Ian Van Dahl - Just A Girl (peter luts remix)

Actually, jag var på Kulturhustaket i helgen.

Slagsmålsklubben spelade och, låt mig vara tydlig nu: jag känner instiktiv ovilja inför Slagsmålsklubben.
Slagmålsklubben är musik för musikointresserade kajalpennor och Dave Gahan – luggar.
Musik för människor i svarta t-shirts och skor från Vagabond.

Och jag – varför lär jag mig inte, varför!? - drog mig in i snåriga dispyter, korslagda dispyter, fyrkantiga, cirkulära, rosiga och väldigt alkoholstinna dispyter där jag försökte rädda alla oförstående besökare från det kommande fördärvet.
Jag lyckades inte. Ingen förstod. Ingen sa ”Tack, för att du bryr dig om mig”.

Istället kom bönderna från Berlin in på scenen och plötsligt satt jag där själv. Hörde skalven från tusen hoppande trainers framför scenen.

Och jag tittade ut över Stockholm.
Såg Hötorgsskraporna, knarkarna på plattan. Såg kyrkklockorna. De var vackra. Klädda i sommarkvällssiluett.
Och när allting äntligen var över begravde jag mig i min vackra kärleks famn.
Den tycker jag mycket om.

På söndagmorgonen vaknade jag.
Kanske kände jag mig lite smutsig, som om något farligt och onaturligt hade rört om i mitt huvud.
Ibland skymtade jag en neongul rullande skylt med texten ”SMK” i mitt huvud.
Vacker kärlek borta.

Och rörelsen, den när jag jag stoppar in hörlurarna i öronen, samtidigt som jag stirrar mig själv i spegeln. Jag minns den. Jag minns hur jag klickar igång min sång.

Sången med det stegrande introt, som hämtad ur en Amerikansk storproduktion. Slutscenen där Jänkarna ytterligare en gång räddat världen och hela världens befolkning skrattar och kramas av tacksamhet.

Men den har ju så lite med det att göra, Peter Lut-remixen av Ian Van Dahls Just a girl.

En av mina starkaste läsupplevelser i år var när jag satt på tunnelbanan och läste Jonas Indes brev till Henry i Too fast for love. Jag älskar det brevet. Ett öppet sår rakt in i mitt tunnelbaneknä.
Inde berättar om sin Alkoholism, sin psykos, sin kärlek och sin barndom. Han berättar om hur han satt uppe och skrev om henne, TILL henne, men hamnade istället på sjukhus och slutligen i kyrkan. Där sitter han och viskar; ”hjälp mig”.
Och ingen kommer.

Samma sår lämnas öppna efter att du har lyssnat på Just a girl.
Jag sa; Lyssna.
Det är en sång som till synes saknar visioner, svärta. Det är en grund sång.

Men lyssna på mig: Det är en sång som lämnat svärtan, paniken och självmordsförsöken bakom sig.
Det är en sång för de som inte längre har något att förlora och därför till slut är fria.

Och alltså. För att skapa något som min journalistiklärare antagligen hade kallat för ”cirkulär” vill jag säga detta:

Slagsmålsklubben är förklädd upprymdhet som är sorglig.

Just a girl är sången som spelas den första, på riktigt minnesvärda kvällen ute efter att du lyckats skava ner stenen i ditt bröst till ett minimum.

Och då ska fan golvet skaka.