Le Volume Courbe - I killed my best friend

"I think it's a punk record, in many ways. But not rock. I don't feel like a proper musician, or a proper singer either. I guess I'm somebody that has ideas, puts things together. If you're trying to do your own thing, without caring what's going on around you, it can actually help if you sometimes don't know exactly what you're doing. Then it's automatically original. I can't copy anyone else, I don't have the technical know-how, so it's unique. Not being experienced gives you more freedom."

Hon heter Charlotte Marionneau och är jätteliten.
Bredvid sig har hon Kevin Shields.
Ni vet Kevin Shields; han den där.
Den där helt vanliga killen från Irland som några regniga dagar i början av 90-talet gjorde en av pophistoriens absoluta hörnstenar i Loveless.
Blev geniförklarad; och förändrades.
Gick ner sig, som Kevin Rowland gick ner sig.
Blev ett monster. Blev ovanlig.
I 12 år, bara för att på det 12:e året få frågan;
"Are you the 21st-century Syd Barrett, or a Brian Wilson?"
Och svara;
"I'm crazy, but I'm not mentally ill. There's a difference.
The doctors haven't got control over me."
Han som gjorde halva soundtracket till Lost in translation.
Han som blev medlem i Primal Scream och producent för The Beat up.
Han som sitter där nu.
Han sitter där nu som en levande staty huggen i sten bredvid Charlotte Marionneau som är jätteliten. Och mjuk. Och skör. Och ibland blir man rädd för att Kevin ska göra sönder henne; det är då hon viskar som mest.
"He scares me, he's beautiful!"
Kevin ät inte upp henne!
Kevin ät inte upp henne!
Och så spelar musiken vidare.
Kevin spelar stenhårt på sin gitarr. Inte hårt-hårt men frenetiskt.
Någonstans på den långa eller korta vägen genom sovrum, damm, damm, och Velvet Underground, franska filmer, damm; någonstans på den långa eller korta vägen från första låten till sista låten fattar man att popmusik inte behöver vara svårare än så. Den är svår, men hon tänker inte. Den kan vara smutsig och sönder. Det är det som gör den personlig. Och den här skivan är personlig.
Charlotte Marionneau tänker inte och hon har sagt det själv, nästan: "I was working with my instincts rather than my knowledge. I just had this vague idea of how I wanted it."

Efter att ha släppt singeln Harmony 2001, och bla-bla-bla; för ni kan storyn.
Ni kan storyn, den där storyn som finns överallt, bakom allt som rör sig; som utförligt nedskrivna biografier för Jeepster-band om hur Stuart Murdoch och den andra Stuart gav ut kopior av Tigermilk till sina kompisar, som älskade det dom hörde och gav skivorna vidare och till slut fanns det en hel värld av randiga barn från tågstationen i Glasgow till Stockholm underground.
Storyn om hur Johnny Rotten hissades upp med lakan till Ramones lodge, av Dee Dee Ramone. Under Ramones första besök i England. Storyn om Sex Pistols första spelning och Joy Division.
Storyn om hur Lou Reed träffade John Cale i New York.
Storyn om hur Kevin Shields träffade Colm på en karatetävling när han var 15 år. Och hur dom senare startade My Bloody Valentine.
Storyn om hur "I killed my best friend"'s uppkomst är också storyn om hur Kevin Shields träffade Charlotte.
Och nu sitter vi här. Det är en story som alla andra stories:
Storyn om hur jättelilla Charlotte Marionneau från Frankrike år 2001 släppte singeln "Harmony" i tusen exemplar på bolaget Poptones. Tusen exemplar som sålde slut på en vecka och snart fanns ett helt hak av beundrare där. Charlotte, nu bosatt i London, samlade ihop dom bästa av dom bästa och började långsamt, långsamt, klippa och klistra ihop till sitt debutalbum.
Det tog fyra år.
Med Kevin Shields som producent och gitarrist på några av låtarna.

Ibland snackar dom innan låtarna, en gång säger Kevin; okay?
Och Charlotte svarar; yeah.
Det är den stämningen. Två personer instängda i ett sovrum.
Ibland är hon konstig.

"I killed my mother she was in a hurry
Just couldn't get enough of all that, sorry
I don't know where
Where I'm gonna hide
Where?
All these bodies"

Hon sjunger dom orden som om det var sant.
Som att hon inte bryr sig.
Som att shit happens.
Som att det var sant. Som att det var sant.

På en låt är Martin Duffy från Primal Scream med. Tillsammans kör de en Nina Simeone-cover som tog två år att göra klar och är något av det fräckaste, coolaste, bästa, som kommer att komma ut i år.
Ett piano bankar ilsket på dom mörkaste tangenterna.
Och Charlotte sjunger alla dom där raderna om att inte ha någonting, med lika spröd röst som förut. Som att hon inte bryr sig. Som att shit happens.
I bakgrunden trummar trummorna på som trummor från sovrummet bredvid.
Inte i samma studio. Som trafiken utanför på gatorna när man drar ner persiennerna för att läsa en bok.
Ofta hamnar man bara där, sittande.
Och musiken spelar och man älskar allt man hör för att det känns som att flickan sitter mitt emot och sjunger för första gången. Spelar gitarr för första gången. Pratar för första gången. Viskar och inte får fram orden, för första gången, viskar igen, en andra gång, och gör allt det där bara för att du sitter mitt emot.

Jag älskar den här skivan som om det var min skiva.
Jag älskar den för att den är min skiva.
Och jag älskar den för allt det där smutsiga och söndriga.
Som kärleken till alla franska filmer. Vart kommer den ifrån? Om inte från frestelsen. Från ångesten av att inte vara där nu. Att inte vara där. Det verkar bättre än här.
Jag älskar den.
Jag älskar den.
Jag älskar den.

Betyg: 4.5 av 5.

Lyssna också på:
Nico - Chelsea girl
The Velvet Underground - The Velvet Underground

Läs också:
Albert Camus - Främlingen

Se också:
Jim et Jules (Film)

Ladda ner några av låtarna här.

Jenny Lewis with the Watson twins - Rabbit furcoat

"I was stone drunk, it isn't clear
And it doesn't count cause I don't care"

Ibland blir det skittöntigt.
Påklistrat, ihopdiktat, jätteonödigt.
Som en sån där konstig Greta Garbo-typ som får för sig att skriva ihop en story om sitt liv och sen släpper en bok som inte handlar om någonting och plötsligt förstår man att hon är som alla andra och då faller allting ner.

Det är lite risken med den här skivan.
Jenny Lewis är värsta tjejen.
Innetjejen med sött leende och spröd röst.
Tjejen som alla pojkar vill vara tillsammans med.
Om jag hade fått välja en tjej att vara tillsammans med, hade jag nog valt Jenny Lewis, eller Nathalie Portman, eller Laila Freivalds.
Eller Birgitta Dahl, som måste vara Sveriges mest osexiga medborgare någonsin.
Jenny Lewis är skitsöt.
Inte snygg, men söt och jag skulle kunna skriva vidare på det, som att snygga journalister är bättre än fula och kanske är artisterna med olyckliga blickar och ängsliga leenden bättre än dom andra och vackra drag har ingenting med utseende att göra och nej, inte Daniel Johnston men ni skulle se honom spela piano.

Rabbit furcoat är en skiva som kidsen kommer att älska.
Det är sån pop.
Dom skiter i att det är sådär; som vi sket i att The Moldy Peaches inte var världens bästa band, klockan halv 4 på söndagsmorgornar och halvdruckna vinglass på TV-bordet, ett dansgolv på vardagrumsgolvet och knutna nävar, spända blickar, och en Ian Curtis-min; Who's got the crack, liksom; vi dansade oss fulla ändå.
Indiekidsen kommer älska den här skivan och spotta på alla dom som säger att den bara är sådär.

Den är sådär.

Haha, så spotta då.

Jenny Lewis är som tjejen som gick i samma klass som mig en gång och vi dejtade ett tag och sen lade vi ner det för hon var så jävla korrekt så jag gick av och Jenny Lewis påminner om henne och vi snackade knappt efter det, men knullade ibland.

"And it's funny how I remember the summers by the records" (Dexy's Midnight Runners - Reminisce part 2), hon sa alltid; "nu har vi det bra", när vi käkade och hade det bra, och det förstörde allting, och vi gick ut och drack kaffe ibland och då sa hon, "så här är bra, nu är det bra, förut var det sådär men om vi bara fortsätter så här så är det bra", och så slutade det alltid med att vi bara snackade om hur det kändes istället för att känna någonting. Eller, hon snackade och jag höll med.

"Because we live in a house of mirrors
We see our fears and everything"

Jenny Lewis sjunger om känslor utan att beröra dom och hennes röst har bara en ton och ibland är hon som en vaxdocka på Madame Tussaud.

Det händer att jag saknar musiken från 1966.
1967.
1968.
1969.

1966 samlade Brian Wilson ihop alla Phil Spector-alster han hade hört, i sin hjärna, blandade, slog en kullerbytta för att röra om, och ställde sig upp med en enda melodi i sin hjärna; stannade hemma några nätter och skrev lyriken; gick ner till studion och kallade med sig dom andra pojkarna till att följa med, talade om hur dom skulle sjunga, och dom sjöng.

Resultatet blev "I'm waiting for the day".
En av de bästa poplåtar jag hört.
En låt som knockar med sin ärlighet.
En käftsmäll rakt på käften.
En jävla smäll. Som ett ljus om natten. En jävla smäll.

"I'm waiting for the day" har allt som Jenny Lewis saknar.

Jag vet att jag låter som en gubbe nu, en fejkgubbe. Men popmusiken som verkligen spelar någon roll, som är på liv och död, som får barn i alla slags åldrar att gråta och artisterna att stänga in sig på sina rum undan paranoia; och ta fram den, ta fram den jävla popmusiken, nu, NU. Och jag vet att jag låter som en jävla kvasipoet nu, en fejkkvasipoet. Men för en del är popmusiken en livsstil, för andra är popmusiken ett sätt att dö på. Och ibland hör man skillnaden.

Brian Wilson hade: blod.
Jenny Lewis har: ketchup.

Papas Fritas gjorde "Live by the water". Jag kommer ihåg att jag älskade den och varvade den med Tindersticks debutskiva. Jag kommer ihåg hur jag älskade den. Med benen i kors och blicken flackande ut ur köksfönstret. När solen gick ner ställde jag mig upp och gick därifrån. Spelade Tindersticks som om det betydde någonting. Papas Fritas betydde aldrig någonting mer än utsikten från köksfönstret. Men man kan älska sånt också, och man kan älska Jenny Lewis när solen skiner och allt är fint ändå. Haha, mhm. Och man älska poplåtarna med melodi för hur spröda dom är och vänta på att fågeln på grenen ramlar av.

Allt behöver inte handla om liv och död. Egentligen. Det blir bara mycket bättre då. Och Jenny Lewis är bara en popflicka och ibland önskar man att det finns en poet under popluggarna, men det gör det inte.

Haha, mhm.

"What am I fighting for?
The cops are at the front door
I can't escape that way, the windows are in flames
And what's that on your ankle?
You say they're not coming for you
But house arrest is really just the same"

Herre gud, och jag vill ringa hennes mobiltelefon eller skicka ett SMS och säga att hon borde sjunga om soluppgångar som Ray Davies eller om BIRDS & SHIPS som Natalie Merchant och Wilco och Billy Bragg, men husarrester och poliser och världens mjukaste röst och en kör som nynnar skolavslutningslåtar; det blir ju bara falskt.

Har du varit där på riktigt, Jenny Lewis?
Vet du hur det känns, Jenny Lewis?
Eller är du bara en porslinsfigur?
Eller är du en vaxdocka?
Som Conor Oberst sjunger Calender hung itself med saliv på micken,
sjöng Bob Dylan Like a rolling stone med blod i blicken. (Det rimmade.)
Det blir falskt ibland och allt faller igenom. Som där.

Som;

"Been beat up and battered 'round
been sent up, and I've been shot down"

..liksom.

Och ibland blir det skitbra ändå, "It wasn't me" är vacker som gråsparven precis innan den trillar ner från sin gren; och texten;

"They shake and smile through the harm they've done
but it's your little red wagon
and you gotta pull it
it'll take a lifetime to clear your name
under the bridges of fame it's always nighttime"

Men.

Och ni kan kalla mig för anglofil, do it, do it; men jag tittar hellre på omslaget, och låtsas att hon är precis som Greta Garbo, än lyssnar på musiken. Inte för att det är kass, men för att hon inte är som Greta Garbo precis; och jag önskar att jag var 17 år på riktigt och kunde älska det här. För om man är över 17 år eller 17 och ett halvt så kommer det här vara årets mest överskattade skiva, och man kommer ändå förlåta dom som älskar och hatar varje ord av det här, ändå, och ha överseende med det. Bara för sakens skull, och jag ska sätta på "I'm waiting for the day" igen och jag ska låtsas att jag älskar Jenny Lewis, att den låten handlar om henne och en dag, kanske, en dag, kanske..

..äh-äh-äh-äh-äh-älskar hon mig.

I'm waiting for that day, Jenny.

Bara så du vet.

Betyg: 2 av 5.

Lyssna hellre på:
Billy Bragg feat Wilco & Natalie Merchant - Birds and ships (låt)
Camera Obscura - Your sisters social agony (låt)
Papas Fritas - Live by the water (låt)
Beach Boys - Pet sounds
Broadcast - Haha sound
Sasha Bell (artist)
Birgitta Dahl - (f.d. talman)

The Elected - Sun Sun Sun

Jag lyssnar mycket på Tchaijkovski, these days.
Och det här är inte samma sak.

En gång när jag var 17 bast för 15:e året i rad och The Shins och Fruit Bas och Iron & Wine hade släppt låtar ungefär i samma tidsintervall gjorde jag en blandskiva till en tjej i samma klass, som hade poplugg och sånt, och några dagar senare fyllde farsan år, så jag brände samma skiva till honom, och tjejen i samma klass sa att skivan var skitbra och köpte upp halva Sub Pop Records efter det; trimmade luggen, och allt blev bara tragiskt och pinsamt och några veckor senare flyttade jag till Manchester och några veckor efter det kom hon dit och hälsade på med ett blandband fullproppat med Mazzy star, och jag tackade och sa yeh, yeh, yeh, för så kan det gå med popflickor och poppojkar när dom gräver ner sig i något dom tror kan ta dom någonstans, men i själva verket bara får dom att stå kvar på samma plats och snurra på armarna, en sommar till.

Sen ringde farsan och jag frågade farsan; farsan gillar du skivan jag gav dig, ey?

Och han svarade att alla låtarna lät likadant och det var en av de hårdaste dissarna jag fått, och jag tror inte han insåg det, bara skrattade som om han hade kommit på någonting, sant, och till slut fattade jag att det nästan var sant och jag kom på hur alla kineser i Kina såg likadana ut när man inte var van och, yes; det var dags för mig att gå, och jag gick..

..till Madchester och började lyssna på Shaun Ryder-musik och Stone Roses och sommrarna med Apples in stereo, oh; Neutral Milk Hotel, Saturday looks good to me, Galaxie 500, Aztec Cameras, & Elephant-singlar var ljusår iväg, och jag blev 18 år, 19 år, 20 år, 21 år, 22 år, 23 år, 45 år, och lärde mig säga FUCK OFF FUCKING CUNT, och liknande. Med YORKSHIRE-dialekt.

Sen blev jag rånad, på vägen hem en natt; med kniv, och en vår släppte Radio Dept. "Lesser matters", och sen blev jag rånad igen och åkte till Indien, och i Indien tog polisen mig för att jag satt på golvet i ett tåg, och jag fick betala 600 rupies men egentligen kändes som att jag sög av dom, och plötsligt blev jag lika ensam som alla popluggar kände sig, och sommaren efter släppte Håkan Hellström "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och en sommar släppte U.N.P.O.C. "5th Column" och en sommar släppte Magic Numbers en låt som hette "Wheels on fire", och jag åkte till Thailand och blev spöad av fem poliser i en ring, yes it's true, yes it's true och sen släppte The Elected "Sun Sun Sun", och det är här vi sitter nu.

"I didn't get what I want
So I just took what wanted me"

Som en enda stor Sub Pop Records-familj, och jag är 17 år igen och allt jag ser är också 17 år och det finns några tecknade karikatyrern i Jyllands-posten (check it out, check it out!!) med bleka popluggar och väldigt smala lår; nästan av, och alla 17-åringar goes "AWWWWWH!!! - Vi borde döda han som ritade teckningarna, vi borde döda Danmark, men hallå!!! Och, something is rotten in the state of Denmark, isn't it? Att någon kunde veta något sånt ör 2000 år sedan. Det kanske är hans barnbarnsbarn. Sen skrattar vi. Det är nog så. Shakespeare, han som skrev i Bibeln, you know." Och vi vet, yes we know.

"It was love" är nog bättre än "Wheels on fire", förra årets bästa sötpopslåt.
"It was love" är en av de bästa sötpopslåt jag hört.
En av de bästa Sub Pop Records-låtar jag hört.
Haha, vilken jävla låt.
Nästan för söt.
Jag vet hur den är, yes; HUR.
Den kom bara ett år för sent för att komma med som soundtrack till Garden State.
Ni vet scenen när dom står på flygplatsen och ska säga hej då.
Och han är lika blyg som förut.
Och dom här låtraderna rullar ut som SMS-inlägg på Debatt i SVT.
Låtraderna:

"And the truth was I was just scared for you
But for me, that's the way that it comes
You'd gotten used to me and my awful tongue
But god, didn't we have some fun?"

Den kom bara ett år för sent, annars hade alla vetat precis hur den är.
Precis som att Gary Jules "Mad world" blev Donnie Darko.
Precis på samma sätt är It was love Garden State.
Nästan för söt.
Men ändå.
Som att man vill att Eminem ska komma in med en motorsåg och sjunga GAYS, GAYS, GAYS, GAYS, GAYS, GAYS.
Men ändå.
Som att höra The Shins New slang och att i några dagar tro att det är en sån låt som inte går att tröttna på. Sen på dag tre; EY, BYT LÅT!
Men det här är bara dag två.
Och popen behöver inte bli äldre än ett enda danssteg.
Så jag dansar väl.
Och byter låt till DID ME GOOD: och det är också en jävla låt.
Efter 1:30 tar sångaren tag i mikrofonen med lite mer skägg, lite mera The Band-skägg, och för första och sista gången på hela skivan verkar mespopsleenden släppa och förvandlas till hårda läppar och spott och lite ilska, mespopskör, och piano, en elorgel som skenar iväg (1:54) a la Like a rolling stone-orgeln och precis då blir det ett klimax för hela skivan och sångaren har precis sjungit SO COME BACK, och alla som önskat lite mer saliv och blod istället för rödvinsfläckar på Fred Perry-tröjor borde lyssna på det där, och efter det ställer sig sångaren med ena benet framför det andra och vaggar med hela kroppen fram och tillbaka mot mikrofonen och sjunger AND DO ME GOOD, AND DO ME GOOD, AND DO ME GOOD, som när Bob Dylan sjunger AND IT'S A HARD; AND IT'S A HARD; AND IT'S A HARD, och aldrig verkar få tummen ur, och 'vi kan vänta uppe till vi ser solen'-drömmar för vi är 17 år, and we're lovin' it.

Efter det tänder skivan till ett tag och i "THE BANK OF TRUST" blir det till och med lite ursinnigt, lite Conor Oberst-ursinne och rastlöshet; yes; "It's just that I feel stuck in this American town".

Efter det dör skivan och lägger sig i fosterställning och sjunger en låt om en tjej som heter "Desiree", som känns nästan töntigare än när Belle and Sebastian gjorde "Lord Anthony", eller när Håkan gjorde "Vaggvisa för flyktbenägna", och det är en flöjt i bakgrunden, är det det? Och jag undrar om hela gitarren och halva melodin från Bright Eyes "First day of my life" och det är hur som helst väldigt mycket Sub Pop Records och ändå rätt så sött, och det är kanske för sött men who cares, det är ju just nu och jag ska inte spela in några blandskivor till farsan eller flickan i min förra klass igen, bara för att historien kommer upprepa sig.

Och jag är 17 år än, igen, haha; det är svårt att kunna med.

FUCK YOU, FUCKING CUNT;
Jag ska lyssna på Tchaijkovski igen, odla skägg, och färga håret GRÅTT.

"And it's true, I don't remember you
But I believe you if you say that we met
I get confused
Nights, i've been wondering
I thought I was already dead"

För imorgon är en annan dag. Och jag kommer fortfarande inte veta vad sångaren i bandet heter, men hey, it's pop!

Betyg: 4 av 5.

Lyssna också på:
Elliott Smith - Memory lane
Belle and Sebastian - We rule the school (låt)
Bright Eyes - It's morning I'm wide awake
Hefner - Don't flake out on me (låt)