Sunday, October 29, 2006

Guess how much I love you (en kärleksförklaring till the Lucksmiths)


Jag älskar the Lucksmiths. Jag skulle nog helt av allt vilja rymma till Australien och stalka the Lucksmiths tills jag nästlat mig in i deras liv. Sen skulle vi baka giraffpepparkakor tillsammans varje jul. Sen sa Anna (Omaha) till mig: ”de firar inte jul i Australien”. Och under hela 10 sekunder trodde jag henne. Det var ren och skär förtvivlan.
Allt började med ”Guess how much I love you” på en blandskiva i början av 2004. Många klarar inte av att spela en låt mer än 2 – 3 gånger i rad innan de blir trötta och behöver omväxling, men jag hör nog inte till dem. ”Guess how much I love you” stod på repeat i över en vecka. Det var inte ohälsosamt. Jag har sällan varit så lycklig.
Det blev sommar och jag började jobba på Malmö stadsbiblioteks konst- och musikavdelning. Det regnade nästan varjde dag, men det gjorde inget för jag har aldrig gillat värmeböljor över 15 grader. Jag hittade ”Why that doesn’t surprise me” bland bibliotekets popskivor och lånade hem den.
Det gjorde nog inget att sommaren regnade bort 2004 för Lucksmiths är som att fånga de bästa sommardagarna i form av koncentrat i en glasburk och spara hela året.
Sen kom sommaren på riktigt och det blev faktiskt sådär varmt och ungefär varannan skiva jag köpte var en Lucksmithsskiva.
Och jag vill egentligen inte säga hur tokkär jag är i the Lucksmiths glada, sorgsna, sommarfyllda och rimmande popmusik för jag vet att folk kommer att håna mig för min entusiasm. Det är inte överdrivet, det är bara kärlek. Precis som Field Mice sjunger: ”This love is as good as any other, this love is not wrong”. Och jag skäms lite över hur mycket jag längtar efter att gå i t-shirt i solen bara pga ”T-shirt weather” och att jag säkert skulle ha spelat sönder min 7”:a om inte min vinylspelare redan förstört den. Men något som säkert skulle göra hela saken bättre var om jag gick i solen med min hemmagjorda Lucksmiths t-shirt med sin Lucksmithsgiraff på. Om den inte behövts tvättas då och då så skulle jag nog nästan alltid använda den. Då skulle nog folk börja känna igen mig som Lucksmiths-tjejen, men det hade inte gjort något för det är ju sant. Jag älskar the Lucksmiths. Jag älskar allt med the Lucksmiths, även deras australiensiska dialekter som jag i vanliga fall tycker är så gräslig. De är så söta, vad än folk säger och de gör mig glad och jag älskar dem.
Men det är nog egentligen för långt att rymma till Australien om man tänker efter.

”Here’s me
Here’s you
Draw a line between the two
This is cartography for beginner.
On a map the gap’s three fingers
But it’s more than that
It’s more than that.”

Om solsken varit ett ackord så skulle the Lucksmiths tagit det hela tiden.


10-i-topp Lucksmiths låtar

1. The year of driving languorously
För att jag älskar låtar som handlar om att resa någonstans, helst tillsammans med någon man verkligen älskar. Att köra genom skiftande landskap mot ett okänt mål och du sitter bredvid mig och försöker läsa kartan rätt med varierande resultat. Det är känslan av att vara berusad av kärlek och glömma bort till vad och vart man är på väg för allt kvittar så länge du är där med mig.

2. Guess how much I love you
För det var här jag föll och sedan dess har jag inte slutat falla och jag tror aldrig att jag kommer att göra det.

3. The Sandringham line
Det är den ständiga längtan efter något frånvarande i livet. Man vet att det så lätt kan åtgärdas, men man vet också att man aldrig kommer att åtgärda det. Att vara kär i ett minne, kärleken till längtan. Kärleken att längta efter hästar.

4. Sunlight in a jar
Det här är Lucksmiths. En glad, rimmande poplåt om att älska någon och hur svårt det är att förklara sina känslor när man är så kär att man är alldeles förblindad över alla små fel och brister. Hur omöjligt det är att summera i ord hur underbar en person är.

5. T-shirt weather
Helt enkelt bara Lucksmiths och deras typiska upplyftande sommarperfektion fångad i en låt.

6. Camera-shy

7. Southernmost

8. Friendless summer

9. Music to hold hands to

10. Fiction

(11. There’s a light that never goes out)
Smiths på australiensiska och det kan inte bli mycket vackrare och melankoliskt än såhär.

Wednesday, October 04, 2006

Hösten.

Jag är ju sådär, på hösten inåtvänd.
Vad jag behöver är en halsduk från Thomas Burberry, och mysa in mig i en svartullcardigan med min vackra flickvän. Och gud ja, ett par nya brouges står högt upp på listan också.
Just idag har jag också sådant där milimeterskäggstubb.
Just idag.

Så bara till er, för att ni förstår de vackra värdena i att vara välklädd, för att ni förstår den objektiva kvaliteten i den musik vi älskar, och för att ni förstår värdet av den subjektiva texten, tio orskaker till att dra handen över ett blött rödbrunt löv och le era mest barnliga leenden:

The tough Alliance - don´t close your eyes (och TTA bjuder på den här!)
Ring snuten - ta det lugnt (och shaktar gör det här)
Thom Yorke - the eraser
M. Ward - to go home
Orchestral Manoeuvres In The Dark - Call my name
Scritti Politti - The boom boom bap
Junior Boys - when no one cares
Kalle J - vända allt, del2 (mixtape, finns hemma hos hybris)
Bill Wells & maher shalal hash baz - Liquorice tics
Juvelen - watch your step (på myspace)