Ian Van Dahl - Just A Girl (peter luts remix)

Actually, jag var på Kulturhustaket i helgen.

Slagsmålsklubben spelade och, låt mig vara tydlig nu: jag känner instiktiv ovilja inför Slagsmålsklubben.
Slagmålsklubben är musik för musikointresserade kajalpennor och Dave Gahan – luggar.
Musik för människor i svarta t-shirts och skor från Vagabond.

Och jag – varför lär jag mig inte, varför!? - drog mig in i snåriga dispyter, korslagda dispyter, fyrkantiga, cirkulära, rosiga och väldigt alkoholstinna dispyter där jag försökte rädda alla oförstående besökare från det kommande fördärvet.
Jag lyckades inte. Ingen förstod. Ingen sa ”Tack, för att du bryr dig om mig”.

Istället kom bönderna från Berlin in på scenen och plötsligt satt jag där själv. Hörde skalven från tusen hoppande trainers framför scenen.

Och jag tittade ut över Stockholm.
Såg Hötorgsskraporna, knarkarna på plattan. Såg kyrkklockorna. De var vackra. Klädda i sommarkvällssiluett.
Och när allting äntligen var över begravde jag mig i min vackra kärleks famn.
Den tycker jag mycket om.

På söndagmorgonen vaknade jag.
Kanske kände jag mig lite smutsig, som om något farligt och onaturligt hade rört om i mitt huvud.
Ibland skymtade jag en neongul rullande skylt med texten ”SMK” i mitt huvud.
Vacker kärlek borta.

Och rörelsen, den när jag jag stoppar in hörlurarna i öronen, samtidigt som jag stirrar mig själv i spegeln. Jag minns den. Jag minns hur jag klickar igång min sång.

Sången med det stegrande introt, som hämtad ur en Amerikansk storproduktion. Slutscenen där Jänkarna ytterligare en gång räddat världen och hela världens befolkning skrattar och kramas av tacksamhet.

Men den har ju så lite med det att göra, Peter Lut-remixen av Ian Van Dahls Just a girl.

En av mina starkaste läsupplevelser i år var när jag satt på tunnelbanan och läste Jonas Indes brev till Henry i Too fast for love. Jag älskar det brevet. Ett öppet sår rakt in i mitt tunnelbaneknä.
Inde berättar om sin Alkoholism, sin psykos, sin kärlek och sin barndom. Han berättar om hur han satt uppe och skrev om henne, TILL henne, men hamnade istället på sjukhus och slutligen i kyrkan. Där sitter han och viskar; ”hjälp mig”.
Och ingen kommer.

Samma sår lämnas öppna efter att du har lyssnat på Just a girl.
Jag sa; Lyssna.
Det är en sång som till synes saknar visioner, svärta. Det är en grund sång.

Men lyssna på mig: Det är en sång som lämnat svärtan, paniken och självmordsförsöken bakom sig.
Det är en sång för de som inte längre har något att förlora och därför till slut är fria.

Och alltså. För att skapa något som min journalistiklärare antagligen hade kallat för ”cirkulär” vill jag säga detta:

Slagsmålsklubben är förklädd upprymdhet som är sorglig.

Just a girl är sången som spelas den första, på riktigt minnesvärda kvällen ute efter att du lyckats skava ner stenen i ditt bröst till ett minimum.

Och då ska fan golvet skaka.

Scott Walker - The Drift

Aldrig förut har jag läst så många recensioner av en skiva, som nästan uteslutet ägnat sig åt konstnärliga referenser.
Bergman.
TS Eliot.
Francis Bacon.
Picasso.
Bla, bla, bla. Och om bilder som målas upp.

Jag vill inte vara sämre själv.
Det finns ingen anledning att börja snacka om musik här.
Det är en skiva någonstans i kölvattnet efter Anthony & the Johnsons "I am a bird now" och Lou Reeds "Berlin".
Men det finns ingen anledning att bygga vidare på det.

Scott Walker är en levande legend, en vandrande vålnad, ett stycke kött, hängande på en krok. En artist som varit närvarande, OH SÅ NÄRVARANDE, i popmusiken i snart ett halvt sekel, utan att släppa mer än tre skivor de senaste 22 åren. När hans senaste skiva släpptes, 1995, arrangerade Göteborg friidrotts-VM och hela Sverige genomled den varmaste sommaren på hundra år. I år arrangerar Göteborg friidrotts-EM och hela Sverige genomlider den varmaste sommaren på 11 år. Det finns säkert heller inget samband i det, men ändå.

The Drift är en skiva fylld av bilder. Fylld av blod och demoner, brutna naglar och tysta lamm.

Det är skivan som agnar små pojkar till vuxna män, små flickor till Margareta Thatcher-kopior.

Bland Discoverys alla hundratusen Andra världskriget-dokumentärer går det ibland dokumentären om hur tyskarna invaderade Polen. Och på en av många bildrutor, följer en sekvens där en gammal, polsk, bonde drar hästvagnen fylld med resväskor, genom lerig mark, pulserande av rädsla, men blicken stel av stundens allvar; får syn på en kamera, tittar upp, stirrande, drar fram vagnen några ryckiga steg till och försvinner ut ur bild.

Det är så jag tänker mig den här skivan.

Någonting hopplöst, dödsförskrämt, uppgivet och tomt.. det här är vad jag hör, topp-5:

1. Bill Brandts porträtt av Francis Bacon




















2. Kafkas blick

















3. Edvard Munchs "Skriet"




















4. Bermans Det sjunde inseglet
















5. Koncentrationsläger under Andra världskriget

















Inte sedan jag hörde Anthony & the Johnsons för något år sedan, och inte sedan jag hörde Placido Domingo knäppa av en version av Nessum dorma några år innan dess, Tchaikovski spela sin första piankonsert, Beethoven på dövhetens höst ösa ner allt som gick att ösa i sin nionde symfoni, inte sedan dess och aldrig innan det har jag upplevt något så överväldigande, överhängande, över... överösande, fullkomligt sanslöst som det här.

Utan att jag vet vad det betyder, utan att jag vet vad som sjungs känns det som att jag sitter intryckt längst in i hörnet, av alla bilder som målas upp, som den rädda pojken i ett bombanfall, längst fram i en biograf som den rädda pojken framför en Bergman-film; bilderna som målas upp, det kusliga, mardrömslika och trots att jag inte vet vad ljuden betyder, tonfallen, eller stråkarna, så känns det som att jag varit där förut, och alla bilder är mina spegelbilder, hans ord min lag.

Det finns stunder på den här skivan när jag sitter och gråter, utan att veta varför. Och det har jag inte gjort sen senaste avsnittet av Extreme home makeover.

Så därför. Ladda ner! Lyssna! Dö!

För vad var det väl han sa, den där Håkan; om att ibland är en dröm det finaste man har. Nåja, ibland är en mardröm det finaste man har.

Betyg: 5 av 5

Titta även på:

Bergman - Sjunde inseglet
Tarkovskij - Offret
Kieslowski - Veronikas dubbelliv