Att förstå Paris Hilton

Farsan hade alltid en bok i bokhyllan som hette "Att läsa Proust". Jag tyckte alltid den boken verkade onödig, och det är den kanske. Inte för att jag har läst den och inte för att jag ska läsa den heller; så hur som helst; här kommer mitt bidrag till det kulturella:

Att förstå Paris Hilton.

Första gången jag hörde någon som uttryckligen gillade Paris Hilton var på väg från en filosofiföreläsning och jag snackade med en kille som pluggade matematik och vi snackade om olika talteorier och Fermats gåta och allt möjligt som kändes brådmodigt bra att snacka om, och så kom vi in på Paris Hilton på något sätt. Fråga mig inte hur, men det fanns några veckor förra våren när allt i hela världen verkade handla om Paris Hilton, så att man kunde fråga vad klockan var och få hennes namn som svar. Fråga hur vädret var och det anknöt alltid till Paris Hilton på något sätt. På något jävla sätt. I alla fall, jag sa att det var ett konstigt fenomen och han sa att han gillade henne. Han visste bara inte varför, men han gillade henne. Det kom som en chock och ett uppvaknande; varför gillade jag inte Paris Hilton? Vad var det som var så fel med henne?

Att hon var bimbo, check. Och allt det där. Men hon var i alla fall sig själv och körde stenhårt på det. Såna människor är värda att tycka om.

Och jag tycker om Paris Hilton, också. Herre gud vad mysigt.

Hon är hela vårt sjuka samhälle i miniatyr. All plast samlad i en kropp. All silikon och alla falska leenden. All smink och alla skyltdockors kyla. Alla dokusåpa-deltagare personifierad. Jag gillar vårt sjuka samhälle just för det sjuka och kärleken till Paris Hilton härstammar någonstans därifrån. Sjukdomen som sprider sig som råttor i kapitalismens avfall. Vad som helst. Kändisvärlden is the new Zoo. Vi kan bara luta oss tillbaka och njuta; HERE WE ARE NOW, ENTERTAIN US! Liksom.

Och det handlar kanske inte så mycket om att gilla eller inte gilla Paris Hilton. Det handlar om att gå med strömmen eller stå ensam i ett hörn som en jävla wannabe-Che med ett pekfinger i luften och ropa att samhället är sjukt. Vissa kommer förstå, andra kommer hålla med. Men än sen då. Det handlar om att göra det bästa av situationen. Om att ha kul. Om att ta det med en klackspark. Som Paris Hilton tar världen med; en klackspark.

Hon är en sån folk kommer snacka om, om hundra år. För att beskriva hur det var idag.

Allmusic.com ger Paris Hiltons skiva "Paris" 4.5 av 5 möjliga. Lika mycket som Bob Dylans senaste skiva fick; som av många anses vara en av hans bästa någonsin.

Dom skriver vidare: "Growing up in New York and L.A., Paris, though she was often seen with celebrities, didn't become a household name until her ex-boyfriend Rick Salomon released a sex tape of theirs onto the Internet in 2003, shortly before her Fox reality show, The Simple Life, was set to air. The show, which filmed Paris and (former) best friend Nicole Richie as they tried to live on an Arkansas farm without the modern conveniences they were used to (credit cards, cell phones), became a hit, and almost instantly, Paris' name and image were everywhere. Paris, now famous for being famous, began dabbling in modeling, writing, movies, and of course, music.

/.../

Pretty soon, she was everywhere and she began dabbling in almost every part of the entertainment industry, from film to fashion. What all these projects had in common is that they all featured Paris as Paris — even when she was getting whacked in House of Wax, she wasn't really playing a character — and in all of them her presence never matched her persona, which always was more compelling as seen through the prism of tabloids."

Rolling Stone skriver så här om skivan: "Why settle for pseudosleaze like Peaches when Paris delivers the real thing?"

Vad är det man säger; att äkta plast är bättre än falskt guld. Jag vet inte. Men i en tid där Vietnamkrig och medborgarrättskamper har urartat i dokusåpagräl och Extreme makeover-program så kanske Paris Hilton är vår ledare, vårt språkrör; vår Bob Dylan, på precis samma sätt som Bob Dylan var Bob Dylan på 60-talet.

En artist, en person, som står där; längst fram; i blickfånget för vår uppmärksamhet till att spegla våra känslor, vår vilsenhet, förvirringen och ängsligheten; utan att ha en aning om det själv. Utan att själv vara varken vilsen, förvirrad eller ängslig. Och kanske just därför; framknuffad i rampljuset; putsad, vaxad, och uppställd; till att stå där och bli tittad på. Som en bricka i ett spel, den sista pusselbiten i ett pussel; för oss att blunda eller inte blunda, hålla med eller gå därifrån; men på alla sätt förstå att vissa saker varken är bra eller dåliga.

Det bara är.

Det kommer bli en fin höst

Solen har gått ner och hösten närmar sig och fan vad jag älskar hösten. Fan vad jag älskar idén av hösten; det blir mörkt, löven faller ner och träden blir alldeles nakna; som skelett, regnmolnen hänger som duntäcken över asfalten, och alla folk går hem till sig; kokar te och tittar ut på folket som passerar under gatlyktorna; jag öppnar min franska balkong-dörr och grannarna mitt emot skrattar åt någonting, gud vet vad, telefonledningarna från husfasad till husfasad, och vidare över allén som spindelnät och cigaretten brinner ut, faller ner och jag tänker på alla böcker jag borde läsa, borde ha läst, på alla filmer jag borde se; och all musik jag borde lyssna på. Alla fotografer jag borde läsa om. Det är Rimbaud och Tom Waits, det är Bergman och Fellini, det är Lartigue och Paul Strand, och det är egentligen allt jag tycker om. Dom kommer mycket närmare på hösten, som om dom bor där, likt igelkottar under vissna löv; som om dom bor där och när november närmar sig värmer vi glögg på plattorna, tänder ljus i fönstrena och mörkret blir allt påtagligare; som en vän, kylan allt mer krävande, som en anledning till att inte gå ut, till att sitta hemma en hel dag och en hel kväll och bara ägna sig åt sig själv.

Några låtar för att ringa in hösten..

1. The Clientele - Saturday
2. Tom Waits - A sight for sore eyes
3. Bruce Springsteen - Drive all night
4. Leonard Cohen - Famous blue raincoat
5. The Rolling Stones - Sitting on a fence
6. The Kinks - Death of a clown
7. M Ward - Fuel for fire
8. Elvis - This is the story
9. Tindersticks - Patchwork
10. Frank Sinatra - The train

Det kommer bli en fin höst.
Det kommer bli en fin höst.

The Guillemots - Through the windowpane

Då och då dimper det ner musik som är helt och hållet bra utan att det borde vara det.
Utan att man fattar det.
Man lyssnar lite, tänker; sådär.
Så går det på, i bakgrunden. Tränger sig på.
Tills man en dag på en knastrig bilradio hör en låt, vrider upp volymen och tänker; fan, jag har ju hört den här låten förut. Fan vad bra den är. Och så går det några veckor till, och så hör man den igen och sen igen och sen är man fast. Kär och galen. Och alla snackar om det nya bandet som alla borde älska och man vill skrika så högt man kan att man var där först; så fuck det här.

Det hände mig för ett tag sedan, med The Guillemots Trains to Brazil.
Den låter nästan exakt som Lisa Mikovskis låt med Lost Patrol som kom för några år sedan, Alright.
Det kanske var därför den aldrig sög tag direkt.

Sen dess har små bedårande recensioner dykt upp var och varannan dag. Nya recensioner om ett nytt sound som spelar och ett nytt band som spelar på, sitter ni ner? - ett gammalt, stort, buffligt, skivbolag och man trodde inte den ekvationen funkade längre, men det gör den. Och därtill; säkert hypen och lovorden, extasen över att sådana ekvationer fortfarande funkar. I stöttande syfte. Som ett kom igen, vi mot världen och en revansch från dagen och nätterna, nätterna, nätterna, då Wilco inte fick släppa Yankee Foxtrot Hotel. Okej, jag menar, vi vet ju att vi vann. Så här i efterhand, men ändå en slags revansch.

Och det nya soundet som alla recensenter snackar om? WTF? Är det inte samma sound som Jeff Buckley körde igenom sin Grace-skiva med, samma sound som efter Jeff Buckleys Grace-skiva bara blivit ångestattacker åt fel håll, i saknad efter Jeff Buckley och med stämplar i pannan på dom som försökt efterapa, härma; ha, ni beträder Jeff Buckley-mark var vänliga gå vidare till gå.. Stick och brinn. Ni är passé! Ni är passé!

Men ändå, fan vad jag älskade den där Broken Social Scene-singeln "Lover's spit". Och den här skivan är i sina bästa stunder ungefär som den. Undan det där tomma, intetsägande soundet som fyllt Ed Hardcourts bröst sen sista gången Ed Hardcourt gjorde någonting mästerligt.

Det blir lätt att det flyter ut lite väl, som när Yngwie M. får för sig att dra ut på maratonlånga gitarrsolon; lite väl egenkärt, lite väl nergånget i sitt eget sound, så att man hur man än försöker att inte se, snart ser fyra spydiga grabbar i något som väl mest liknar cheap monday-jeans klia sina skäggstubbar och säga, wow; vad bra vi är, låt oss dra ut det där pssssst-ljudet några minuter till så kommer alla journalister som tror att dom förstår bli galna som höns och verkligen, älska oss. Inledningen är så. En låt döpt till "Little bear" som startar med 40 sekunder av nästan ingenting och jag vet inte om det bara är vansinnigt coolt eller helt meningslöst.

Det kanske är coolt.

Och det är hela grejen med The Guillemots, man vet inte vad man ska tycka. Det är som en blandning av alla ljud man hört och tråkat ihjäl sig till för att någon kompis fått för sig att det är bra. Och så är det bara helt, stilla och långsamt och tomt och intetsägande och utdraget. Det är en blandning av allt man hört på alla indie-kanaler sen Jeff Buckley släppte Grace och det är en blandning av allt som borde vara bra men inte är det och det är en blandning av allt det där och jag vet inte, heller, men någonstans, på en bilradio på väg någonstans, sjunker melodierna in helt perfekt, det kanske haglar, ösregnar, eller regnar paddor, regnar spik, vindrutetorkarna går som besatta över vindrutan men melodierna ligger där, suset, och soundet, och någonstans där och kanske bara där, blir allt också vansinnigt coolt.

Oui, oui; så föddes en hype, och ur det, som sårskorpor över färska sår har några redan utnämnt albumet till 2006 års bästa. Som om sånt behövs. Och visst finns det anledning att ligga hemma några fredagskvällar i höst för det här; Made-up Lovesong #3 är på alla sätt en låt att älska sönder. Trains to Brazil är en singel att dansa till. En smack upp i händerna på varenda kompetent DJ på den här sidan Manchester. Och If the world ends är hur som helst och i vilken möjlig världs som helst och under vilka omständigheter som helst inget mindre än ett mästerverk. En sån låt som lika gärna kan spelas på små barns begravningar, som på efterfester och tågresor hem från Brasilien, trains from Brazil, som lika gärna kan tryckas in på smått förvirrade 'Jag älskar dig'-blandskivor till brudarna i parallellklasserna som aldrig visste vem man var; som dom kan tryckas in på vemodiga och minst lika förvirrade 'Hej då jag gör slut'-blandskivor till brudarna i parallellklassen som man visste alldeles för väl, vilka dom var.

Och det säger ju en hel del.

"If the world ends
I hope you're here with me
I think we could laugh just enough
to not die in pain"

Det här är en skiva för flickorna i parallellklassen och för alla förlorade barn.

Ta den till er, ni är värda det.

Betyg: 4 av 5

Lyssna också på:

Rufus Wainwright - Cigarettes and chocolate milk (låt)
Jeff Buckley - Grace
Antony & the Johnsons - I am a bird now

Bob Dylan - Modern times

Med en bitterhet värdig Dagensskiva's forum avfyrar The Guardians recensent Alexis Petridis den roligaste och mest cyniska recension jag läst sen Mattheus skrev om Jesus födelse. Jag tar mig friheten att citera nästan halva recensionen:

"With just hours to go until release, the competition to see who can slather Bob Dylan's 32nd studio album with the most deranged praise known to man is hotting up. The Americans have started strongly. US magazine Blender has ranked Modern Times alongside the work not merely of jazz giant Sonny Rollins, but of Matisse and Yeats, and has deployed the classic Dylan obsessive's strategy of lavishing superlatives on what appears to be an unremarkable lyric. "Wonderful lines galore," it enthused. "Try, 'I got the pork chops, she got the pie.'" Thus is Dylan's place among the deities of modern letters further assured.

Meanwhile, Britain's best hope for a medal may lie with Professor Christopher Ricks, who famously compared the Dylan lyric "All the tired horses in the sun/ How am I supposed to get any riding done?" to Keats, Tennyson, Marlowe, Shakespeare and Browning. Or perhaps with the Sunday Times arts writer who once informed us that in any list of the greatest albums ever Dylan's entire oeuvre would occupy the top 42 places. Evidently, pipsqueaks such as the Beatles or Marvin Gaye struggled in vain to match the musical heights attained by Down in the Groove or Dylan and the Dead.

What is it about him that makes otherwise intelligent men abandon all sense of rationality, and write stuff like the last Guardian review of Dylan live, which started with the critic announcing he was there to "touch the hem", then got progressively less objective?"

Och det är väl så. Att Dylan har gått och blivit en instutition, en levande död, en legend, död som levande; en legend som lika mycket kommit att handla om han själv som om folket som verkligen älskar honom, och dom som inte fattar någonting. Så att man lika gärna kan fråga 'gillar du Dylan?' som att fråga någon hur han mår. Om han är cool. Om han är med i matchen. Om han har alla hästar i stallet, alla bestick i besticklådan och så vidare i all oändlighet. Alla såna svar ryms i den frågan. Och hade jag inte varit Dylan-fan så hade jag stått på andra sidan och skrattat nu, hånskrattat, slått ut med armarna och vridit huvudet i sidled som en gest i uppgivenhet över vad fan dom håller på med.

Det borde liksom vara dags för världen att gå vidare.

Men no, no, no. Me like Dylan och världen kommer aldrig vara redo för en värld utan Dylan. Det är som att säga till kossorna hagen att dom borde pröva plast istället för gräs, I don't know; men det känns så långt bort. Vi är fast där, vi är fast i Albert Hall-spelningen 66 så att varje nytt skivsläpp bara göder minnet av hur bra det var.

Wow.
Wow, liksom.

För, me like Dylan och här kommer mitt bidrag till tävlingen av att hylla någon så hårt, så hårt, så hårt, så att det gör ont, så att det gör ont, så att det gör ont.

1, 2, 3.. and it goes like this:

Den gamle har gjort det igen. Jag trodde aldrig jag skulle få chansen att skriva så. Men vissa gubbar dör aldrig, dom bara lever och lever och knarkar och lever och lever som om djävulen och hans mannar inte längre orkar jävlas, inte orkar, inte orkar och dom kan leva kvar, gubbarna, helt lugna, som i ett vakuum mellan satans håvar och guds förförelseförsök, poff; den gamle har gjort det igen. Den gamle har gjort det igen.

Well, man lär inte en gammal hund att sitta.
Men likt förbannat; en gammal hund som redan sitter, sitter där 4-ever verkar det som.

Modern times är en gammal mans album.

Och man ska komma ihåg att legenden Dylan som på 2000-talet mer blivit känd för att stå i den mörkaste vrån i hela Danmark på den mest upplysta scenen sen Roskildes födelse, och muttra för sig själv, den Dylan som stod i New Orleans och muttrade när Springsteen dagen efter eller dagen innan lyste upp hela New Orleans så att till och med den mörkaste av alla blues-legender blev albino för en stund, så trots allt det där; man ska komma ihåg att Dylan på 2000-talet och well, senare 90-talet släppt tre av sina allra bästa album.

På Modern times är han äldre än någonsin, äldre än Saved, och det skulle vara helt logiskt om det också blev hans sista skiva. Ett värdigt farväl. Om han dog imon när MTV fortfarande rullar When the deal goes down-videon med Scarlett Johanson i shorts och blues och med Dylan sjungandes någonstans i bakgrunden, från himmelen och en sak till; när Scarlett går över ängen med sin hund springandes bredvid och Dylan som en osynlig ängel eller en lika osynlig näcken sjunger "we live and we die know not why" är det så vackert så att himmeln rasar och stjärnorna guppar på havsytan likt guldfiskar simmande upp och ner, och, OCH; det hade varit ett värdigt farväl, att spela den på begravningen och till och med Marit Paulsen hade sjungit med.

Men han är inte död än, so what difference does it make.

When the deal goes down är bara en sån låt, en sån låt, som ibland när natten är sen nog för gatorna och torgen att gapa tomma, men tidig nog för svalorna att hunnit vakna; är det en sån låt som ibland är världens bästa låt.

Workingman's blues 2 är minst lika bra. Och Ain't talkin' är med all sin symbolism och alla sina metaforer en sån låt som kommer få dom äkta Dylan-fansen att gråta och skratta och gråta och dansa och gråta och skratta och dansa.

Jag orkar inte skriva mer om skivan nu. Den är bra. Den är lite blues och han sjunger och Alicia Keys i första låten och den är lite soul och den är skårvlig och den är whiskey och den är inte disco, den är i alla fall inte disco och den är rätt så mycket som hans två tidigare skivor i triologin; Time out of mind och Love & Theft.

Fast bättre. Och jag trodde aldrig jag skulle få skriva det heller.

Men det fick jag. Hurra.

Hurra.
Hurra.
Hurra, liksom.

Betyg: 5 av 5

Lyssna även på:

Tom Waits - A sight for sore eyes (låt)
Bruce Springsteen - Drive all night (låt)
Bob Dylan - Time out of mind (album)
Robert Johnson - Last fair deal gone down (låt)