick it in
you never know when it will end
tomorrow or tomorrow or tomorrow"

"Very witty Wilde is on my side", sjöng Morrissey.
Very witty Amanda Palmer hakar på.

Bra Dresden Dolls-låtar:
The Jeep song
Coin-operated boy
Christopher Lydon
Miss O
Missed me

Lyssna också på:
The Arcade Fire - Neighborhood #1 (Tunnels) (låt)
Lou Reed - Berlin (album)
Tom Waits - Closing time (album)
Xiu Xiu - I luv the valley, OH! (låt)

Belle & Sebastian - The life pursuit

Kommer ni ihåg Lennart från höstens Idol?

Straight outta Göteborg.

Jag tror han hette Lennart. 16 år, jättebäbis, och Sveriges yngsta 50-åring; på samma gång. Han var på uttagningen i Göteborg och hans farsa var också där och jag vet inte om hans farsa var dansbandssångare eller om det var en annan pojkes farsa som var det, men what ever; det började med att farsan sa att sonen var skitbra. Det är alltid samma sak; föräldrar som vill ha små Julio Iglesias och sen får för sig att dom har det, som en gåva från GUD; Lennart gick in till juryn och trodde också att han var Julio Iglesias och under tiden stoppade farsan in en prilla lössnus under läppen, torkade av fingrarna mot jeansen och sa på ren göteborgska; "Dôh, han sjôôônger skjortan av dôm därinne nu".

Vad som egentligen hände, var vad som hände när Paul Scholes satte dubbarna i Håkan Milds lår på Wembley efter några minuters speltid, några år tidigare; vad som hände när Håkan Mild byttes in, i en annan match, sprang in på känt Mild-manér som den vilsnaste pojken i världshistorien; bara för att tackla sönder en motståndare bakifrån och få gult kort; Lennart var totalt, jävla övertänd; gick på knock; knäppte med fingrarna och sånt; stampade foten mot marken; tog i med hela ansiktet utan att ens hinna fylla lungorna med luft; och blev sågad av Kishti med orden; "Du är inte på riktigt".

Som andra Idol-deltagare som vet, för dom vet; att på 20 sekunder ska jag uppfylla en dröm och lägga fram varenda trappsteg som behövs till framtiden, så sjung då, så sjung då, och dom sjunger och dansar och det blir för mycket av allting, för mycket på samma gång; FÖR MYCKET.

Belle & Sebastians nya skiva känns lite som Lennart. Som att dom gick in i studion och pumpade bänkpress. Och det kanske är så och dom kanske inser det, att det är now or never, att dom; långsamt, långsamt, förlorar greppet om alla dom som älskat dom; dom som tidigare stoppat in "If you feeling sinister"-skivor med samma iver som Peter Birro stoppar in "Meat is murder".

Eller så är det inte alls så, dom kanske bara har tröttnat på att vara mespop. Tröttnat på att sitta ner och börjat leta efter någonting att dansa till. Hyrt in Tony Hoffer som producent, Tony Hoffer; oui, oui, som tidigare producerat Beck, Air och Phoenix. Och sagt i intervjuer att dom skulle slutat lyssna på Belle & Sebastian efter Tigermilk, om dom hade varit Belle & Sebastian-fans. Och nu vill dom ha någonting att dansa till.

För då var då; det är över nu, passé, finito, och det blir ändå påtagligare efter det senaste skivsläppet; Belle & Sebastian var allt det där, haha, en jävla epok, den där epoken som kom innan Quiet is the new loud kom, sågs och blev livsstil som urartade i en slags introvert, någonting, framsving, där folk blev kända för att dom inte ville vara det; och Belle & Sebastian var; att sitta på filtar i parken med "Tigermilk" på kasettband och räkna fjärilar. Och "We rule the school" var världens bästa poplåt, världens enda poplåt som betydde någonting, och blandband med Nick Drake och Elliott Smith och 'varför ligger inte alla ner i parken och räknar fjärilar när det finns fjärilar att räkna och filtar att ligga på'-diskussioner, blinkande hjärtan på Lunarstorm-gästböcker, och hallonsaft.



Nu är Belle & Sebastian mer som, ah, Phoenix, ibland, någonting annat, någon annans. Och yes, yes, yes, det finns fina låtar här och där, men det känns bara inte så jävla viktigt, och yes, yes, yes, vi har vuxit upp och Stuart Murdoch har vuxit upp också och det hörs och ibland blir det skitbra, som ett fall framåt, och White collar boy kommer spelas på varje klubbar hela våren och det kanske är så Belle and Sebastian borde låta i framtiden. Med trummaskin och 'call and response'.

Lite farligare. Ghrrr.

Ibland blir det precis som förut och ändå skitbra, som i "Dress up in you"; en låt som kommer få Belle & Sebastian-barn att plocka fram filtarna och räkna fjärilar en sommar till; när kören kommer in i bakgrunden och allting faller ihop så jävla fint, som om det var menat att vara så och trumpeten skär igenom luften som det där solot, yes, det där solot i Rolling Stones "Waiting on a friend", puh.

Ibland blir det tillbaka igen, och en jävla dänga i Phoenix-stil; "The price of a cup of tea"; där allt händer på samma gång och till och med Shaun Ryder hade dansat till det här.

Men oftast blir det bara vilset, ungefär som The Strokes tredje skiva; när dom går vilse i sökandet efter tonerna som dom tror fansen gillar bäst; det handlar inte om det; det handlar om att brinna för någonting, haha; det handlar om själ och ibland känns den själen hopplöst långt borta.

Stabilt, helt okay; men ingenting man inte klarar sig utan precis.

Betyg: 2.5 av 5

Lyssna också på:
Belle & Sebastian - Tigermilk (album)
Nick Drake - Northern sky (låt)

Personer lyssnar på Belle and Sebastian lyssnar också på: (Last.fm)
1 The Shins
2 Elliott Smith
3 The Magnetic Fields
4 Wilco
5 The Flaming Lips

Artic Monkeys - Whatever people say I am I am not

Det här är en historia och den är sann.

Sitter ni ner?

Straight outta Sheffield.

För några dagar sen fick NME för sig att göra ännu en lista. En lista över de hundra bästa brittiska skivorna, någonsin. I sann Manchester-anda placerades Stone Roses debut etta, The Smiths Queen is dead tvåa, och Oasis debut trea. Och trots att ingen musiktidningsredaktion utanför de brittiska öarna någonsin skulle sätta Stone Roses, The Smiths, eller Oasis, före The Beatles, David Bowie, eller The Rolling Stones, så ah; det är ju ändå England.

Alltså, Stone Roses etta. The Smiths tvåa. Men sen.

På plats nummer fem; kommer; chocken; ett helt nytt band; en hype som uppstått från gravplatsen där Libertines en gång begravdes i spyor och knark, blod, tårar, knark, knark, knark, och en låt från skiva numero två som döptes till "Music when the lights go out", knark, knark, Kate Moss & en jävla bakfylla; ett band som uppstått i förtröstan, mer i hoppfullhet att någon ska ta över Pete Dohertys roll som omslagspojke; än någonting annat; Artic Monkeys "What ever people say I am I am not".

På plats nummer 8 kommer Revolver.
På plats nummer 10 kommer Up the bracket.
Eftersom listan i sin helhet publiceras i nästa nummer, så finns bara en topp-10 tillgänglig att läsa på internet.
Än sen?
En topp-10 med mer frågetecken än svar:
Vad hände med The Rolling Stones?
Vad hände med David Bowie?
Vad hände med Joy Division?
Vad hände med Happy Mondays?
Vad hände med Radiohead?
Vad hände med The Kinks?

I all jävla iver skrev jag en recension om hur kass skivan var, bara för sakens skull. Vi har fått nog, nu. Haha, ska vi slåss i natt - jag skrev att albumtiteln mer passade in på en femtonårings skunkpresentation som bildtexter till bilderna i dagboken på skärsår och Kurt Cobain, nästan död; och självtagna digitalbilder med för mycket blixt, en mun som putar, gör en hysterisk min under två ögon som stirrar in i kameran för att det är coolt; som bildtext till allt det där; "Whatever people say I am, I am not".

Och storyn om Artic Monkeys uppkomst handlar lika mycket om storyn om NME's behov av att ha någon att älska, någonting att skriva om.

Allt började med några demolåtar upplagda på internet.
Sen var cirkusen igång.
Och vilken jävla cirkus; vilken jävla smäll.
NME laddade ner.
Samlade ihop alla sina män och satte sig ner för att skriva upp den största hypen på flera hundratusen år. En sån hype som börjar i januari för att sluta i december med en förstaplats på en årsbästalista och ett mittuppslag fyllt av superlativ. En sån hype som Franz Ferdinand fick, fast större.
Och på sex månader hann Artic Monkeys; utnämnas till 00-talets största band, "our generation's most important band", släppa det snabbast säljande albumet någonsin, säga NEJ till Top of the pops, och så vidare, och så vidare, och så vidare, slå The Beatles och bli 5:a på NME's lista över de bästa brittiska skivorna.

Och dom är inte ens 20 år.
Undrar vad som händer när dom blir 21 år.
När NME vänder blad, hittar ett nytt band.
Och folket glömmer av deras namn i jakten på nästa "BETTER THAN LIBERTINES"-band.
Det kommer hålla på några år.
Det desperata sökandet efter något som är inne just nu, och kanske kan beskriva samtiden; genom att spotta på den; genom att spotta och fräsa och säga NEJ till Top of the pops, säga fuck you och skjuta heroin.
La, la, la.
"BETTER THAN LIBERTINES"-band som svämmar över klubbarna och breder ut sig på nöjestidningars omslag; det finns en förkärlek till allt det där; unga, kaxiga, arbetarkids med punkattityd och spända blickar, lite sprit på byxorna och urin under fötterna.
Det måste ha någonting med regnet att göra. Någonting med alla fotbollslag.
Det är inte svårt att förstå varför, egentligen, om man bara vandrar i förorterna norr om Manchester, Yorkshire, eller var som helst, där gummilukten från fabrikernas skorstenar förenar sig med avgasmolnen till en grå dimma av dis och regn där ingen skrattar eller gråter, älskar eller förlåter; går runt i gympa-byxor, böjda kepsar, och Rooney-tröjor i väntan på att någonting ska brista, explodera, och visa dom vägen därifrån.
Det är där hajparna kommer in i bilden och Artic Monkeys lyckas ibland skriva lysande låtrader om livet i England, 2006:

"There's only music so that there's new ringtones".

Eller.

"Well oh they might wear classic Reeboks
Or knackered Converse
Or tracky bottoms tucked in socks"

Musiken då?

Yes.

Som Libertines, fast sämre. Haha, som Darkness, fast inte lika tillgjort. Som The Prats, you know; dom pojkarna som hängde utanför skivbolaget Rough Trades dörr jättelänge, och en dag släpptes in; bara för att spela in Disco pope och bli symbolen för en indie-kultur där det the new black var att inte vara bra, och alla kidsen gillade dom för att dom bara var 13 år, typ, och inte kunde spela musik, egentligen; som The Prats, fast äldre.

Som att åka till England, 18 år gammal, med en resväska över ryggen, glida in i hamnen i Newcastle, ta bussen till Manchester, och fatta att England är precis så som man trodde att England var, fast på riktigt. Och man kommer inte därifrån och Andres Lokko sa en gång att den bästa musiken från Manchester alltid handlar om att åka därifrån, om att inte komma därifrån, och Artic Monkeys handlar om Sheffield.

Rastlöshet, check.

Och från ingenstans, ur avbitna gitarrsträngar och saliv kommer den pricksäkraste Yorkshire-skildringen jag hört, sen, sen, ah, The Clientele sjöng "it's saturday, the evening's come, the fotball crowds have all gone home", haha, kanske pricsäkrare ändå, yes:

"Don't get me wrong, oh there's boys in bands
And kids who like to scrap with pool cues in their hands
And just cause he's had a coupla cans
He thinks it's alright to act like a dickhead"

Och alla dom står och lyssnar på Artic Monkeys nu. Dom står där och tycker att Artic Monkeys är gudar och fattar inte riktigt att lyriken handlar om dom, men what ever. Stöter i boll nummer åtta och häver ett pint-glas över ryggen, som Begbie i Trainspotting.

"You're not from New York City, you're from Rotherham"

Så att dissa eller inte dissa.
Fisk eller fågel.
Jag skulle gärna dissa den här skivan, för NME's skull. För sakens skull.
För den goda sakens skull.
Men det vore som att åka till England och klottra "I wasn't here", på en busshållplats, missa bussen, och fastna där.
Likt alla andra hypar som hållit längre än en vinter, lyckas Artic Monkeys fånga känslan av hur det är att leva här och nu; leverera Sheffield anno 2006, och Sheffield 2006 måste vara precis så där, och om det inte var det så är det så nu, efter det här, efter cirkusen; den jävla smällen och det kanske inte räcker till en femte plats över de bästa brittiska skivorna om 50 år, eller om ett år, eller om tre månader, men just idag, skådat från insidan, med känslan av att stå mitt emot, precis bredvid och rastlösheten hängande som ett BLIPP-BLOPP-smycke från mobilen, och rädslan för att inte komma härifrån som en biljardkö med båda händerna, är det här i alla fall värt att komma med på listan över de hundra bästa brittiska skivorna från i år.

Strokes, New York, 2001.
The Libertines, London, 2002.
Artic Monkeys, Sheffield, i år.

Inte bättre än The Beatles, though.
Inte bättre än The Rolling Stones heller.

Haha.

Men, "Well, I bet that you look good on the dancefloor
Dancing to electro-pop like a robot from 1984
From 1984!", liksom.

Betyg: 3.5 av 5.

Lyssna också på:
The Prats - Disco pope (låt)
The Libertines - Up the bracket (album)
The Undertones - Teenage kicks (låt)

Clap your hands say YEAH! - s/t

Straight outta Brooklyn.

Det skulle bli en recension om en skiva och höstens största hype.

Haha.

Så jävla upplagt för "ÅRETS BÄSTA SKIVA"-rubriker och taniga indie-folk med rött vin i tetra-format. Så jävla uppgjort, på förhand.

Och det har hänt förut, som misstag från feta skivbolagsdirektörer i frack; jag vet inte vad som hände där, egentligen, men; den där sommaren när Cornershops "Brimful of Asha" drogs in, kom tillbaka och blev etta på Voxpop med en musikvideo och en flicka som snurrade skivor i ett sovrum, och knockade en hel, yes; en hel Voxpop-publik. Sånt sitter kvar länge, och året, hösten, vintern, eller våren, men det kändes som en enda lång, frostfrusen vinter, när Wilco's Yankee foxtrot hotel inte kom ut och till slut släpptes på internet.

Alla dom där misstagen står här nu, som bevis för att popmusiken vann över fabrikerna.

Clap your hands say YEAH! har inte ens ett eget skivkontrakt; dom har gjort allt själva och sålt mer än 50.000 exemplar; fått fans som David Bowie och fått 9.0 av Pitchforkmedia.com, oh boy!

Jag tror dom har fel; 50.000 indie-kids, Pitchfork, och David Bowie. Inte fel, fel, men, ah, men, ah, ni vet, ni vet; dom som tog upp kampen, log framför kamerorna, sa FUCK OFF till NME och försvann när andra artister kom dit och var bättre, fräckare, coolare, och längre upp på NME's inne-lista. Som Gomez, jag älskade verkligen Gomez och trodde Gomez skulle ta över världen med hela den överamerikanska betoningen, men idag är dom bara Gomez som släppte en skiva 1998 och blev kvar där. Clap your hands say YEAH! känns likadana och allmusic.com beskriver det kanske bäst av alla:

"Those who have read the blogs and heard the hype might well be expecting the second coming. These people will be disappointed and post morose reviews on Amazon: "I was expecting sooooo much, but this album is only 'good.'" That's right! It's good. Not magnificent, not groundbreaking, but it is a new band's first album, and it is good — darn good."

Så känns det nu, verkligen, och det är bara en låt på skivan som riktigt fastnar; Details of war.

Haha.

Det låter ju skitmycket som Gomez. Bara Gomez, det som aldrig gick att förklara med Gomez och det som gjorde att jag verkligen trodde att Gomez var bra och verkligen grät till Tijuana Lady mer för tron på att det kanske kunde vara någonting, oförklarligt bra, en start på något nytt, stort, någonting som kunde rädda undangömda barn när Moz skulle lägga av, än för musiken i sig; det som andra försökte förklara med AMERIKA, att det låter som AMERIKA, haha; och vad sant det var.

Det här är också Amerika. Det här är Amerika. Det Amerika som Karl-Oskar och Kristina åkte till, i Utvandrarna. Det Amerika som kommer med som dofter på breven tillbaka till dom som stannade kvar och orden som berättar hur varmt det är. Det Amerika som står still och aldrig kommer ifrån de svartvita fotografierna med nybyggare på. Och så döper dom låten till Details of war, som om, som om, dom verkligen menade det. Som om det verkligen var Amerika.


Men allt som allt; ändå, att älska Clap your hands YEAH! är ungefär lika svårt att förstå som varför alla älskar Elliot Smith och Cat Stevens istället för Nick Drake, och världen blir inte mycket randigare än så.

And; you better duck cause Ice Cube is crazy as fuck.

Betyg: 2 av 5

Lyssna hellre på:
Wilco - Yankee foxtrot hotel (album)
Gomez - Tijuana lady (låt)

Världens bästa poplåt

Vilken som är världens bästa låt varierar från dag till dag, från minut till minut. Men världens bästa poplåt är, har alltid varit (well, sen 2002 när den kom iallafall) och kommer alltid vara The Flaming Lips ”Yoshimi battles the pink robots pt. 1”.

”Yoshimi battles the pink robots pt. 1” är världens bästa poplåt därför att den är Beatles, doing on Akasaka street år 2002, därför att den är John Lennon och Paul McCartney, hånglandes med Ladytron-tjejerna i pariserhjulet på tivoli, den är George Harrison med munnen full av rosa och grön sockervadd, den är Ringo Starr i femkampstävlingen, som skjuter med luftgevär på konservburkar och träffar rätt, rätt, rätt varenda gång och firar det med att kasta gräddtårtor på clownen bakom planket – clownen är Per Gessle som vill ha sin pop KLINISK, clownen är Joakim Hillson som vill ha sin pop FÖRUTSÄGBAR och clownen är Lars Winnerbäck som vill ha sin pop STEL.


”Yoshimi battles the pink robots pt. 1” är världens bästa poplåt därför att den blippar och knastrar och glittrar och glänser och sätter sej som ett tuggummi i hjärnan. Den är världens bästa poplåt för att Flaming Lips framför den live med stora röda ballonger, en dansande Beck Hansen i kakmonsterkostym, flashlights och konfetti. Den är världens bästa poplåt för att den är ALLT ANNAT än klinisk, förutsägbar och stel. Den är världens bästa poplåt därför att den handlar om en liten japansk flicka och robotar, David mot Goliat.

”Yoshimi battles the pink robots pt. 1” är tidernas bästa poplåt därför att den handlar om en liten som vinner mot en stor, det som popmusik går ut på, som är dess själva essens, och därför att den gör det i en glittrande och sprakande kostym av konfetti och sockervadd.

Daniel Johnston

Det är nog i början av Love Liza, kanske i mitten, en av de roligaste scener jag sett på bioduken;

Seymour Hoffmans fru har precis tagit livet av sig och Hoffman hänger med en kompis till en årlig två-dagars-tävling med fjärrstyrda modellmotorbåtar, vid en damm, och det är en brokig skara ungkarlar som samlats på den lilla kullen intill dammen; såna som sitter hemma med fördragna gardiner, en pipa i munnen, rutiga byxor, benen överlappade, i en fåtölj med fårpäls som överdrag och en spinnande katt i knäet och lyssnar på Mozart och läser det senaste numret av Illustrerad vetenskap; har hela källaren fylld med modelljärnväg och kan alla Amerikas presidenter och alla världens huvudstäder; för ingen har någonsin sagt att dom älskar dom; och dom står där nu, på kullen intill dammen och kör sina fjärrstyrda modellbåtar sicksack, fram och tillbaka, och Hoffman står också där, som en slags terapi och ett första trappsteg tillbaka till verkligheten, han står där och tittar på; och efter fem minuter, eller mer, tio minuter, en kvart, springer han ner mot vattnet och kastar sig i dammen, där båttävlingen är i full gång, och ropar;

"DO YOU KNOW WHO I AM?"

Jag tänker ofta på den scenen när jag lyssnar på Daniel Johnston. Det känns som att han ligger i dammen och plaskar nu, när alla medelålders män tagit modellmotorbåtarna och gått hem. Det känns som att han är kvar där och frågar samma fråga till sig själv, om och om igen, och jag var kanske 17 år när jag hörde Daniel Johnston för första gången; "True love will find you in the end" som sista låten på en blandskiva med handmålat omslag och massa Pavement. Och den var skitkass. Ungefär som att han inte kunde spela, ungefär som att Pablo Picasso målade så där konstigt för att han inte kunde måla. Ungefär som att han inte kunde spela och alla älskade honom, som man älskar dom utvecklingsstörda barnen för att dom behöver det, och sen börjar älska dom utvecklingsstörda barnen för att det ibland, känns som att, dom u-t-v-e-c-k-l-i-n-g-s-s-t-ö-r-d-a barnen är dom enda som vet vad kärlek är, INNEBÄR, och det är verkligen ett utvecklingsstört samhälle vi lever i.


"I know I'm such a weird guy / She could never take me serious"

Daniel Johnston är konstig, jättekonstig. Jag tror att han ska ta livet av sig, snart. Det känns så jävla logiskt, så jävla självklart, så jävla uppenbart och vi kommer stå där sen, med våra kalla händer fastfrusna mot bleka pannor och säga; VAD HÄNDE, HUR KUNDE DET HÄNDA, VARFÖR GJORDE VI INGENTING - och för några år sedan samlade en gubbe eller tant med goda samveten in en hel hög av mer eller mindre världskända artister för att göra någonting, fint, innan det var för sent, som ett slags LIVE AID-projekt för en enda man, och resultatet blev något av det finaste som kommit ut på band sen Ray Davies sjöng Waterloo Sunset med en akustisk gitarr, en skiva med 19 spår som döptes till "The late Daniel Johnston".

Tom Waits sjöng King Kong.
Flaming Lips sjöng Go.
Kurt Cobain sa att Daniel Johnston var den största låtskrivaren vi hade. Inte då, men tidigare.
Beck var där. Mercury Rev var där. Alla var där. Alla förutom Nelson Mandela, Bono, Sting, Michael Jackson, och alla dom andra som alltid är där annars.
M Ward sjöng Story of an artist, nästan finare än Daniel Johnston.
Bright Eyes sjöng Devil Town, med handklapp.
Och Vic Chesnutt gjorde en helt makalös, magisk, osann, version av LIKE A MONKEY IN THE ZOO, som om klockorna stannat och David Bowie kommit ut i full Ziggy Stardust-mundering.

"I'm chained to the wall / I'm nothing at all / And my eyes look at the sunset / Thinking of better things to do / Like a monkey on the zoo / And the days go so slow / And I don't have no friends / Except for all these people who wants me to do tricks for them"

Men ingen kunde ändå fånga det konstiga i Daniel Johnston, det manodeppresiva. Det kaotiska. Som om hela världen snurrade just kring nästa ton. Unik på alla sätt, på samma gång; och ensam, man kan höra det i texterna; se det mellan raderna; hur han står och sjunger, håller mikrofonen som om det var hans enda vän, hans första vän och hans sista vän, som om han lutar sig mot mikrofonen och säger; jag klarar mig inte utan dig - som att han slår huvudet mot pianot när han spelar "Urge", bankar sig blodig och sjunger som om varenda ord betyder någonting, men det är över nu, det är över nu och förbi; som om han försökt så länge att passa in, att vara bra, att spela perfekt, men ingenting hände så han sket i det; smällde in alla dörrar och byggde upp en egen studio i sitt sovrum, bland dammiga kläder och gamla kärleksbrev; som att han sitter där idag och letar efter vägen därifrån, granskar sin egen spegelbild och säger; ha, vad ful jag är, vad ful jag är, som att han ligger i den där dammen och ropar; "DO YOU KNOW WHO I AM, DO YOU KNOW WHO I AM?"

"Maybe someday when she gets fat / She'll think about what she's missed"

Och, och, och.

"They sit in front of their TV's / Saying 'HEY, this is fun'"

Jag tror han tar livet av sig snart, men jag vet inte, och sen kommer vi sitta med benen i kors, i fåtöljer med fårpälsar och lyssna på "Story of an artist" och känna likadant; självmord handlar nog om sånt - och jag har skrivit den här krönikan skitlänge nu, det känns som att den aldrig kommer bli klar, som att skriva om någonting som står lite för nära, som att skicka ett SMS till en kompis och svamla ut om gårdagen istället för att fråga HUR MÅR DU, som att, som att, som att, skicka ett jättelångt mail till flickan i parallellklassen utan att våga säga I LOVE YOU.

"Nothing for me nowhere / But the emptiness I feel / Depression has got me down / Drilling for the kill / It’s too late to suffer through / God, I’ll make you a deal:
Just let me smile a while – for real / And when the evening comes / I’ll be on the run"

(I LOVE YOU.)

You are my sister

Kommer du ihåg Håkan Hellström-spelningen i Lisebergshallen för några år sedan när GP's nöjessidor fylldes av ord som EUFORI, FEBER, för staden har feber i natt; skrek Håkan Hellström och jag var där.

Det kändes bra att börja så - haha, det är kärlek det här. Ni vet sånt, man får på köpet när man köper tecknade tidningar till sina barn; ett klistermärke med BAMSE på eller BARBIE-dockor som är lika tunna som förut, men det spelar ingen roll, egentligen, hur smal hon är, jag bryr mig inte och fläker upp en sida med Kate Moss.




(Oh, vad snygg hon är. Hon måste vara snyggast in da universum och knarket får henne bara att se, lite, sexigare ut.)

Kommer du ihåg hur mycket vi älskade Belle & Sebastians "We rule the school" och den var alltid sist på blandbanden och Spiritualizeds "We are floating in space" var alltid först, och gräsfläckar på jeansen från fotbollsmatchen som slutade i för mycket folköl och för hög musik, i dans, och kärlek, i dans, och obalans. Så jävla mycket dans.

Ah, nostalgi. Och fredagsbilagan när Andres Lokko skrev att Kevin Rowlands My beauty var världens bästa skiva. Det var kanske inte ens en fredagsbilaga, ya know, jag hittade på, haha, men jag tror han sa så. Han måste ha varit skitfull.

Broder Daniel - Underground; vi är så jävla mycket pop. Och bussresan ner till Sarajevo och vi älskade France Gall för att hon hade sjungt det där om knark i den franska schlager-festivalen; det var ju asball, och Diane Renay - Watch out, Sally! - kom igen nu dansar vi.

Dance, dance, dance to THE RADIO.
Dance, dance, dance to THE RADIO.
& Ian Curtis dog, så vi hoppade på tåget till nästa station och Stuart Staples verkade vara han som stod näst i tur, så vi älskade honom, och trodde han förstod, hörde oss när vi sjöng med, hörde oss när vi bara låg där och försökte somna utan att kunna somna, för allt koffein och för lite nikotin; Bright Eyes & kärleken, regn, hagel, mörker, Tom Waits, regn, regn, lite snö, smatter mot fönsterkarmen, The Clientele & drömmarna om verkligheten.




Jag satt en hel dag igår och tänkte ut vilka låtar från förra året och året innan det som kommer att fortsätta betyda någonting och inte bara dö som en pinsam hype i en Per Bjurman-artikel från 2003. Alltid först, rätt så ofta fel. Sån pop som stannar kvar och överlever dom som försöker döda den. Converse som gick sönder och skoskav är mitt 2005, mitt år, och det fanns en låt i alla fall som kommer att överleva framtiden och bli en sån låt som alla snackar om, med barn och barnbarn och jag ska säga att JAG VAR DÄR, till mitt barnbarnsbarn, och le. Låta barnbarnsbarnet se hur stolt jag är.

Det var en låt, en sån låt, jag vet inte, en sån låt som inte är som någon annan låt som spelas just då. En sån låt som spränger någonting och sen bara sätter sig ner och säger; titta, här är jag.

"You are my sister
we were born
so innocent
so full of need
there were times we were friends
but times I was so cruel
each night I'd ask for you
to watch me as I sleep
I was so afraid of the night"

Antony & the Johnsons - You are my sister