I två år, kanske tre (?) har jag suttit på en stubbe i en skog vid en sjö och låtit er ta för er. Jag har låtit er välja och vraka. Musikjournalistiken att visa stake; visa kuk. Men ingenting hände. Jag satt och väntade och ingen tog någonsin sin chans. Jag såg förlegade så kallade musikjournalister vandra fram och tillbaka mellan vad de ville tycka var coolt och vad de ansåg coolt.
Till exempel, och på nära håll desstuom.. jag såg Andres Lokko skriva en krönika om vad han ansåg, vad han kommit fram till, berörde honom. Men han var likgiltig till det han skrev. Han brydde sig inte. Han hade brunnit ut.
Det finns en hel del kukar inom musikjournalismen, men det finns ingen som har stånd. Det finns ingen som har stånd. Det finns ingen som på riktigt har stånd.
Om Birro kan skriva om fotboll, varför skulle inte jag kunna skriva om popmusik? Folk vill ha känslor och eufori! Folk är trötta på statistik och skit! Folk, ni behöver mig, ni har bara inte förstått det! Ni behöver någon att älska och hata och jag är här för er att älska och hata. Ni har slumrat till, ni har gått och blivit dekadenta.. och jag förstår er. Ni har inte haft någonting att leva för.
Det här är ett manifest för Popkukens återkomst.
1. Den svenska musikjournalistikens största problem är att den inte finns. Det finns bloggare som skriver om musik men deras anledningar till att göra så är helt och hållet egocentriska. Borges undrade en gång vad hans samtida författare hade för motiv med skrivandet, rynkade sina ögonbryn och svarade med förbryllade stämband och oroligt tonfall, "det tycks mig som att dagens författare inte skriver för passionen till litteraturen men att de endast bryr sig om sina egna författarskap".
2. Den stinkande ynkligheten hos musikbloggare som berömmer andra musikbloggare för att själva få beröm. Det behövs någon, något, någonting som skiter i allt det där.
3. Att varje musikbloggares egentliga ambition med bloggandet är att bli upphittad av en stor kvällstidning, kunna läsa sitt namn i tidningsbokstäver, tjäna pengar, få gratisinträden till festivaler och spelningar och klubbar. Popkuken har inga sådan ambitioner. Popkuken vill inte ens förändra världen. Popkuken vill förinta världen för att i ruinerna skapa en ny värld, en värld där inga kvällstidningar finns.
4. Välkommen till en plats där pretentioner inte är en klädstil utan en livsstil.
Många av dom frågorna jag undrade över när jag var liten, undrar jag fortfarande över.
Som varför folk gör pepparkakor när pepparkaksdegen är så mycket godare. Som varför Jesus gick på vatten. Som varför inte Muhammad Ali slog ett slag till när George Foreman var på väg ner den där natten i Zaire för 32 år sedan. Och frågorna har blivit fler med åren. Som varför ensamma män med gitarrer ibland får för att resa sig upp och bli som alla andra. Förnya sig. Föryngra sig. Förstöra sig och... just det, bli som alla andra. Som varför Leonard Cohen någonstans efter åtta fulländade album fick för sig att lägga in en discotakt i varenda låt. Som varför Bright Eyes gjorde Digital ash. Som varför Bruce lämnade det där köket och det där sovrummet i Nebraska och gav sig ut till gymmen, till världen, spände musklerna och blev så där.. macho. Blev The boss och blev alla andras Bruce.
Svaren på dom senare frågorna handlar nästan uteslutande om utveckling. Dom handlar om att utveckla sig och försöka göra något nytt. Göra något spännande, göra något helt unikt. Göra något eget, något som aldrig gjorts förut. Puh, hur fel dom hade. Som varför Jay-Z fick för sig att spela in ett grått album med Linkin Park. Viljan att vara speciell är den mest blaskiga och urvattnade klyschan i hela musikbranschen. Att vara sig själv och att skita i resten är alltid originellt. Om folk bara hade fattat det, då hade vi sluppit sånt här.
Det här skulle bli en text om en av de få människorna i världen som aldrig släppt en dålig låt. Som rört vid gitarren med en fröken Smillas känsla för snö, som en rysk proletär snuddade vid tsarernas kalla pannor på likvakorna. Som sjungit så där tyst, viskande, som för att inte störa tystnaden och som någon gång efter tre minuter av ingenting annat än andetag och viskande, nästan som en ursäkt för att bryta tystnaden, andades ut och sjöng "got lonesome fuel for fire". Men det tar slut här. Det är över och Post War är ännu en fråga i raden om vad som hände med dom ensamma männen med gitarr när dom fick vänner och reste sig upp. Svaret är just det: dom behövde oss inte längre. M Ward behöver inte oss och vi älskade honom för att han behövde oss. I någon slags ömsesidighet. Vi behöver inte det här. Det är inte kass, men han sjunger för några andra nu.
Tidningsrecensenter överallt lovprisar albumet. Det är helt logiskt. Dom tycker det är skönt att se att han har växt upp och bjudit in ett band och börjat, som dom säger, 'göra lite riktig musik'. Tro inte på dom. Dom tror att dom äger M Ward. Dom äger kanske M Ward. Men det är inte den M Ward som vi lärde oss att älska. Han sjöng aldrig för dom. Istället var han dom där låtraderna som Conor Oberst ylade ut en gång, fyra minuter in på Let's not shit ourselves, 'I do not read the reviews. No, I am not singing for you!'.
Så kom det här och ni vet hur det är när ens vänner får andra vänner och man blir förpassad till baksätet i bilen och där framme spelar stereon någon annans musik och man kollar ut genom fönsterrutorna och undrar vart man är på väg och bilen svänger in på en bakgård i utkanten av stan och där står alla andra vänners andra vänner och dom har vax i håret och undrar vem man är och man säger vad man heter och dom svarar 'aha' och egentligen vill man ta en taxi därifrån, en svarttaxi eller vad som helst och åka hem och lägga sig under täcket och lyssna på grannarnas skratt och tänka på döden.
Jag förstår killen som drog ut den där sladden till Dylans gitarr på den där jazzfestivalen i Newport i mitten av 60-talet. Trots att Dylan är undantaget som bekräftar regeln för hur två pluggar i ett eluttag snarare släcker ner än tänder upp så förstår jag honom. För det handlar om svek och det handlar om ett svek mot alla oss och alla dom som ibland lyssnar på musiken som ett sätt för hur det ensamma, tysta, soundet alltid kommer att vinna mot en värld full av el. Det handlar om ensamhet och det handlar om hur musiken ibland kan bota ensamheten genom att tala om för oss att vi inte är dom enda ensamma. Kalla det för ensamhetens gemenskap. Kalla det för popmusik. Kalla det för vad ni vill. Men kalla det inte för Post war.
För det är över nu. Damer och herrar, det är över nu. M Ward har gått och blivit.. populär. Han är alla andras nu. När vi måste stanna kvar och städa upp skiten efteråt.
2006 års bästa låtar enligt Cassius Clay (Alfredo Augusto)
Bubblare: Belle and Sebastian - Dress up in you
Jag måste erkänna att jag är en sucker för sånt här, för såna som sjunger om sig själva och samtidigt dränker hela skiten i melankoli. Som om meningen med livet var att gråta framför sin spegelbild och säga till sina kompisar: erkänn att min nya tröja är ful, bara för att höra kompisarna säga: den är jättefin. Det blir väldigt mycket högstadie och det blir väldigt mycket Essex Green och det blir väldigt mycket Sverige i såna låtar. Dom har också en annan sak gemensamt, i all sin sprödhet och i allt det söta och i allt det barnsliga: det händer ingenting, det händer ingenting som verkligen betyder någonting. Men ibland så spelar inte det någon roll och varför ska allt spela någon roll hela jävla tiden och är inte pop just det, den strävan efter att "synas utan att verka" som Kent så fint uttryckte det en gång. Det fanns en hel del sånt 2006. Jenny Lewis - Rabbit fur coat, The Elected - It was love, Håkan - 13, M Ward - Chinese translation, Josh Rouse - Quiet town och bla, bla, bla. Den här är som dom låtarna, fast bättre. Och det är öppningsraderna som gör det: "I'm the singer, I'm the singer in the band" sjunger han, Stuart?, utan att sjunga.. utan att ens sjunga, men genom att viska! Det krävs en hel del självdistans för sånt. Underskatta aldrig självdistansen. Punkt. Och det är dom där raderna, det där: "You're a star now, I am fixing people's nails", det är dom som gör det. Ty, det krävs en hel jävla massa självdistans för att skriva sånt också.
10. Bob Dylan - Workingman's blues 2
Den gamle har gjort det igen. Han har blivit ännu gubbigare och nästan lika mysig som Ingvar Oldsberg. Jag vill krypa upp i hans famn och kalla honom för farfar när jag hör den här låten. Det är en sån låt. Någonstans, så långt bort ifrån I like a rolling stone som man kan komma. Det är en låt som det känns som att den gamle skrev för att han visste att han var gammal och att han när han skrev den visste precis hur gammal han var och tänkte för sig själv: om jag dör nu, hur vill jag att folk ska komma ihåg mig? Det är en låt som Dylan skrev för att det skulle vara hans låt. En sån låt man kommer ihåg honom för. Det är en låt som Dylan skrev för att han visste att han snart skulle dö. Dö inte Bob Dylan. Don't die.
9. The Though Alliance - 25 years and running
TTA:s bästa låt. En nationalsång för dom som inte får nog. För dom som dansar skiten av sig och dör varje gång DJ'n ber dom dra hem och lägga sig. En manifestation, eller någonting, för sättet att dansa på som om man skulle riva hela dansgolvet och dessutom stå för det! Vara stolt över det, någonting sånt där. TTA behövs.
8. Lupe Fiasco - Kick push
Det är lite gulligt, hela grejen, hur nya hiphopstjärnor avlas fram i USA ungefär med samma omsorg och beslutsamhet som förbundskaptener avlas fram i Sverige. Lupe Fiasco är den senaste new black och han blev kanske aldrig lika stor som Kanye West och han blev kanske inte lika stor som alla sa att han skulle bli, men det här är ändå en sjuhelvetesjävlalåt. Och det är fint att se hur hip hopen blir mer och mer tillbakadragen och blyg och det är fint att se hur 2006 års nästbästa hip hoplåt handlar om en kille i glasögon som går runt med händerna i fickorna och rappar lite om en vakt som säger till en skejtare att han inte får skejta där.
7. Clipse - Mr. Me too
Jag vill se Pharrell dansa till den här låten. 01:56 är paradiset. Puss.
6. Arctic Monkeys - A certain romance
"Och så kommer dom där jävla engelsmännen och tror att dom är någonting, ha!?" Och så kom dom jävla engelsmännen och dom trodde att dom var någonting. Hur sönderhypade dom än blev och allt sånt där. Glöm det. Dom var snyggast 2006. Dom var så coola och så snygga och ibland är det så jävla skönt att låta dom där jävla engelsmännen sjunga om sitt jävla England. Dessutom var "There's only music so that there's new ringtones" en rätt så klockren analys över 2006 och världen vi lever i.
5. Serena - Un-Deux
Oh, vad man säger efter att ha blivit manglad i knappt två minuter och svetten skvätter och skosnörena är uppsnurrade och byxorna är nertrampade och ölen har välts ut och man måste pissa och man vill inte pissa och vad man säger då: en gång till! Vi ska dansa tills vi dör!
(OBS! Videoversionen är snabbare än albumversionen)
4. Liars - The other side of Mt. Heart attack
Det var som att lyssna på Khonnors Phone calls from you. Ingenting hände, sen hände ingenting och sen hände ingenting och i bakgrunden viskade någon någonting och sen var låten slut och sen lyssnade man på den igen och till slut fattade man. Jag vet inte vad det var man fattade. "I won't run far, I can always be found." Man fattade att låten handlade om kärleken, eller nåt. "If you need me, I can always be found." Jag vill vara en sån pappa.
3. Ghostface Killah - Whip you with a strap /Shakey dog
Jag vill egentligen skriva om Shakey dog här, för att den är så jävla stenhård. Men Ghostface Killah är inte bara hård. Det var Ghostface Killah som sjöng den där versen i den där Wu tang-Clan-låten om hur hans polare fick HIV och den är fortfarande en av de vackraste verser som skrivits. Den här låten är fylld av vrede och sorg och kärlek och lika svart som Jarvis Cocker är vit.
...och så hörde jag av ren förbannelse Shakey dog och shit, den kommer med på delad plats eller någonting och den kommer med enbart för vad som händer efter 03:11 och den där rösten går upp två oktav och sjunger "holy shit" som om den verkligen menade det och det är ett sånt ögonblick som får små förortskids att kalla sina morsor för horor. Vad är väl inte vackrare än det.
2. Guillemots - Trains to Brazil
Sommarens stora hajp glömdes bort på de flesta årsbästalistorna. Skandal! Fuck dom! Den här låten är så sjukt jävla bra att jag vill ställa mig upp på sekunden och dansa skallen av mig. (Vad kul det hade sett ut.)
1. Tv on the radio - Province
Perfekt pop! Jag vet inte vad jag ska tillägga. Return to Cookie Mountains var en av förra årets bästa skivor och säkert den mest nyskapande. Det var som att Tv on the radio uppfann ett sätt att skrika på utan att varken skrämma folk, som Blood Money, eller få folk att vilja ta sina liv, som Xiu Xiu. Som om röstbanden vrängs ut och in.. ah! Jag vet inte! Jag nöjer mig med att kalla det för perfekt pop och jag hade säkert kunnat ta någon annan låt från samma album, men det var den här låten, med sitt piano-intro och sitt ylande och dom dova stämmorna och slingan i bakgrunden. Det var den här låten som gjorde det. Som gjorde DET. Som gjorde 2006 till ett år värt att titta tillbaka på ibland. Och kanske sakna. Kanske.
2006 är över och jag vet inte vad man kommer att säga om det. Som musikår var det väl inget speciellt. Inte heller som filmår. Det var ett mellanår och ingenting mer. NME drog igång seklets största hype och lyckades göra Artic Monkeys debutskiva till det snabbast säljande brittiska albumet någonsin. Big Brother-Jessica vann Big Brother och klippte på vägen fram till segerchecken sönder en norsk flagga samtidigt som hon skrek att hon inte brydde sig om 'någon jävla tygbit med tre färger på'. Det var fint. Tom Cruises galenskap nådde sitt klimax och sitt crescendo när han förklarade att han skulle äta upp sin flickväns moderkaka efter det att hon förlöst deras gemensamma barn. Zidane gav den danska skallen ett ansikte och Italien vann VM-guld. Borat vrängde ut och in på Amerika. Youtube tog över och Kate Moss och Pete Doherty blev tillsammans och gjorde slut och hade sex på en parkbänk och gjorde slut och gifte sig och...? Paris Hilton spelade in en skiva och blev kompis med Britney Spears. 2006 var att sitta ensam i sitt sovrum och titta ut mot den mörka himmeln för att se om Christer Fuglesang kanske tittade tillbaka. I tystnaden vinkade man, inte för att man brydde sig, men för att passa in. Jag undrade alltid mer vad som skulle hända när Christer kom hem igen och insåg att alla hans drömmar var förbrukade, uppfyllda och passé. Vad skulle han göra då? Vad ska han göra nu? Det är något fint med storyn om hur Buzz Aldrin efter att ha kommit ner från rymden började supa varje kväll och till slut, i rent tidsfördriv, köpte ett flygplan. Något vackert och något tragiskt. 2006 var året då James Brown dog. Det var ett konstigt år.
Det här är Popkukens lista över 2006 års bästa album.
10. Bob Dylan - Modern times 9. The Flaming Lips – At war with the mystics 8. Radio Dept. – Pet Grief 7. Ghostface Killah – Fishscale 6. Junior Boys – So this is good bye 5. Liars – Drum's not dead 4. The Knife – Silent shout 3. TV on the radio – Return to Cookie Mountain 2. Regina Spektor – Begin to hope 1. Scott Walker - The Drift
James Brown är död. Alla dör och det konstigaste med James Brown är väl egentligen att han hann fylla 73 år innan han dog. Men det känns ändå märkligt när någon så levande person, som James Brown, försvinner bort. Någon som under hela sin livstid varit så närvarande i allt han åstadkom och så intensiv. Tomrummet blir kanske inte större, men på alla sätt mer påtagligt.
Första gången jag kom i kontakt med James Brown var via en dokumentär på SVT som jag råkade zappa förbi. Jag minns det som igår. Det var ett klipp från en livespelning och jag undrade vad gubben i dom konstiga kläderna gjorde. Han såg ut som en tant men rörde sig som ett lejon och dom konstiga kläderna fladdrade som en lejonman. Jag fattade så klart ingenting, men det handlade heller inte om det. Jag tvivlade på att det fanns någon där, i publiken som förstod över huvud taget. Jag tror inte ens James Brown förstod vad han höll på. Det handlade om att dansa och publiken dansade och skrek och James Brown dansade och han såg så plågad ut när han dansade. Som om en djävul satt i bröstet och dunkade och ville ut, och som om dansen var ett sätt för James Brown att vaska ut djävulen i bröstet. Det var så det såg ut. Det fanns ingen som såg så plågad ut när han dansade som James Brown såg plågad ut när han dansade.
Det var som att han föddes på scenen och det var som att han skulle dö på scenen. Det var som att han trodde på varje ord han sjöng och det var som att varje danssteg var en balansgång mellan döden och livet och det var allt det där, som fick hans uppträdande vara så totalt levande som nästan inget annat uppträdande jag sett varken förr eller senare. För honom var inte dansen en dans, men något mer, något viktigare: ett sätt att leva på. Och han levde där.
Några år senare kom jag över följande klipp. Och om kärlek och själ och svett och funk och musik finns, så ser det ut så där. Som när James Brown efter att ha fallit ner på sina knän ett dussintal gånger, 07:55, drar till sig stativet och vinglar med huvudet och springer med benen och lägger huvudet på sned och sjunger: 'please, please, please'. Som när musiken stannar av och James Brown viker på benen, efter 03:49, tar sats och vrålar till: 'baby, you've got me wrong'. Den finns där, som en röd tråd genom hela det 9 minuter långa klippet och den finns där som en röd tråd genom hela James Browns liv och nu är han död, hur konstigt är inte det?
James Brown är död. James Brown är död. James Brown är död.
Så dansa då.
***
Tidigare skrivit om James Brown, en text om hans låt 'Please Please Please':
Och det är sant. Svetten på James Browns panna sitter kvar där än och det finns inte en jävla idiot i världen som kan svettas mer, coolare, värdigare, bättre: som kan spruta av energi och dra mikrofonen så lågt, som kan explodera så totalt, utan att det hörs någonting annat än ett stön, ett lågt stön och ett regn av svett och skit i Jesus, han har aldrig varit här för oss och James Brown är gud för dom som aldrig ens brydde sig om att förstå, mikrofonen: stoppa in den i svalstet och skölja ner med två delar olaglig absint och har du sett hur han sjunger den har låten, stående i brygga med huvudet blodsprängt av för mycket luft som vill ut men James Browns kinder är precis lika starka som dom ser ut och kinderna fulla av luft och snart kommer det, tänker alla, och James Brown lutar sig 45 grader längre bak och häver sina knän som en viktstav och den ena handen lutar ut från kroppen och den andra handen knyten runt mikrofonen lite hårdare och sprängs inte James Browns huvud nu så kommer han leva kvar 4-ever och James Browns huvud sprängs inte och han reser sig upp och sjunger PLEASE PLEASE PLEASE och svettet skvätter ut över alla dom som kommit dit för att känna samma sak och alla dom som älskar honom och alla älskar honom för han sjunger om tjejen som inte ska gå och ibland känner vi samma sak och jag kanner mig som James Brown ibland.
Det är sent, alldeles för sent på jorden men Fuglesang käkar nog frukost nu han skulle väckas av en ny låt varje dag kanske lyssnar han på nittiotalspop nu "är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag så ensam?" och jag sitter framför datorn, framför Youtube och tittar på Herman Düne's "I wish that I could see you soon" igen och igen och igen i fyra timmar det är en massa dammråttor här fast jag städade förra veckan och det är en massa disk i köket fast jag har diskat en gång idag om jag åtminstone hade diskat igen eller iallafall satt på locket till russinburken eller stängt mandelpåsen så jag hade kunnat värma mej med lite glögg men det blir det inget med jag och dammråttorna värmer oss med Herman Düne istället, I wish that I could see you soon, jag tittar ut genom natten och det är kolmörkt, i alla fönster, i alla fönster utom ett jag undrar om det sitter nån där som också värmer sej med Herman Düne jag tänker att jag borde sova, att jag borde gå upp imorgon och skriva en riktig och genomtänkt text om varför jag älskar Herman Düne, för jag hade aldrig hört Herman Düne innan, jag kanske borde låta det här sjunka in lite men det blir det heller inget med för jag kan inte slita mej från datorn, jag sitter här med Herman Düne som min enda vän som håller mej i handen genom natten som ljuger för mej och säjer att det kommer bli bra I wish that I could see you soon jag tänker att Herman Düne har överdoserat på Jonathan Richman but that's a good thing det är pop pop pop och en söt video, det finns två versioner, en med gröna green screen-gubbar och en med barn och hoppande bokstäver och jag vet vad ni tänker, ni tänker fan va twee, men Herman Düne ser ut som en lodis så det blir inte twee, det blir Flaming Lips-pop, galen farbrorpop á la Wayne Coyne, en ledlös lodis i djurkostym och det är det bästa jag har hört på en månad, två månader, kanske tre det är sött sött sött och beroendeframkallande, som alla söta saker och det är sent sent på jorden och jag vill inte dö, jag vill inte dö och jag kan inte leva men det är inte för sent för att låta Herman Düne ge lite hopp.
And if you wait a little my pretty friend until I come back to hold your hand we'll be like bugs when they break through the cocoon you know I wish that I could see you soon.
