Tindersticks

Tindersticks är i mångt och mycket storyn om hur jag blev mig själv.
Och varför.

Dom gav mig en anledning till att stanna hemma på mitt rum, när alla andra drack hembränt och rökte smuggelcigaretter. Skrålade Eddie Meduza-sånger och, om detta må vi berätta: det fanns en skola med en 9 C där hälften av ungarna var nationalister och den andra hälften bar Sverige-flaggor och snusade och av dom som inte varje lunchrast uttryckte sin kärlek till Eddie the man så var 95 % kristna barn med mittbenor och 5 % datanördar med mittbenor. I alla fall var det så man sa. Och sån ville man inte bli. Allra minst framstå som.

Det var i den här gyttjan av svensk white trash-klass som jag första gången hörde och hörde talas om Tindersticks. Jag lyssnade mycket på soul vid den tiden. Gammal, tradig och kolsvart soul som egentligen inte sade något om mitt liv, även om jag inbillade mig det då. För hur jag liknade min egen situation med de amerikanska medborgarrättskämparnas situation på 50 - och 60-talen. Vi var alla lika hopplöst missuppfattade, och jag skrev mitt projektarbete om Martin Luther King. Det blev en fadäs i superlativ och krystade formuleringar om hur svarta, röda, vita, gula, människor stod och grät och gungade varandras händer till Martin Luther Kings "I have dream"-tal. När han skanderade sina drömmar som profetior och det var innan jag insåg att det inte alls förhöll sig så enkelt, som att om man drömmer tillräckligt fina drömmar om att rädda världen så kommer snart alla andra dras med och sen så blir det så. Det var innan jag insåg att Malcolm X och dom svarta pantrarna var mycket coolare och innan jag lyssnade på Public Enemy och Dead Prez och det var innan jag försökte passa in samma krystade formuleringar en gång till om hur dom på något sätt hade förändrat världen, i recensioner som inga läste men några kommenterade och sa: peace. Det handlade väldigt mycket om att förändra världen, på den tiden.

Det var innan allt sånt där.
Då var soulmusiken det som låg närmast till hands.
Och google fanns inte då, så jag altavistade väl.
"Soul".
Audiogalaxy. Napster.
Och så: Tindersticks.
Det måste ha varit en missuppfattning. Men någon svenne i något fanzine hade skrivit att Tindersticks var soul.
Kanske stämmer det. Men då var det knappast något jag förknippade med soul.
Soul var ju Marvin Gaye och What's going on.
Soul var ju hur Curtis Mayfield fick den där lampan över sig och blev rullstolsbunden.
Soul var Al Green och Let's stay together.
Soul var kanske till och med hur Robert Johnson rökte sin sista joint gräs vid en korsning i södern och sedan tuppade av.
Soul var rätt så mycket, då. Soul är rätt så mycket och soul blir lätt rätt så mycket för en kille som fått för sig att Martin Luther Kings "I have a dream"-tal kommer att förändra världen till ett ställe där hårdknackade tyskar sitter med benen i kors och dricker grönt te med risplockande kineser.
Soul var till och med Michael Jackson.
Men inte det här.

Ändå lyssnade jag.
Och i det sammanhanget av gyttjiga white trash-ungar blev Tindersticks kanske som första band, insikten av att det fanns någonting utanför.
En öppen dörr.
Ett ljus, som i sig bestod av så mycket mörker att persiennerna inte längre behövde dras upp på morgonen.
Som en uppenbarelse. Och en uppenbarelse som varken stavades Eddie Meduza, World of warcraft eller Jesus Kristus.
Därför en befrielse.
Samma slags befrielse som svarta amerikaner kände när "White only"-skyltarna plockades ner: känslan av att tillhöra någonting.

Sen kom gymnasiet och sommaren efter studenten packade jag väskan och drog till Manchester. Köpte Tindersticks debutskiva och läste Kafkas dagböcker, en hel höst. Det regnade mycket den hösten. Men det spelade ingen roll. Folk på stan hade sina paraplyer när jag hade mitt Tindersticks och hur Stuart Staples sjöng sina låtar, mumlande, aldrig allsmäktigt och aldrig för att rädda en större del av världen än den som fick plats i hans sovrum.

Kanske för att världen aldrig tilläts vara större än hans sovrum.
Hans sovrum blev således också mitt sovrum. En madrass på golvet, i ena hörnet. En stor, antik, kassettbandspelare i svart plast i det andra hörnet. Och otvättade, svettluktande, kläder i en hög som bredde ut sig mellan de båda hörnen. I detta rum fick hela världen plats och allt som rörde sig utanför var bara luft.

Gråa klumpar med nagellack.
Gråa klumpar med läppstift.

Tindersticks blev ett sätt att inte ta ögonkontakt med folk som inte visste vem man var.
Ett sätt att resa sig upp när domaren hunnit räkna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.. 100 till att påbörja den resa mot det mål som folk med randiga tröjor och converse-skor ibland kallar för popmusik och som Edith Södergran kallade för "landet som inte är".

Jag är på väg dit nu, with no direction home.
Rotlös, vilsen och blöt.

Men i alla fall på väg.

***

Världens bästa Tindersticks-låtar:

1. Tiny tears - "How can you hurt someone so much you're supposed to care for?"

2. Blood - "There'll be another awkward scene tonight, as we choose to ignore the obvious."

3. City sickness - "I'm crawling, I don't know where to or from. The centre of things from where everything stems is not where I belong. /.../ Oh I'm hurting babe, in the city there's no place for love. It's just used to make people feel better. That's not like us."

4. Rented rooms - "And when the cab ride ahead seems too long, we go fuck in the bathroom."

5. My sister - "She went blind at the age of five. We'd stand at the bedroom window and she'd get me to tell her what I saw. I'd describe the houses opposite, the little patch of grass next to the path, the gate with its rotten hinges forever wedged open that Dad was always going to fix. /.../ We buried her when she was 32. Me and my Aunt, the vicar, and the man who dug the hole."

Ed Harcourt - The Beautiful Lie

Jag vill verkligen älska den här skivan.
Jag vill verkligen älska Ed Harcourt.

The Beautiful Lie är Eds femte skiva på sex år. Den första som han säger sig vara stolt över. Och såna där uttalanden, har vi sett tidigare, säger mer om artisten i fråga än om hans skapelse. Det är snarare ett: hej, jag har mognat nu, än något slags kriterium för kvalité. Eller ens en antydan. Oftast är det tvärtom. Som artister som blir farsor och säger: den här nya skivan är det riktiga jag, mitt ärliga jag, nu vet jag vad livet går ut på och nu vet jag vem jag är. Och så lyssnar man på låtarna, och inser bittert att det vackra var det sköra och det sköra var just sökandet efter vem man var. Och efter alldeles för många såna skivor står man bara lite fastare på sin grund, och säger med lite skarpare röst: jag ska aldrig bli farsa själv.

"Jag ska fan bli celibat", med Fucking Åmål-dialekt.

The Beautiful Lie följer i mångt och mycket samma symptom.
Ed har om inte blivit farsa, så i alla fall gift sig. Och skrev albumet i samband med det.
14 låtar med skiftande resultat som ligger tryggt ingrävda i gränslandet mellan Sufjan Stevens- och Rufus Wainwright-kompositioner, där de flesta av dagens singer/songwriter håller till.

Ed har sadlat om från sina desperata försök att bli den nya Tom Waits till att bli en ny Ray Davies, skriver The Guardian fyndigt. "I am the drug" är undantaget som bekräftar sanningsvärdet i det påståendet. "I am the drug" skulle kunna platsa på Tom Waits senaste skiva och har låtrader som tangerar Waits:
"I am the christian who cannot forgive / I am the dreamer who jumps off the bridge."

Visst är det fint, men det tar också stopp där.

Jag vill älska Ed Harcourt för att Ed Harcourt står för att allt det där om att sitta uppe hela natten och skita i tentor och skita i föreläsningar och skita i jobbet och skita i allt. Det är han och taniga, bleka, undernärda, kids som honom som förkroppsligar allt det där; med just tanigheten, och blekheten och undernärdheten som bevis, för allt det där att livet inte är så jävla enkelt att leva, trots allt. För popmusiken som en livsstil.
Det finns ett koppel av andra, sådana ikoner.
Dom är alltid överdrivet sönderälskade. Som Bright Eyes. Som Håkan.
Jag vill älska den här skivan som jag älskade Fevers and mirrors. Som jag älskade Känn ingen sorg.
Inte för att det gav särskilt mycket mer att leva för.
Men för att det gav någonting att leva med. Någonting att dö utav.
En anledning till att inte plugga. Inte jobba. Inte överleva månadens hyror. För när pengarna är slut och flickvännen sagt hej då kan vi ändå råna en bank och dra till Brasilien.
Och om det inte blir så. Om polisen kommer i vägen så kan vi alltid skylla på popmusik.
På dom som sjöng för oss och skivorna som fick oss att tro på drömmarna.
Tro på våra drömmar som en sista utväg och ett sätt att fimpa cigaretten under skosulan.

För allt det där är Ed min kille.
Min typ.
Men det här är bara halvvägs. Han borde vara min. Men det är han inte. Han är bara sådär.
Som en gammal kompis från gymnasiet som man hälsar på när man möts på stan, utan att ens få ögonkontakt.
Det är stelt. Stundtals skitbra. Vetenskapligt skitbra. Stort. Känslosamt.
Men stelt. Vetenskapligt stelt. För den form av känslor som vetenskapsmän får när de upptäcker nya månar runt döda planeter är inte den form av känslor som får en att drömma om Brasilien. Inte den form av känslor som får en att tända ännu en cigarett och känna sig lite mindre ensam.

Han borde borra ner sig i sig själv lite mer först.
Stänga in sig på sitt sovrum, lägga huvudet under kudden och få för sig att han är ensam mot hela världen. Att hela världen knackar på hans dörr. Som en kronofogdsgubbe med vapen i sin hand. Och säger, Ed: vi vill döda dig. Ur såna sovrum brukar den bästa popmusiken strömma fram. Som en revansch mot omvärlden. Som en nattlig räd mot okända mål; en flykt genom sovrumfönstren med persiennerna redan nerdragna.

Det är för mycket flackande omkring. För många projekt på samma gång och album som spottas ut, flera på samma gång utan att man får känslan av att de betyder så mycket mer än bara tomma ord. Känslan man fick när man såg Brasiliens fotbollsspelare i årets VM, känslan av att dom inte var hungriga längre. Och vad fan, man kan kräva mer. Eller som Simon Bank skrev om brassarnas till synes nonchalanta uttåg ur VM, och jag gillar inte Simon Bank men det här var bra: "När Roberto Carlos lämnade VM med en axelryckning fick jag lust att knacka på den där miljonärsaxeln och förklara att det finns ett folk - som han tillhörde en gång - vars enda glädje föds och dör med det han just rykte axlarna åt."

Byt ut Roberto Carlos mot Ed Harcourt och en halv sanning kommer fram.
(Den andra halvan av sanningen faller på att inte Ed har spelat fotboll i Real Madrid.)

Tillsammans med Ryan Adams är han geniet som kom av sig.
Pojkarna som läste musiktidningarnas recensioner och utropandena om att dom nya Dylan var här.
Och gick på det.
Behöver vi ens nya Dylan? Jag ser hellre små pojkar och flickor som inte vet vem Dylan är, och som allra minst bryr sig; ramla in på för stora scener. Sätta sig på för små pinnstolar, rangliga. Ta upp sina gitarrer och sjunga utav bara helvete. Så att rösten spricker och tungan bara hänger där och ser dum ut. Skela med ögonen, vad som helst. Utan talang, förutom talangen att låta hjärtat pumpa, pulsera och spruta ut blod som saliv, som en fontän ända bort till Nebraska, sen tillbaka igen, och blicken, med blicken som säger: förlåt att jag är här, men jag har ingen annanstans att ta vägen och så hakar den fast på horisonten och vinglar med benen och publiken applåderar, marken vibrerar, och blodet regnar som sommarens första regn och pojken med gitarren och flickan med gitarren har som vanligt ingen aning om varför publiken applåderar.

Det är sånt vi behöver.

Here we are now, berör oss.
Here we are now, berör oss.

Varför kan han inte bara sätta sig ner och skriva ett riktigt album någon gång.
Någonting som verkligen betyder någonting.
Inte så yvigt. Inte så spretigt.

Som Mapplewood.
Och kommer ni ihåg svallvågorna som drog fram i skallet efter den.
Pang, tusen på richterskalan och en fullfjädrad Feber-redaktion som i olika versioner om samma kväll virkade ihop femtiofjortontusenmiljarder recensioner och texter om den där kvällen, efter den där konserten, då Ed Hardcourt satt halvfull men vid liv vid ett piano i mörkret och spelade sina låtar en gång till. Apple of my eye och sånt. Och jag tror Mats Olsson skrev det någon gång, säkert i fyllan; att det var det finaste han varit med om. Inte ordagrant, men mellan raderna. Som ett I was there och vart var ni, hånskratt; vi satt här och väntade på att turen skulle komma till oss.

Omslaget till The Beautiful Lie förtäljer knappast historien. Ed sitter vid det där pianot och spelar. Omslaget är skitsnyggt. Och jag är säker på att den där kvällen var ännu snyggare.

Men vad spelar det för roll, här och nu. När allt bara är sådär ändå.
Nu är han inte halvfull längre. Nu är han bara vid liv.
Vuxen, gift, och vid liv.
Med ryggen vänd mot dom som väntar än. Allt mer uppgivna.
Men som ändå av ren kärlek och förhoppningar och minnen från fornstora dagar, säger: Ed är vår kille. När dom lika gärna hade kunnat säga: go home fuck yourself, Ed. För att dom vet, som alla vet; att Ed är kvar hos dom andra. Dom som fick höra en halvfull Ed spela Apple of my eye på ett stort piano i mörkret. Och älskade det.

Betyg: 3 av 5.

Lyssna också på:
Rufus Wainwright - Cigarettes and chocolate milk (låt)
Jeff Buckley - Grace
Sufjan Stevens - Michigan
Ed Harcourt - Maplewood (mini-album)

The Streets - The Hardest way to make an easy living

Feta beats.

Så var det sagt. Kan vi nu istället tala om det viktiga i det här?
Kan vi tala om tystnaden, om resterna av Maggie Tatchers England?
Kan vi drömma oss bort, hela vägen dit?
Till tegelväggarna, heltäckningsmattorna. Till de vita skorna.

Det är ju ändå alltid det som det kommer att handla om. Mitt England, det som jag drömmer om på nätterna och som är oberoende av den där fåniga killen med stor näsa som är bästa polare med en cowboy från texas. För det för det är ju så. Den som på allvar är riktigt nere med popmusik kan inte undgå att fascineras av London, Manchester, Brixton, Birmingham.

Så mycket av värde har kommit därifrån. Och aldrig kan ni förneka det, oavsett hur förra veckan det är att högljutt anglo-runka och tänka på Union Jack. Istället sker det nu tyst under täcket, på nätterna. När ingen hör.

Men jag vet att ni gör det, barn. Så ni kan lika gärna fortsätta lyssna på mig.

Så här låter det alltså den här gången: Ung fattig pojk växer upp i tufft område, gör bejublad debut, gör en skiva till, poserar i Stone Island – jacka, gör några turneér till, knarkar lite lagom mycket, släpper tredje skivan som låter ungefär som de första två, men som nu mest handlar om ”det hårda turnélivet” och att ligga med kända tjejer.

Och det är ytterligare en förbannat trött klyscha; den om att den som lider gör den största konsten.

Men så vill jag vika ner mig lite grann för mitt eget jag och viska: Mike, snälla, snälla du, kan du må lite sämre? Kan du inte elda upp lite av dina pengar, och ta av dig den där gräsliga kavajen?

Jag är ju egentligen kär i dig.

Men du är inte som du var förr. Visst, du är fortfarande lika kul att hänga ute med, och du berättar fortfarande dina roliga historier sådär som bara du kan. Och när vi sågs i Roskilde förra veckan gjorde du den skarpaste spelning jag sett dig göra, och för det är jag djupt tacksam.

Men det räcker inte. Alltså, jag skiter i hur dyra hotellräkningar du har.
Jag vill ju höra dina fina sidor; de där om att du fortfarande inte riktigt lyckas hålla tag i kärleken.
Vill höra dig berätta om den gången du valde att sitta kvar hos henne istället för att hänga med polarna nere på puben.

Jag vet ju att du kan. Du visar det ju fortfarande. Som den där sången om din pappa som du har med på den här senaste skivan du gjort. Där du minns tillbaka till när du var liten. Där du hoppas att pappa är stolt över dig. Den är fin. Varför låter inte resten av skivan så Mike?

Men alla förhållanden har ju toppar och dalar, och jag är inte den som ger upp en kärlek bara för ett misstag. Eller två. Det är jag faktiskt inte.

Som ett gammalt bildalbum kan jag ju lyssna på Röyksopps remix av weak become heroes och härda ut under tiden. Anglo-runka lite. Det här ska nog bli bra ändå Mike. Det ska verkligen bli bra igen.

Och förressten, jag glömde: Jag gillar verkligen dina, eh, feta beats.

Tio skäl till att bli mer retro

Georg Riedel – Fattig bonddräng

Såg ni på Astrids begravning, gjorde ni det? Av alla låtar jag vill ska ljuda på min begravning är det här den viktigaste. Astrid, gud ska veta att jag beundrar dig. Hela vägen till månen.

Sandie Shaw – Jeane

Ja, det här är ju egentligen som att svära i kyrkan, men jag kan inte hjälpa att jag föredrar hennes version. ”I´m tired of walking these streets”. Ett tonårsanthem skriven av världens bästa Steven Patrick.

The Crystals – He´s a rebel

James Dean. Det är det enda ni behöver veta.
Och att Phil Spector står som producent.

Bruce Springsteen – Quarter to three (live at Hammersmiths odeon)

Jaja, det är alltid ett jävla gnäll på mig om att ha ihjäl all gubbighet och heterorock.
Men allvarligt; det här är fullständigt galet. Så långt ifrån BOOOOOOORN IN THE YYYUEESAYYY man kan komma. Klä er i mössa för fan.

Arto Lindsay and the Ambitious lovers – Let´s be adult

Det här är sex som det lät på 1980-talet. Knäppt.

Tommy Körberg – Judy min vän

Så den där trumpeten. Och trummorna. Alla tiders finaste schlager. Och en låt som är där uppe med TTAs 25 years and still running, Pete´s Fuck forever och Savages I´m loosing you.

Scotch – Disco band

Vad det nu är som skapar ljuden i den här italo-dängan har jag ingen aning om. Jag skiter faktiskt i det. Sången låter som Scatmans farsa, men för fan: gå på ett friskis och svettis-pass, klä er i rosa track suit och dröm om någonting annat än att Rolling Stones för miljonte gången är ute på turné.

The Elgins – heaven must have sent you

Får man bara vara lycklig? Vara sådär motown-lätt? Dansa i daggigt gräs, och le snett?
Snälla, säg att jag får.

Simple Minds – Theme for great cities

Asfalt. Bladerunner. Vinter. Du mår skit.

The Buzzcocks – Why Can´t I touch it?

Om det är någon dumdristig själ som fortfarande lyssnar på Niccokick så sluta omedelbums.
Det här är skiten. Det här är skarven mellan det fula och det fina. Det här är ”is so real I can´t feel it”.

CocoRosie - Noah´s ark

Baudelaires Det ondas blommor är världens finaste skrift om kärlek.

Som om den vore de tysta tankarna i den unge pojken, de som dök upp i andhämtningarna under de dagliga böner som han alltid höll för sin tidigt bortgångne far.

Som bönen hade låtit om den istället hade riktats mot hans styvfar.

Det ondas blommor är svart, svart. Baudelaire står på knä, rafsar ner orden. Kanske svettas han.

Och det enda han vill är att vara älskad. Som alla andra, som alla andra.

”Tiny spirit in a k-hole
Bloated like soggy cereal
God will come and wash away
Our tattoos and all the cocaine
And all of the aborted babies
Will turn into little bambies”
CocoRosie – K-hole

Jag vet inte om Bianca och Sierra Casady någonsin läst Baudelaire. Men ändå; antagligen.

Deras andra skiva Noah´s ark bygger på samma stämning, samma språkliga förbittring.

Där de är, dit når inte omvärlden. Inte konstigheter som raprock och femmannamittfält. Där de är, där är aldrig Coldplay. Och för att vara ärlig här; det de gör är så jävla trasigt.

Så. Jävla. Trasigt.

Inte sådär fejktrasigt som Kid A, inte som när Moodysson prövar sin publik genom att zooma in stjärthål och vara allmänt grotesk (kom igen Lukas vi går inte på det där!).

CocoRosie är trasiga som Baudelaire, lätta som the crystals. Vackra som någonsin.

Det är ju så här det ska vara; inget grungehår, inga les pauler nere vid knäna.

Och viktigt; jag älskar CocoRosie och idén om dom. Eller snarare; avsaknaden av idé, de finns ju bara där. Älskar att de dedikerar skivan till deras mor.

All putslustighet, alla texter om vem det nu är som spelar just den där gitarren på den låten, de är borta. Lämnade där de hör hemma; bronsåldern.

Bara till Mamma är det. Som Baudelaire bad för pappa.

Och sen, i sången Bisonours kommer det på franska, allting som det handlar om;

”Rester un enfant ”

Fortsätt att vara ett barn.

Ghostface killah feat. Mary j. Blige - All that I got is you

Hur mycket kan man säga om en sång?
Att den är bra, dålig? Att den har ett skönt gung?
Jag har vänner som skakar trött på huvudet när jag för tusende gången sabbar feststämningen genom att fläka upp hela mitt dåliga humör över att någon sagt något ofördelaktigt om mina hjältar, eller för att någon haft mage att försöka diskutera trist kukrock med 70-talsinfluenser med mig. "Smaken är ju som baken" brukar de säga.
Ja, vänner, smaken är som baken. Ofta jävligt skitig och ful.


Att tycka att "smaken är som baken" och komma med moraliska drapor till mig om att låta folk tycka vad de vill om popmusik är en skymf, ett förkastande av hela mitt jag.
Likadant med de som bara pratar om skalor, taktbyten och kompositioner. De nedvärderar popkulturen till en legosats, färdig att bygga för den som har ritningen. Men det är inget lego, ritningen kan hittas genom att rita ett kryss strax till vänster på ditt bröst.
Sedan är det bara att börja gräva.


Ghostface Killah. När han grävt färdigt ställer han sig framför en mikrofon och visar världen vad han hittat:

"Yo, dwellin in the past, flashbacks when I was young
Whoever thought that I'd have a baby girl and three sons
I'm goin through this difficult stage I find it hard tobelieve"

Det är en fantastisk sång, Ghostfaces All that I got is you.
Flyter fram gör den, och Mary J, hon lyfter fram sångens refräng, gör orden till sina.
Letar efter kryss;

"I understand that daddy's not here now
But some way or somehow, I will always be around, yeah
All things that I did from this to them
Oh from drugs to being there
Being down and out and I love you always"

Popmusik handlar inte om skalor, ackordbyggen.
Det handlar om tre minuter, Love you always, Phil Spector, Paris Hilton, Doo ran ran och sättet Morrissey snärtar sin mikrofonsladd på.

Popmusik handlar om en 3:25 lång ballad att minnas barndomen till.
Om att fiska med morfar, att ränna gatlopp, dansa och böla utav bara helvete.
Det handlar om att bli stark, och inte att vara stark.
Handlar om timmen innan avspark med vännerna på lokalpuben, att känna att det här tillhör oss.

Handlar inte om att vara ödmjuk, eller att rita skalor.
Handlar om att försöka få världen att förstå.


Och de twenty-somethings idag, som gräver ner sig i osexiga kukrocken från förra århundradet, ofta med något andefattigt argument om att "de spelar ju åtminstonde på riktiga instrument", de måste räddas från sig själva, helst igår.

Första medicineringen blir en helkväll med Ghostface Killahs "All that I got is you".