Popkuken

Vad hände?

2011-02-18T17:54:00.000-08:00

Haha.

I två år, kanske tre (?) har jag suttit på en stubbe i en skog vid en sjö och låtit er ta för er. Jag har låtit er välja och vraka. Musikjournalistiken att visa stake; visa kuk. Men ingenting hände. Jag satt och väntade och ingen tog någonsin sin chans. Jag såg förlegade så kallade musikjournalister vandra fram och tillbaka mellan vad de ville tycka var coolt och vad de ansåg coolt.

Till exempel, och på nära håll desstuom.. jag såg Andres Lokko skriva en krönika om vad han ansåg, vad han kommit fram till, berörde honom. Men han var likgiltig till det han skrev. Han brydde sig inte. Han hade brunnit ut.

Det finns en hel del kukar inom musikjournalismen, men det finns ingen som har stånd. Det finns ingen som har stånd. Det finns ingen som på riktigt har stånd.

Ett manifest för Popkukens återkomst

2009-10-04T11:34:00.000-07:00

Om Birro kan skriva om fotboll, varför skulle inte jag kunna skriva om popmusik? Folk vill ha känslor och eufori! Folk är trötta på statistik och skit! Folk, ni behöver mig, ni har bara inte förstått det! Ni behöver någon att älska och hata och jag är här för er att älska och hata. Ni har slumrat till, ni har gått och blivit dekadenta.. och jag förstår er. Ni har inte haft någonting att leva för.

Det här är ett manifest för Popkukens återkomst.

1. Den svenska musikjournalistikens största problem är att den inte finns. Det finns bloggare som skriver om musik men deras anledningar till att göra så är helt och hållet egocentriska. Borges undrade en gång vad hans samtida författare hade för motiv med skrivandet, rynkade sina ögonbryn och svarade med förbryllade stämband och oroligt tonfall, "det tycks mig som att dagens författare inte skriver för passionen till litteraturen men att de endast bryr sig om sina egna författarskap".

2. Den stinkande ynkligheten hos musikbloggare som berömmer andra musikbloggare för att själva få beröm. Det behövs någon, något, någonting som skiter i allt det där.

3. Att varje musikbloggares egentliga ambition med bloggandet är att bli upphittad av en stor kvällstidning, kunna läsa sitt namn i tidningsbokstäver, tjäna pengar, få gratisinträden till festivaler och spelningar och klubbar. Popkuken har inga sådan ambitioner. Popkuken vill inte ens förändra världen. Popkuken vill förinta världen för att i ruinerna skapa en ny värld, en värld där inga kvällstidningar finns.

4. Välkommen till en plats där pretentioner inte är en klädstil utan en livsstil.

En text om M Ward & döden

2007-01-11T18:10:00.000-08:00

Många av dom frågorna jag undrade över när jag var liten, undrar jag fortfarande över.

Som varför folk gör pepparkakor när pepparkaksdegen är så mycket godare.
Som varför Jesus gick på vatten.
Som varför inte Muhammad Ali slog ett slag till när George Foreman var på väg ner den där natten i Zaire för 32 år sedan.
Och frågorna har blivit fler med åren.
Som varför ensamma män med gitarrer ibland får för att resa sig upp och bli som alla andra.
Förnya sig.
Föryngra sig.
Förstöra sig och... just det, bli som alla andra.
Som varför Leonard Cohen någonstans efter åtta fulländade album fick för sig att lägga in en discotakt i varenda låt.
Som varför Bright Eyes gjorde Digital ash.
Som varför Bruce lämnade det där köket och det där sovrummet i Nebraska och gav sig ut till gymmen, till världen, spände musklerna och blev så där.. macho. Blev The boss och blev alla andras Bruce.

Svaren på dom senare frågorna handlar nästan uteslutande om utveckling. Dom handlar om att utveckla sig och försöka göra något nytt. Göra något spännande, göra något helt unikt. Göra något eget, något som aldrig gjorts förut. Puh, hur fel dom hade. Som varför Jay-Z fick för sig att spela in ett grått album med Linkin Park. Viljan att vara speciell är den mest blaskiga och urvattnade klyschan i hela musikbranschen. Att vara sig själv och att skita i resten är alltid originellt. Om folk bara hade fattat det, då hade vi sluppit sånt här.

Det här skulle bli en text om en av de få människorna i världen som aldrig släppt en dålig låt. Som rört vid gitarren med en fröken Smillas känsla för snö, som en rysk proletär snuddade vid tsarernas kalla pannor på likvakorna. Som sjungit så där tyst, viskande, som för att inte störa tystnaden och som någon gång efter tre minuter av ingenting annat än andetag och viskande, nästan som en ursäkt för att bryta tystnaden, andades ut och sjöng "got lonesome fuel for fire". Men det tar slut här. Det är över och Post War är ännu en fråga i raden om vad som hände med dom ensamma männen med gitarr när dom fick vänner och reste sig upp. Svaret är just det: dom behövde oss inte längre. M Ward behöver inte oss och vi älskade honom för att han behövde oss. I någon slags ömsesidighet. Vi behöver inte det här. Det är inte kass, men han sjunger för några andra nu.

Tidningsrecensenter överallt lovprisar albumet. Det är helt logiskt. Dom tycker det är skönt att se att han har växt upp och bjudit in ett band och börjat, som dom säger, 'göra lite riktig musik'. Tro inte på dom. Dom tror att dom äger M Ward. Dom äger kanske M Ward. Men det är inte den M Ward som vi lärde oss att älska. Han sjöng aldrig för dom. Istället var han dom där låtraderna som Conor Oberst ylade ut en gång, fyra minuter in på Let's not shit ourselves, 'I do not read the reviews. No, I am not singing for you!'.

Så kom det här och ni vet hur det är när ens vänner får andra vänner och man blir förpassad till baksätet i bilen och där framme spelar stereon någon annans musik och man kollar ut genom fönsterrutorna och undrar vart man är på väg och bilen svänger in på en bakgård i utkanten av stan och där står alla andra vänners andra vänner och dom har vax i håret och undrar vem man är och man säger vad man heter och dom svarar 'aha' och egentligen vill man ta en taxi därifrån, en svarttaxi eller vad som helst och åka hem och lägga sig under täcket och lyssna på grannarnas skratt och tänka på döden.

Jag förstår killen som drog ut den där sladden till Dylans gitarr på den där jazzfestivalen i Newport i mitten av 60-talet. Trots att Dylan är undantaget som bekräftar regeln för hur två pluggar i ett eluttag snarare släcker ner än tänder upp så förstår jag honom. För det handlar om svek och det handlar om ett svek mot alla oss och alla dom som ibland lyssnar på musiken som ett sätt för hur det ensamma, tysta, soundet alltid kommer att vinna mot en värld full av el. Det handlar om ensamhet och det handlar om hur musiken ibland kan bota ensamheten genom att tala om för oss att vi inte är dom enda ensamma. Kalla det för ensamhetens gemenskap. Kalla det för popmusik. Kalla det för vad ni vill. Men kalla det inte för Post war.

För det är över nu. Damer och herrar, det är över nu. M Ward har gått och blivit.. populär. Han är alla andras nu. När vi måste stanna kvar och städa upp skiten efteråt.

Jag tänker på döden ibland.

2006 års bästa låtar enligt Cassius Clay (Alfredo Augusto)

2007-01-10T21:47:00.000-08:00

Bubblare: Belle and Sebastian - Dress up in you

Jag måste erkänna att jag är en sucker för sånt här, för såna som sjunger om sig själva och samtidigt dränker hela skiten i melankoli. Som om meningen med livet var att gråta framför sin spegelbild och säga till sina kompisar: erkänn att min nya tröja är ful, bara för att höra kompisarna säga: den är jättefin. Det blir väldigt mycket högstadie och det blir väldigt mycket Essex Green och det blir väldigt mycket Sverige i såna låtar. Dom har också en annan sak gemensamt, i all sin sprödhet och i allt det söta och i allt det barnsliga: det händer ingenting, det händer ingenting som verkligen betyder någonting. Men ibland så spelar inte det någon roll och varför ska allt spela någon roll hela jävla tiden och är inte pop just det, den strävan efter att "synas utan att verka" som Kent så fint uttryckte det en gång. Det fanns en hel del sånt 2006. Jenny Lewis - Rabbit fur coat, The Elected - It was love, Håkan - 13, M Ward - Chinese translation, Josh Rouse - Quiet town och bla, bla, bla. Den här är som dom låtarna, fast bättre. Och det är öppningsraderna som gör det: "I'm the singer, I'm the singer in the band" sjunger han, Stuart?, utan att sjunga.. utan att ens sjunga, men genom att viska! Det krävs en hel del självdistans för sånt. Underskatta aldrig självdistansen. Punkt. Och det är dom där raderna, det där: "You're a star now, I am fixing people's nails", det är dom som gör det. Ty, det krävs en hel jävla massa självdistans för att skriva sånt också.

10. Bob Dylan - Workingman's blues 2

Den gamle har gjort det igen. Han har blivit ännu gubbigare och nästan lika mysig som Ingvar Oldsberg. Jag vill krypa upp i hans famn och kalla honom för farfar när jag hör den här låten. Det är en sån låt. Någonstans, så långt bort ifrån I like a rolling stone som man kan komma. Det är en låt som det känns som att den gamle skrev för att han visste att han var gammal och att han när han skrev den visste precis hur gammal han var och tänkte för sig själv: om jag dör nu, hur vill jag att folk ska komma ihåg mig? Det är en låt som Dylan skrev för att det skulle vara hans låt. En sån låt man kommer ihåg honom för. Det är en låt som Dylan skrev för att han visste att han snart skulle dö. Dö inte Bob Dylan. Don't die.

9. The Though Alliance - 25 years and running

TTA:s bästa låt. En nationalsång för dom som inte får nog. För dom som dansar skiten av sig och dör varje gång DJ'n ber dom dra hem och lägga sig. En manifestation, eller någonting, för sättet att dansa på som om man skulle riva hela dansgolvet och dessutom stå för det! Vara stolt över det, någonting sånt där. TTA behövs.

8. Lupe Fiasco - Kick push

Det är lite gulligt, hela grejen, hur nya hiphopstjärnor avlas fram i USA ungefär med samma omsorg och beslutsamhet som förbundskaptener avlas fram i Sverige. Lupe Fiasco är den senaste new black och han blev kanske aldrig lika stor som Kanye West och han blev kanske inte lika stor som alla sa att han skulle bli, men det här är ändå en sjuhelvetesjävlalåt. Och det är fint att se hur hip hopen blir mer och mer tillbakadragen och blyg och det är fint att se hur 2006 års nästbästa hip hoplåt handlar om en kille i glasögon som går runt med händerna i fickorna och rappar lite om en vakt som säger till en skejtare att han inte får skejta där.

7. Clipse - Mr. Me too

Jag vill se Pharrell dansa till den här låten. 01:56 är paradiset. Puss.

6. Arctic Monkeys - A certain romance

"Och så kommer dom där jävla engelsmännen och tror att dom är någonting, ha!?" Och så kom dom jävla engelsmännen och dom trodde att dom var någonting. Hur sönderhypade dom än blev och allt sånt där. Glöm det. Dom var snyggast 2006. Dom var så coola och så snygga och ibland är det så jävla skönt att låta dom där jävla engelsmännen sjunga om sitt jävla England. Dessutom var "There's only music so that there's new ringtones" en rätt så klockren analys över 2006 och världen vi lever i.

5. Serena - Un-Deux

Oh, vad man säger efter att ha blivit manglad i knappt två minuter och svetten skvätter och skosnörena är uppsnurrade och byxorna är nertrampade och ölen har välts ut och man måste pissa och man vill inte pissa och vad man säger då: en gång till! Vi ska dansa tills vi dör!

(OBS! Videoversionen är snabbare än albumversionen)

4. Liars - The other side of Mt. Heart attack

Det var som att lyssna på Khonnors Phone calls from you. Ingenting hände, sen hände ingenting och sen hände ingenting och i bakgrunden viskade någon någonting och sen var låten slut och sen lyssnade man på den igen och till slut fattade man. Jag vet inte vad det var man fattade. "I won't run far, I can always be found." Man fattade att låten handlade om kärleken, eller nåt. "If you need me, I can always be found." Jag vill vara en sån pappa.

3. Ghostface Killah - Whip you with a strap /Shakey dog

Jag vill egentligen skriva om Shakey dog här, för att den är så jävla stenhård. Men Ghostface Killah är inte bara hård. Det var Ghostface Killah som sjöng den där versen i den där Wu tang-Clan-låten om hur hans polare fick HIV och den är fortfarande en av de vackraste verser som skrivits. Den här låten är fylld av vrede och sorg och kärlek och lika svart som Jarvis Cocker är vit.

...och så hörde jag av ren förbannelse Shakey dog och shit, den kommer med på delad plats eller någonting och den kommer med enbart för vad som händer efter 03:11 och den där rösten går upp två oktav och sjunger "holy shit" som om den verkligen menade det och det är ett sånt ögonblick som får små förortskids att kalla sina morsor för horor. Vad är väl inte vackrare än det.

2. Guillemots - Trains to Brazil

Sommarens stora hajp glömdes bort på de flesta årsbästalistorna. Skandal! Fuck dom! Den här låten är så sjukt jävla bra att jag vill ställa mig upp på sekunden och dansa skallen av mig. (Vad kul det hade sett ut.)

1. Tv on the radio - Province

Perfekt pop! Jag vet inte vad jag ska tillägga. Return to Cookie Mountains var en av förra årets bästa skivor och säkert den mest nyskapande. Det var som att Tv on the radio uppfann ett sätt att skrika på utan att varken skrämma folk, som Blood Money, eller få folk att vilja ta sina liv, som Xiu Xiu. Som om röstbanden vrängs ut och in.. ah! Jag vet inte! Jag nöjer mig med att kalla det för perfekt pop och jag hade säkert kunnat ta någon annan låt från samma album, men det var den här låten, med sitt piano-intro och sitt ylande och dom dova stämmorna och slingan i bakgrunden. Det var den här låten som gjorde det. Som gjorde DET. Som gjorde 2006 till ett år värt att titta tillbaka på ibland. Och kanske sakna. Kanske.

2006 års bästa album

2007-01-07T10:01:00.000-08:00

2006 är över och jag vet inte vad man kommer att säga om det. Som musikår var det väl inget speciellt. Inte heller som filmår. Det var ett mellanår och ingenting mer. NME drog igång seklets största hype och lyckades göra Artic Monkeys debutskiva till det snabbast säljande brittiska albumet någonsin. Big Brother-Jessica vann Big Brother och klippte på vägen fram till segerchecken sönder en norsk flagga samtidigt som hon skrek att hon inte brydde sig om 'någon jävla tygbit med tre färger på'. Det var fint. Tom Cruises galenskap nådde sitt klimax och sitt crescendo när han förklarade att han skulle äta upp sin flickväns moderkaka efter det att hon förlöst deras gemensamma barn. Zidane gav den danska skallen ett ansikte och Italien vann VM-guld. Borat vrängde ut och in på Amerika. Youtube tog över och Kate Moss och Pete Doherty blev tillsammans och gjorde slut och hade sex på en parkbänk och gjorde slut och gifte sig och...? Paris Hilton spelade in en skiva och blev kompis med Britney Spears. 2006 var att sitta ensam i sitt sovrum och titta ut mot den mörka himmeln för att se om Christer Fuglesang kanske tittade tillbaka. I tystnaden vinkade man, inte för att man brydde sig, men för att passa in. Jag undrade alltid mer vad som skulle hända när Christer kom hem igen och insåg att alla hans drömmar var förbrukade, uppfyllda och passé. Vad skulle han göra då? Vad ska han göra nu? Det är något fint med storyn om hur Buzz Aldrin efter att ha kommit ner från rymden började supa varje kväll och till slut, i rent tidsfördriv, köpte ett flygplan. Något vackert och något tragiskt. 2006 var året då James Brown dog. Det var ett konstigt år.

Det här är Popkukens lista över 2006 års bästa album.

10. Bob Dylan - Modern times
9. The Flaming Lips – At war with the mystics
8. Radio Dept. – Pet Grief
7. Ghostface Killah – Fishscale
6. Junior Boys – So this is good bye
5. Liars – Drum's not dead
4. The Knife – Silent shout
3. TV on the radio – Return to Cookie Mountain
2. Regina Spektor – Begin to hope
1. Scott Walker - The Drift

James Brown är död

2006-12-25T08:43:00.000-08:00

James Brown är död. Alla dör och det konstigaste med James Brown är väl egentligen att han hann fylla 73 år innan han dog. Men det känns ändå märkligt när någon så levande person, som James Brown, försvinner bort. Någon som under hela sin livstid varit så närvarande i allt han åstadkom och så intensiv. Tomrummet blir kanske inte större, men på alla sätt mer påtagligt.

Första gången jag kom i kontakt med James Brown var via en dokumentär på SVT som jag råkade zappa förbi. Jag minns det som igår. Det var ett klipp från en livespelning och jag undrade vad gubben i dom konstiga kläderna gjorde. Han såg ut som en tant men rörde sig som ett lejon och dom konstiga kläderna fladdrade som en lejonman. Jag fattade så klart ingenting, men det handlade heller inte om det. Jag tvivlade på att det fanns någon där, i publiken som förstod över huvud taget. Jag tror inte ens James Brown förstod vad han höll på. Det handlade om att dansa och publiken dansade och skrek och James Brown dansade och han såg så plågad ut när han dansade. Som om en djävul satt i bröstet och dunkade och ville ut, och som om dansen var ett sätt för James Brown att vaska ut djävulen i bröstet. Det var så det såg ut. Det fanns ingen som såg så plågad ut när han dansade som James Brown såg plågad ut när han dansade.

Det var som att han föddes på scenen och det var som att han skulle dö på scenen. Det var som att han trodde på varje ord han sjöng och det var som att varje danssteg var en balansgång mellan döden och livet och det var allt det där, som fick hans uppträdande vara så totalt levande som nästan inget annat uppträdande jag sett varken förr eller senare. För honom var inte dansen en dans, men något mer, något viktigare: ett sätt att leva på. Och han levde där.

Några år senare kom jag över följande klipp. Och om kärlek och själ och svett och funk och musik finns, så ser det ut så där. Som när James Brown efter att ha fallit ner på sina knän ett dussintal gånger, 07:55, drar till sig stativet och vinglar med huvudet och springer med benen och lägger huvudet på sned och sjunger: 'please, please, please'. Som när musiken stannar av och James Brown viker på benen, efter 03:49, tar sats och vrålar till: 'baby, you've got me wrong'. Den finns där, som en röd tråd genom hela det 9 minuter långa klippet och den finns där som en röd tråd genom hela James Browns liv och nu är han död, hur konstigt är inte det?

James Brown är död. James Brown är död. James Brown är död.

Så dansa då.

***

Tidigare skrivit om James Brown, en text om hans låt 'Please Please Please':

Och det är sant. Svetten på James Browns panna sitter kvar där än och det finns inte en jävla idiot i världen som kan svettas mer, coolare, värdigare, bättre: som kan spruta av energi och dra mikrofonen så lågt, som kan explodera så totalt, utan att det hörs någonting annat än ett stön, ett lågt stön och ett regn av svett och skit i Jesus, han har aldrig varit här för oss och James Brown är gud för dom som aldrig ens brydde sig om att förstå, mikrofonen: stoppa in den i svalstet och skölja ner med två delar olaglig absint och har du sett hur han sjunger den har låten, stående i brygga med huvudet blodsprängt av för mycket luft som vill ut men James Browns kinder är precis lika starka som dom ser ut och kinderna fulla av luft och snart kommer det, tänker alla, och James Brown lutar sig 45 grader längre bak och häver sina knän som en viktstav och den ena handen lutar ut från kroppen och den andra handen knyten runt mikrofonen lite hårdare och sprängs inte James Browns huvud nu så kommer han leva kvar 4-ever och James Browns huvud sprängs inte och han reser sig upp och sjunger PLEASE PLEASE PLEASE och svettet skvätter ut över alla dom som kommit dit för att känna samma sak och alla dom som älskar honom och alla älskar honom för han sjunger om tjejen som inte ska gå och ibland känner vi samma sak och jag kanner mig som James Brown ibland.

Årets 10 bästa skivor enligt Paul Ramone

2006-12-18T06:28:00.000-08:00

1. Regina Spektor - Begin To Hope

"Begin To Hope" är kanske inte en perfekt popskiva. Det finns kanske låtar man kan klara sig utan, "20 years of snow" och "Lady" exempelvis. Men Regina charmar sig till en förstaplats på listan.
När jag hörde talas om Regina för första gången, för drygt ett halvt år sen, tänkte jag att det var bra för att vara sant. En tjej som kommer från Ryssland men bor i New York, spelar piano som en gudinna och skriver fantastiska polåtar. Men det är faktiskt sant och jag tror faktiskt Regina är precis lika cool och skön som hon verkar. Dessutom innehåller "Begin To Hope" låten "Fidelity" som säkert är årets bästa poplåt. Har man skrivit rader som: "I never loved nobody fully/ always one foot on the ground/ and by protecting my heart truly/ I got lost in the sounds" då förtjänar man alla förstaplatser som finns. I min värld i alla fall.

2. Radio Dept. - Pet Grief

Jag tycker ju fortfarande att "Lesser Matters" är en bättre skiva. Men då ska man komma ihåg att i min bok så är "Lesser Matters", vid sidan om "Känn ingen sorg för mig Göteborg", 2000-talets bästa svenska skiva.
"Pet Grief" både liknar och skiljer sig en del åt från "Lesser Matters". Dom vemodiga melodierna finns kvar men ljudbilden är annorlunda. Det är ett större och lyxigare ljud som möter lyssnaren. Inte fullt så skevt som på "Lesser Matters", mer piano och stråkar - mindre gitarrer. Jag var lite tveksam först. Men jag behövde nog egentligen bara lite tid för att sjunka in i den. För någon månad sen satt jag på ett tåg med "Pet Grief" i hörlurarna och medan jag satt där och kollade ut genom rutan på det höstlika landskapet med övergivna skjul och nedsläckta hus då slog det mig äntligen vilken fantastisk skiva "Pet Grief" är.

3. Ed Harcourt - The Beautiful Lie

Som jag har tvekat över den här plattan. Ena stunden har jag tyckt att det är den bästa skivan han har gjort, nästa stund har jag bara tyckt att det är en blek och förutsägbar upprepning. I slutänden får jag väl konstatera att det är en bättre skiva än både "From Every Sphere" och "Strangers", men sämre än "Here Be Monsters" och "Maplewood".Det är en skiva full av storslagna pianoballader, Ed Harcourt erkänner slutligen att han helst av allt skulle ha velat levt i en jättestor borg i Skottland under 1800-talet. Han låtsas som han gör det också och visst, det är en lögn men det är en jävligt vacker lögn.

4. Emil Jensen - Orka då

Det kan bero på att han är en sån fantastiskt sympatisk person den där Emil. Det kan också bero på att han gör såna fantastiska live-framträdanden där han blandar Poetry Slam och låtar. Men mest av allt beror det så klart på att "Orka Då" är en fantastiskt bra skiva.Det är inte så många artister som klarar av att skriva texter på svenska utan att det blir platt och tråkigt. Men Emil Jensen är definitivt en av dom. Och "Sländornas Dag" är årets vackraste vals.

5. Loney, Dear - Sologne

Årets femte bästa skiva är också gjord av en Emil. Emil Svanängen har den där otroliga förmågan att skriva melodier som lyfter och seglar upp i himlen så man tror att han nästan måste vara släkt med Brian Wilson på något sätt. Jag behöver egentligen inte säga så mycket mer än att "The Battle of Trinidad and Tobago" och "In With The Arms" är två av årets finaste låtar.

6. The Pipettes - We Are The Pipettes

Det räckte egentligen med att höra "Your Kisses Are Wasted On Me" och att se videon till "Pull Shapes" för att jag skulle falla pladask. Det är svårt att motstå ett band som flirtar så mycket med 60-talets girlgroup-estetik som The Pipettes gör. Men om man ska vara lite kritisk så har "We Are The Pipettes" egentligen bara 5-6 riktigt, riktigt bra låtar. Resten är utfyllnad. Dom låtarna är dock så bra att dom väger upp dom mindre bra.Jag såg The Pipettes på Emmabodafestivalen och det var kul såklart men kanske ändå inte så bra som jag hade hoppats. Men å andra sidan vet jag inte om The Pipettes gör sig bäst på en liten scen i skogen i Småland. Det är på dansgolvet dom hör hemma.

7. [ingenting] - Mycket väsen för ingenting

Texterna påminner ibland lite om bob hund, musiken påminner ganska mycket om Peggy Lejonhjärta. Men det kvittar att [ingenting] inte gör någonting speciellt nytt eller eget. För dom gör det ju så bra.Ni har säkert hört "Punkdrömmar" och gillat den. Och visst, den är bra, men hårdast tycker jag ändå [ingenting] träffar i dom långsammare låtarna som pianoballaden "Bergochdalbanan". Där hör man verkligen den förbannade övertygelsen som finns i det här bandet.

8. The Knife - Silent Shout

Sönderhyllad av alla kritiker, spelad överallt på radio och MTV. Fast visst är det kul att en så i grunden annorlunda och frånstötande skiva som Silent Shout kan nå en så stor publik. Jag lyssnar inte så ofta på The Knife, inte för att jag inte gillar dom utan för att den rätta stämningen sällan infinner sig. Dock var stämningen helt perfekt när dom spelade på Arvikafestivalen i somras, kanske den bästa "konsert" jag har upplevt någonsin.

9. Bruce Springsteen - We Shall Overcome: The Seeger Sessions

Efter sömnpillret som kom förra året och hette "Devils & Dust" gjorde Springsteen det enda raka. Han samlade ihop ett jättestort gäng och spelade in den totala motsatsen en skiva fylld från golv till tak med glad och svängig folkmusik. Som nån snubbe i DN skrev häromdagen så är det bästa med "We Shall Overcome" att Bruce har fått tillbaka spelglädjen. Om han kan spela in en ny skiva med egna låtar med samma eufori som på den här skivan kommer ingen bli lyckligare än jag.

10. Bob Dylan - Modern Times

Jaa... det är ju Dylan som det gamla ordspråket lyder. Han är fortfarande den gnälligaste och grinigaste gubben i hela världen och sånt tycker jag man måste belöna. Det är rätt tråkigt ibland men det finns också ögonblick på den här skivan som är helt underbara. Som i "When the deal goes down" när han sjunger med sprucken röst:
"We eat and we drink, we feel and we think/ Far down the street we stray/ I laugh and I cry and I'm haunted by/ things I never meant nor wished to say."
Det kanske låter löjligt men varje gång jag hör det får jag en stöt i hjärtat. Det finns faktiskt en anledning till att jag just har pröjsat femhundra spänn för att se gubbjäveln i Globen.

Bubblare: Moneybrother, Magic Numbers, The Plan, Vapnet, Belle & Sebastian, Mattias Alkberg BD, The Concretes och Lily Allen.

Herman Düne - I wish that I could see you soon

2006-12-14T04:17:00.000-08:00

Det är sent,
alldeles för sent på jorden
men Fuglesang käkar nog frukost nu
han skulle väckas av en ny låt varje dag
kanske lyssnar han på nittiotalspop nu
"är jag en astronaut, är jag en astronaut, är jag så ensam?"
och jag sitter framför datorn, framför Youtube
och tittar på Herman Düne's "I wish that I could see you soon"
igen
och igen
och igen
i fyra timmar
det är en massa dammråttor här
fast jag städade förra veckan
och det är en massa disk i köket
fast jag har diskat en gång idag
om jag åtminstone hade diskat
igen
eller iallafall satt på locket till russinburken eller stängt mandelpåsen så jag hade kunnat värma mej med lite glögg
men det blir det inget med
jag och dammråttorna värmer oss med Herman Düne istället,
I wish that I could see you soon,
jag tittar ut genom natten och det är kolmörkt, i alla fönster, i alla fönster utom ett
jag undrar om det sitter nån där som också värmer sej med Herman Düne
jag tänker att jag borde sova, att jag borde gå upp imorgon och skriva en riktig och genomtänkt text om varför jag älskar Herman Düne, för jag hade aldrig hört Herman Düne innan, jag kanske borde låta det här sjunka in lite
men det blir det heller inget med
för jag kan inte slita mej från datorn, jag sitter här med Herman Düne
som min enda vän som håller mej i handen genom natten
som ljuger för mej och säjer att det kommer bli bra
I wish that I could see you soon
jag tänker att Herman Düne har överdoserat på Jonathan Richman
but that's a good thing
det är pop pop pop
och en söt video, det finns två versioner, en med gröna green screen-gubbar och en med barn och hoppande bokstäver
och jag vet vad ni tänker, ni tänker fan va twee, men Herman Düne ser ut som en lodis så det blir inte twee, det blir Flaming Lips-pop, galen farbrorpop á la Wayne Coyne, en ledlös lodis i djurkostym
och det är det bästa jag har hört på en månad, två månader, kanske tre
det är sött sött sött
och beroendeframkallande, som alla söta saker
och det är sent
sent på jorden
och jag vill inte dö, jag vill inte dö och jag kan inte leva
men det är inte för sent för att låta Herman Düne ge lite hopp.

And if you
wait a little my pretty friend
until I come back to hold your hand
we'll be like bugs when they break through the cocoon
you know
I wish that I could see you soon.

Guess how much I love you (en kärleksförklaring till the Lucksmiths)

2006-10-29T09:35:00.000-08:00

Jag älskar the Lucksmiths. Jag skulle nog helt av allt vilja rymma till Australien och stalka the Lucksmiths tills jag nästlat mig in i deras liv. Sen skulle vi baka giraffpepparkakor tillsammans varje jul. Sen sa Anna (Omaha) till mig: ”de firar inte jul i Australien”. Och under hela 10 sekunder trodde jag henne. Det var ren och skär förtvivlan.
Allt började med ”Guess how much I love you” på en blandskiva i början av 2004. Många klarar inte av att spela en låt mer än 2 – 3 gånger i rad innan de blir trötta och behöver omväxling, men jag hör nog inte till dem. ”Guess how much I love you” stod på repeat i över en vecka. Det var inte ohälsosamt. Jag har sällan varit så lycklig.
Det blev sommar och jag började jobba på Malmö stadsbiblioteks konst- och musikavdelning. Det regnade nästan varjde dag, men det gjorde inget för jag har aldrig gillat värmeböljor över 15 grader. Jag hittade ”Why that doesn’t surprise me” bland bibliotekets popskivor och lånade hem den.
Det gjorde nog inget att sommaren regnade bort 2004 för Lucksmiths är som att fånga de bästa sommardagarna i form av koncentrat i en glasburk och spara hela året.
Sen kom sommaren på riktigt och det blev faktiskt sådär varmt och ungefär varannan skiva jag köpte var en Lucksmithsskiva.
Och jag vill egentligen inte säga hur tokkär jag är i the Lucksmiths glada, sorgsna, sommarfyllda och rimmande popmusik för jag vet att folk kommer att håna mig för min entusiasm. Det är inte överdrivet, det är bara kärlek. Precis som Field Mice sjunger: ”This love is as good as any other, this love is not wrong”. Och jag skäms lite över hur mycket jag längtar efter att gå i t-shirt i solen bara pga ”T-shirt weather” och att jag säkert skulle ha spelat sönder min 7”:a om inte min vinylspelare redan förstört den. Men något som säkert skulle göra hela saken bättre var om jag gick i solen med min hemmagjorda Lucksmiths t-shirt med sin Lucksmithsgiraff på. Om den inte behövts tvättas då och då så skulle jag nog nästan alltid använda den. Då skulle nog folk börja känna igen mig som Lucksmiths-tjejen, men det hade inte gjort något för det är ju sant. Jag älskar the Lucksmiths. Jag älskar allt med the Lucksmiths, även deras australiensiska dialekter som jag i vanliga fall tycker är så gräslig. De är så söta, vad än folk säger och de gör mig glad och jag älskar dem.
Men det är nog egentligen för långt att rymma till Australien om man tänker efter.

”Here’s me
Here’s you
Draw a line between the two
This is cartography for beginner.
On a map the gap’s three fingers
But it’s more than that
It’s more than that.”

Om solsken varit ett ackord så skulle the Lucksmiths tagit det hela tiden.

10-i-topp Lucksmiths låtar

1. The year of driving languorously
För att jag älskar låtar som handlar om att resa någonstans, helst tillsammans med någon man verkligen älskar. Att köra genom skiftande landskap mot ett okänt mål och du sitter bredvid mig och försöker läsa kartan rätt med varierande resultat. Det är känslan av att vara berusad av kärlek och glömma bort till vad och vart man är på väg för allt kvittar så länge du är där med mig.

2. Guess how much I love you
För det var här jag föll och sedan dess har jag inte slutat falla och jag tror aldrig att jag kommer att göra det.

3. The Sandringham line
Det är den ständiga längtan efter något frånvarande i livet. Man vet att det så lätt kan åtgärdas, men man vet också att man aldrig kommer att åtgärda det. Att vara kär i ett minne, kärleken till längtan. Kärleken att längta efter hästar.

4. Sunlight in a jar
Det här är Lucksmiths. En glad, rimmande poplåt om att älska någon och hur svårt det är att förklara sina känslor när man är så kär att man är alldeles förblindad över alla små fel och brister. Hur omöjligt det är att summera i ord hur underbar en person är.

5. T-shirt weather
Helt enkelt bara Lucksmiths och deras typiska upplyftande sommarperfektion fångad i en låt.

6. Camera-shy

7. Southernmost

8. Friendless summer

9. Music to hold hands to

10. Fiction

(11. There’s a light that never goes out)
Smiths på australiensiska och det kan inte bli mycket vackrare och melankoliskt än såhär.

Hösten.

2006-10-04T08:32:00.000-07:00

Jag är ju sådär, på hösten inåtvänd.
Vad jag behöver är en halsduk från Thomas Burberry, och mysa in mig i en svartullcardigan med min vackra flickvän. Och gud ja, ett par nya brouges står högt upp på listan också.
Just idag har jag också sådant där milimeterskäggstubb.
Just idag.

Så bara till er, för att ni förstår de vackra värdena i att vara välklädd, för att ni förstår den objektiva kvaliteten i den musik vi älskar, och för att ni förstår värdet av den subjektiva texten, tio orskaker till att dra handen över ett blött rödbrunt löv och le era mest barnliga leenden:

The tough Alliance - don´t close your eyes (och TTA bjuder på den här!)
Ring snuten - ta det lugnt (och shaktar gör det här)
Thom Yorke - the eraser
M. Ward - to go home
Orchestral Manoeuvres In The Dark - Call my name
Scritti Politti - The boom boom bap
Junior Boys - when no one cares
Kalle J - vända allt, del2 (mixtape, finns hemma hos hybris)
Bill Wells & maher shalal hash baz - Liquorice tics
Juvelen - watch your step (på myspace)

Fans

2006-09-27T06:00:00.000-07:00

En av de mest grundläggande mänskliga egenskaperna är förmågan att ha ett intresse. Ännu mer fundamentalt är intresset för en annan individ. Och grunden till allt sägs vara kärlek. Om man adderar ovanstående kan man föreställa sig hur ordet fans tornar upp sig bakom likhetstecknet.

I boken Fans dissekerar Fredrik Strage ämnet mänsklig fanatism, idoldyrkan, främst inom det populärkulturella området. Han berättar historier om svenska flickor som åker till USA för att supporta hjälten Michael Jackson i pedofilrättegången, om holländaren som lyckades bli tillsammans med sin ouppnåeliga drömkvinna Agneta Fältskog, och om kvinnan som var så besatt av Evert Taube att det slutade med att hon brände ner hans hus. Det är lika delar mänsklighet och galenskap. Många av personerna i boken är mer eller mindre psykiskt sjuka, men de flesta hyser bara lite för stora känslor för sina idoler.

Fredrik Strage är en lysande berättare som direkt tar läsaren i handen och leder en genom myllret av intressanta historier och mängderna med fakta. Men Strage har inte bara träffat och pratat med personerna han berättar om, han har varit med. På riktigt. Han har stått med småtjejerna som älskar Darin och klottrat hjärtan i Idol-stjärnans trappuppgång och han varit hemma hos Star Wars folket och diskuterat Darth Vaders kroppsbehåring. Närvaron är total, och det skapar ett stort förtroende för honom som förmedlare.

Fans är en briljant blandning av populärkultur, journalistik och psykologi som på ett underhållande sätt försöker ta reda på vad det är som gör att kärlek till en idol kan växa sig större än livet självt.

Fans är utgiven av Natur och Kultur och du kan få tag på pocketupplagan för en femtiolapp. Se till att göra det.

Att förstå Paris Hilton

2006-09-26T16:50:00.000-07:00

Farsan hade alltid en bok i bokhyllan som hette "Att läsa Proust". Jag tyckte alltid den boken verkade onödig, och det är den kanske. Inte för att jag har läst den och inte för att jag ska läsa den heller; så hur som helst; här kommer mitt bidrag till det kulturella:

Att förstå Paris Hilton.

Första gången jag hörde någon som uttryckligen gillade Paris Hilton var på väg från en filosofiföreläsning och jag snackade med en kille som pluggade matematik och vi snackade om olika talteorier och Fermats gåta och allt möjligt som kändes brådmodigt bra att snacka om, och så kom vi in på Paris Hilton på något sätt. Fråga mig inte hur, men det fanns några veckor förra våren när allt i hela världen verkade handla om Paris Hilton, så att man kunde fråga vad klockan var och få hennes namn som svar. Fråga hur vädret var och det anknöt alltid till Paris Hilton på något sätt. På något jävla sätt. I alla fall, jag sa att det var ett konstigt fenomen och han sa att han gillade henne. Han visste bara inte varför, men han gillade henne. Det kom som en chock och ett uppvaknande; varför gillade jag inte Paris Hilton? Vad var det som var så fel med henne?

Att hon var bimbo, check. Och allt det där. Men hon var i alla fall sig själv och körde stenhårt på det. Såna människor är värda att tycka om.

Och jag tycker om Paris Hilton, också. Herre gud vad mysigt.

Hon är hela vårt sjuka samhälle i miniatyr. All plast samlad i en kropp. All silikon och alla falska leenden. All smink och alla skyltdockors kyla. Alla dokusåpa-deltagare personifierad. Jag gillar vårt sjuka samhälle just för det sjuka och kärleken till Paris Hilton härstammar någonstans därifrån. Sjukdomen som sprider sig som råttor i kapitalismens avfall. Vad som helst. Kändisvärlden is the new Zoo. Vi kan bara luta oss tillbaka och njuta; HERE WE ARE NOW, ENTERTAIN US! Liksom.

Och det handlar kanske inte så mycket om att gilla eller inte gilla Paris Hilton. Det handlar om att gå med strömmen eller stå ensam i ett hörn som en jävla wannabe-Che med ett pekfinger i luften och ropa att samhället är sjukt. Vissa kommer förstå, andra kommer hålla med. Men än sen då. Det handlar om att göra det bästa av situationen. Om att ha kul. Om att ta det med en klackspark. Som Paris Hilton tar världen med; en klackspark.

Hon är en sån folk kommer snacka om, om hundra år. För att beskriva hur det var idag.

Allmusic.com ger Paris Hiltons skiva "Paris" 4.5 av 5 möjliga. Lika mycket som Bob Dylans senaste skiva fick; som av många anses vara en av hans bästa någonsin.

Dom skriver vidare: "Growing up in New York and L.A., Paris, though she was often seen with celebrities, didn't become a household name until her ex-boyfriend Rick Salomon released a sex tape of theirs onto the Internet in 2003, shortly before her Fox reality show, The Simple Life, was set to air. The show, which filmed Paris and (former) best friend Nicole Richie as they tried to live on an Arkansas farm without the modern conveniences they were used to (credit cards, cell phones), became a hit, and almost instantly, Paris' name and image were everywhere. Paris, now famous for being famous, began dabbling in modeling, writing, movies, and of course, music.

/.../

Pretty soon, she was everywhere and she began dabbling in almost every part of the entertainment industry, from film to fashion. What all these projects had in common is that they all featured Paris as Paris — even when she was getting whacked in House of Wax, she wasn't really playing a character — and in all of them her presence never matched her persona, which always was more compelling as seen through the prism of tabloids."

Rolling Stone skriver så här om skivan: "Why settle for pseudosleaze like Peaches when Paris delivers the real thing?"

Vad är det man säger; att äkta plast är bättre än falskt guld. Jag vet inte. Men i en tid där Vietnamkrig och medborgarrättskamper har urartat i dokusåpagräl och Extreme makeover-program så kanske Paris Hilton är vår ledare, vårt språkrör; vår Bob Dylan, på precis samma sätt som Bob Dylan var Bob Dylan på 60-talet.

En artist, en person, som står där; längst fram; i blickfånget för vår uppmärksamhet till att spegla våra känslor, vår vilsenhet, förvirringen och ängsligheten; utan att ha en aning om det själv. Utan att själv vara varken vilsen, förvirrad eller ängslig. Och kanske just därför; framknuffad i rampljuset; putsad, vaxad, och uppställd; till att stå där och bli tittad på. Som en bricka i ett spel, den sista pusselbiten i ett pussel; för oss att blunda eller inte blunda, hålla med eller gå därifrån; men på alla sätt förstå att vissa saker varken är bra eller dåliga.

Det bara är.

Det kommer bli en fin höst

2006-09-26T11:46:00.000-07:00

Solen har gått ner och hösten närmar sig och fan vad jag älskar hösten. Fan vad jag älskar idén av hösten; det blir mörkt, löven faller ner och träden blir alldeles nakna; som skelett, regnmolnen hänger som duntäcken över asfalten, och alla folk går hem till sig; kokar te och tittar ut på folket som passerar under gatlyktorna; jag öppnar min franska balkong-dörr och grannarna mitt emot skrattar åt någonting, gud vet vad, telefonledningarna från husfasad till husfasad, och vidare över allén som spindelnät och cigaretten brinner ut, faller ner och jag tänker på alla böcker jag borde läsa, borde ha läst, på alla filmer jag borde se; och all musik jag borde lyssna på. Alla fotografer jag borde läsa om. Det är Rimbaud och Tom Waits, det är Bergman och Fellini, det är Lartigue och Paul Strand, och det är egentligen allt jag tycker om. Dom kommer mycket närmare på hösten, som om dom bor där, likt igelkottar under vissna löv; som om dom bor där och när november närmar sig värmer vi glögg på plattorna, tänder ljus i fönstrena och mörkret blir allt påtagligare; som en vän, kylan allt mer krävande, som en anledning till att inte gå ut, till att sitta hemma en hel dag och en hel kväll och bara ägna sig åt sig själv.

Några låtar för att ringa in hösten..

1. The Clientele - Saturday
2. Tom Waits - A sight for sore eyes
3. Bruce Springsteen - Drive all night
4. Leonard Cohen - Famous blue raincoat
5. The Rolling Stones - Sitting on a fence
6. The Kinks - Death of a clown
7. M Ward - Fuel for fire
8. Elvis - This is the story
9. Tindersticks - Patchwork
10. Frank Sinatra - The train

Det kommer bli en fin höst.
Det kommer bli en fin höst.

The Guillemots - Through the windowpane

2006-09-18T15:48:00.000-07:00

Då och då dimper det ner musik som är helt och hållet bra utan att det borde vara det.
Utan att man fattar det.
Man lyssnar lite, tänker; sådär.
Så går det på, i bakgrunden. Tränger sig på.
Tills man en dag på en knastrig bilradio hör en låt, vrider upp volymen och tänker; fan, jag har ju hört den här låten förut. Fan vad bra den är. Och så går det några veckor till, och så hör man den igen och sen igen och sen är man fast. Kär och galen. Och alla snackar om det nya bandet som alla borde älska och man vill skrika så högt man kan att man var där först; så fuck det här.

Det hände mig för ett tag sedan, med The Guillemots Trains to Brazil.
Den låter nästan exakt som Lisa Mikovskis låt med Lost Patrol som kom för några år sedan, Alright.
Det kanske var därför den aldrig sög tag direkt.

Sen dess har små bedårande recensioner dykt upp var och varannan dag. Nya recensioner om ett nytt sound som spelar och ett nytt band som spelar på, sitter ni ner? - ett gammalt, stort, buffligt, skivbolag och man trodde inte den ekvationen funkade längre, men det gör den. Och därtill; säkert hypen och lovorden, extasen över att sådana ekvationer fortfarande funkar. I stöttande syfte. Som ett kom igen, vi mot världen och en revansch från dagen och nätterna, nätterna, nätterna, då Wilco inte fick släppa Yankee Foxtrot Hotel. Okej, jag menar, vi vet ju att vi vann. Så här i efterhand, men ändå en slags revansch.

Och det nya soundet som alla recensenter snackar om? WTF? Är det inte samma sound som Jeff Buckley körde igenom sin Grace-skiva med, samma sound som efter Jeff Buckleys Grace-skiva bara blivit ångestattacker åt fel håll, i saknad efter Jeff Buckley och med stämplar i pannan på dom som försökt efterapa, härma; ha, ni beträder Jeff Buckley-mark var vänliga gå vidare till gå.. Stick och brinn. Ni är passé! Ni är passé!

Men ändå, fan vad jag älskade den där Broken Social Scene-singeln "Lover's spit". Och den här skivan är i sina bästa stunder ungefär som den. Undan det där tomma, intetsägande soundet som fyllt Ed Hardcourts bröst sen sista gången Ed Hardcourt gjorde någonting mästerligt.

Det blir lätt att det flyter ut lite väl, som när Yngwie M. får för sig att dra ut på maratonlånga gitarrsolon; lite väl egenkärt, lite väl nergånget i sitt eget sound, så att man hur man än försöker att inte se, snart ser fyra spydiga grabbar i något som väl mest liknar cheap monday-jeans klia sina skäggstubbar och säga, wow; vad bra vi är, låt oss dra ut det där pssssst-ljudet några minuter till så kommer alla journalister som tror att dom förstår bli galna som höns och verkligen, älska oss. Inledningen är så. En låt döpt till "Little bear" som startar med 40 sekunder av nästan ingenting och jag vet inte om det bara är vansinnigt coolt eller helt meningslöst.

Det kanske är coolt.

Och det är hela grejen med The Guillemots, man vet inte vad man ska tycka. Det är som en blandning av alla ljud man hört och tråkat ihjäl sig till för att någon kompis fått för sig att det är bra. Och så är det bara helt, stilla och långsamt och tomt och intetsägande och utdraget. Det är en blandning av allt man hört på alla indie-kanaler sen Jeff Buckley släppte Grace och det är en blandning av allt som borde vara bra men inte är det och det är en blandning av allt det där och jag vet inte, heller, men någonstans, på en bilradio på väg någonstans, sjunker melodierna in helt perfekt, det kanske haglar, ösregnar, eller regnar paddor, regnar spik, vindrutetorkarna går som besatta över vindrutan men melodierna ligger där, suset, och soundet, och någonstans där och kanske bara där, blir allt också vansinnigt coolt.

Oui, oui; så föddes en hype, och ur det, som sårskorpor över färska sår har några redan utnämnt albumet till 2006 års bästa. Som om sånt behövs. Och visst finns det anledning att ligga hemma några fredagskvällar i höst för det här; Made-up Lovesong #3 är på alla sätt en låt att älska sönder. Trains to Brazil är en singel att dansa till. En smack upp i händerna på varenda kompetent DJ på den här sidan Manchester. Och If the world ends är hur som helst och i vilken möjlig världs som helst och under vilka omständigheter som helst inget mindre än ett mästerverk. En sån låt som lika gärna kan spelas på små barns begravningar, som på efterfester och tågresor hem från Brasilien, trains from Brazil, som lika gärna kan tryckas in på smått förvirrade 'Jag älskar dig'-blandskivor till brudarna i parallellklasserna som aldrig visste vem man var; som dom kan tryckas in på vemodiga och minst lika förvirrade 'Hej då jag gör slut'-blandskivor till brudarna i parallellklassen som man visste alldeles för väl, vilka dom var.

Och det säger ju en hel del.

"If the world ends
I hope you're here with me
I think we could laugh just enough
to not die in pain"

Det här är en skiva för flickorna i parallellklassen och för alla förlorade barn.

Ta den till er, ni är värda det.

Betyg: 4 av 5

Lyssna också på:

Rufus Wainwright - Cigarettes and chocolate milk (låt)
Jeff Buckley - Grace
Antony & the Johnsons - I am a bird now

En vän med en bil!

2006-09-10T11:21:00.000-07:00

Okey, här kommer en skiva som handlar om att åka bil.

För så måste det ju vara. Åtminstone en låt som heter Racing In The Street och börjar såhär:

"I got a sixtynine chevy with a three ninetysix
fuelie heads and a hurst on the floor
she’s waiting tonight in the parking lot
outside the seven-eleven store
me and my partner Sonny built her straight out of scratch
and he rides with me from town to town
we only run for the money got no strings attached
we set ‘em up and then we shut ‘em down

Tonight tonight the strips just right
I wanna blow ‘em off in my first heat
summer’s here and the time is allright
for racing in the street"

En låt som börjar så måste ju bara handla om bilar. Eller?

Fråga mig inte vad ”a three ninetysix fuelie heads and a hurst on the floor” är för något. Jag kan inte så mycket om bilar. Okey, jag tycker en del bilar från 50 och 60-talen är snygga men jag är inte den som kan känna igen alla märken och jag förstår inte riktigt varför vissa tycker det är så upphetsande att köra bil. Och jag förstår definitivt inte nöjet i att meka med bilar.
Slutsatsen borde bli att mitt bilintresse är ungefär lika med noll. Men lik förbannat lyssnar jag väldigt mycket på en artist som verkar ha ett nästan sjukt förhållande till bilar. Jag menar det är bara att kolla på titlar som ”Wreck On The Highway”, ”Streets Of Fire”, ”Pink Cadillac”, ”Stolen Car”, ”Thunder Road”… och ja, jag kan fortsätta tills ni somnar.

Men det är väl inte så jävla konstigt egentligen. Jag menar han är ju trots allt amerikan och amerikanare brukar gilla sina amerikanare.
Bruce Springsteen är så amerikansk som någonting kan bli. Han är mer amerikansk än Ronald McDonald, Steven Seagal och George W Bush tillsammans. Dom tre är ganska enkelspåriga personer. Men USA är inget enkelt land. Det är ett land fullt av rasism, egoism, uppblåsthet, maktkåthet och, kanske framförallt, rädsla. Men samtidigt är det ett land fullt av drömmar, kärlek och givmildhet. Allt det där ryms i USA och allt det där (förutom rasismen då) ryms på ett eller annat sätt i Bruce Springsteen.

Alla dom bra Bruce Springsteen-låtarna handlar om att känna sig lurad. Dom handlar om att en gång verkligen ha trott på alla dom där löftena om frihet och jämlikhet, dom handlar om att en gång ha trott på att USA verkligen var det förlovade landet för att sedan växa upp och inse att det bara består av hålögda människor och övergivna bensinmackar.
I Jan Troells filmatisering av Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” kan man tydligt se hur Karl-Oskars bror Roberts förväntansfulla blick blir till rädsla och panik när han stiger iland på kajen i Amerika. På omslaget till ”Darkness on The Edge of Town” möter Bruce den där blicken, nickar och säger: ”Yeah, you’re right. It’s fuckin' madness over here.”

¨”Darkness On The Edge of Town” är en bitter skiva. Det är kanske den bittraste skivan jag någonsin har hört. Springsteens två första skivor är solskenshistorier, visserligen med mörka stråk men dom är sjungna av någon som fortfarande är hungrig på livet. På ”Born To Run” kunde man börja ana den där bitterheten, på ”Thunder Road” sjunger han till exempel ”So you’re scared and you’re thinking that maybe we ain’t that young anymore.” Men tre år senare vet han att han inte är så ung längre. Han ser det när han möter sina polares blickar och ser samma trötthet i deras ögon som han en gång såg i sin fars ögon. Och han vet vad han måste göra. Han måste spärra in sig någonstans och skrika ut sin frustration. Och han gör det gång på gång i ”Badlands”, ”Adam Raised A Cain”, ”Streets of Fire” och slutligen i det avslutande titelspåret.
Men ändå är det när han inte skriker som han träffar hårdast. I den kanske allra bästa låten ”Factory” låter han inte alls arg, bara trött och uppgiven. Ackompanjerad av ett förrädiskt glatt piano lyckas han på tre korta verser ringa in vardagstragiken, kanske bättre än någon annan någonsin har gjort.

”Through the mansion of fear
through the mansions of pain
I see my daddy walking through
them fact’ry gates in the rain

Fact’ry takes his hearing
fact’ry gives him life
it’s the working
the working
just the working life”

Det finns en del som säger att ”Darkness On The Edge Of Town” skulle vara dåligt producerad. Lita inte på dom. Det är säkert samma människor som tycker att Håkan Hellström sjunger falskt. I mitt tycke förstärker bara det burkiga ljudet känslan av att skivan är inspelad i det där äckliga motellrummet Bruce står i på omslaget. Ett motellrum som består av en säng, ett nattduksbord, en sänglampa och en bibel. Möjligtvis en trasig pinnstol också. På den efterföljande skivan, ”The River”, försökte Bruce kombinera svärtan och cynismen från ”Darkness On The Edge of Town” med glädjeutbrotten dom tidigare skivorna. Men det skulle dröja fem år innan han återigen tog itu med smärtan på allvar igen. Innan han återigen spärrade in sig på ett motellrum. Men den gången lät han bandet stanna hemma, han tog bara med sig en akustisk gitarr och en bandspelare och gick in och skrev låtarna till ”Nebraska”. Den enda skivan i världen som kan konkurrera med ”Darkness On The Edge of Town” när det gäller bitterhet. Och det var kanske sista gången han verkligen hade något att säga.

Också var det ju det här med bilar. Personerna i Bruce Springsteens låtar kör sällan bil för nöjes skull. Dom kör bil för att utmana döden. Dom kör bil för att det inte finns något annat göra. ”Racing In The Street” slutar så här:

"She sits on the porch of her daddy’s house
but all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
with eyes that hate for just being born

For all the shut down strangers and hot-rod angels
rumbling through this promised land
Tonight my baby and me we’re gonna ride to the sea
and wash the sins from our hands

Tonight, tonight the highway’s bright
out of our way mister you best keep
‘Cause summer’s here and the time is right
for racing in the street"

Så var det klart. ”Racing In The Street” handlar om att köra bil och ”Born In The U.S.A.” är en hyllning till The Land of Hope, Dreams and Happy Meals.

Bob Dylan - Modern times

2006-09-07T16:46:00.000-07:00

Med en bitterhet värdig Dagensskiva's forum avfyrar The Guardians recensent Alexis Petridis den roligaste och mest cyniska recension jag läst sen Mattheus skrev om Jesus födelse. Jag tar mig friheten att citera nästan halva recensionen:

"With just hours to go until release, the competition to see who can slather Bob Dylan's 32nd studio album with the most deranged praise known to man is hotting up. The Americans have started strongly. US magazine Blender has ranked Modern Times alongside the work not merely of jazz giant Sonny Rollins, but of Matisse and Yeats, and has deployed the classic Dylan obsessive's strategy of lavishing superlatives on what appears to be an unremarkable lyric. "Wonderful lines galore," it enthused. "Try, 'I got the pork chops, she got the pie.'" Thus is Dylan's place among the deities of modern letters further assured.

Meanwhile, Britain's best hope for a medal may lie with Professor Christopher Ricks, who famously compared the Dylan lyric "All the tired horses in the sun/ How am I supposed to get any riding done?" to Keats, Tennyson, Marlowe, Shakespeare and Browning. Or perhaps with the Sunday Times arts writer who once informed us that in any list of the greatest albums ever Dylan's entire oeuvre would occupy the top 42 places. Evidently, pipsqueaks such as the Beatles or Marvin Gaye struggled in vain to match the musical heights attained by Down in the Groove or Dylan and the Dead.

What is it about him that makes otherwise intelligent men abandon all sense of rationality, and write stuff like the last Guardian review of Dylan live, which started with the critic announcing he was there to "touch the hem", then got progressively less objective?"

Och det är väl så. Att Dylan har gått och blivit en instutition, en levande död, en legend, död som levande; en legend som lika mycket kommit att handla om han själv som om folket som verkligen älskar honom, och dom som inte fattar någonting. Så att man lika gärna kan fråga 'gillar du Dylan?' som att fråga någon hur han mår. Om han är cool. Om han är med i matchen. Om han har alla hästar i stallet, alla bestick i besticklådan och så vidare i all oändlighet. Alla såna svar ryms i den frågan. Och hade jag inte varit Dylan-fan så hade jag stått på andra sidan och skrattat nu, hånskrattat, slått ut med armarna och vridit huvudet i sidled som en gest i uppgivenhet över vad fan dom håller på med.

Det borde liksom vara dags för världen att gå vidare.

Men no, no, no. Me like Dylan och världen kommer aldrig vara redo för en värld utan Dylan. Det är som att säga till kossorna hagen att dom borde pröva plast istället för gräs, I don't know; men det känns så långt bort. Vi är fast där, vi är fast i Albert Hall-spelningen 66 så att varje nytt skivsläpp bara göder minnet av hur bra det var.

Wow.
Wow, liksom.

För, me like Dylan och här kommer mitt bidrag till tävlingen av att hylla någon så hårt, så hårt, så hårt, så att det gör ont, så att det gör ont, så att det gör ont.

1, 2, 3.. and it goes like this:

Den gamle har gjort det igen. Jag trodde aldrig jag skulle få chansen att skriva så. Men vissa gubbar dör aldrig, dom bara lever och lever och knarkar och lever och lever som om djävulen och hans mannar inte längre orkar jävlas, inte orkar, inte orkar och dom kan leva kvar, gubbarna, helt lugna, som i ett vakuum mellan satans håvar och guds förförelseförsök, poff; den gamle har gjort det igen. Den gamle har gjort det igen.

Well, man lär inte en gammal hund att sitta.
Men likt förbannat; en gammal hund som redan sitter, sitter där 4-ever verkar det som.

Modern times är en gammal mans album.

Och man ska komma ihåg att legenden Dylan som på 2000-talet mer blivit känd för att stå i den mörkaste vrån i hela Danmark på den mest upplysta scenen sen Roskildes födelse, och muttra för sig själv, den Dylan som stod i New Orleans och muttrade när Springsteen dagen efter eller dagen innan lyste upp hela New Orleans så att till och med den mörkaste av alla blues-legender blev albino för en stund, så trots allt det där; man ska komma ihåg att Dylan på 2000-talet och well, senare 90-talet släppt tre av sina allra bästa album.

På Modern times är han äldre än någonsin, äldre än Saved, och det skulle vara helt logiskt om det också blev hans sista skiva. Ett värdigt farväl. Om han dog imon när MTV fortfarande rullar When the deal goes down-videon med Scarlett Johanson i shorts och blues och med Dylan sjungandes någonstans i bakgrunden, från himmelen och en sak till; när Scarlett går över ängen med sin hund springandes bredvid och Dylan som en osynlig ängel eller en lika osynlig näcken sjunger "we live and we die know not why" är det så vackert så att himmeln rasar och stjärnorna guppar på havsytan likt guldfiskar simmande upp och ner, och, OCH; det hade varit ett värdigt farväl, att spela den på begravningen och till och med Marit Paulsen hade sjungit med.

Men han är inte död än, so what difference does it make.

When the deal goes down är bara en sån låt, en sån låt, som ibland när natten är sen nog för gatorna och torgen att gapa tomma, men tidig nog för svalorna att hunnit vakna; är det en sån låt som ibland är världens bästa låt.

Workingman's blues 2 är minst lika bra. Och Ain't talkin' är med all sin symbolism och alla sina metaforer en sån låt som kommer få dom äkta Dylan-fansen att gråta och skratta och gråta och dansa och gråta och skratta och dansa.

Jag orkar inte skriva mer om skivan nu. Den är bra. Den är lite blues och han sjunger och Alicia Keys i första låten och den är lite soul och den är skårvlig och den är whiskey och den är inte disco, den är i alla fall inte disco och den är rätt så mycket som hans två tidigare skivor i triologin; Time out of mind och Love & Theft.

Fast bättre. Och jag trodde aldrig jag skulle få skriva det heller.

Men det fick jag. Hurra.

Hurra.
Hurra.
Hurra, liksom.

Betyg: 5 av 5

Lyssna även på:

Tom Waits - A sight for sore eyes (låt)
Bruce Springsteen - Drive all night (låt)
Bob Dylan - Time out of mind (album)
Robert Johnson - Last fair deal gone down (låt)

Ian Van Dahl - Just A Girl (peter luts remix)

2006-08-17T10:26:00.000-07:00

Actually, jag var på Kulturhustaket i helgen.

Slagsmålsklubben spelade och, låt mig vara tydlig nu: jag känner instiktiv ovilja inför Slagsmålsklubben.
Slagmålsklubben är musik för musikointresserade kajalpennor och Dave Gahan – luggar.
Musik för människor i svarta t-shirts och skor från Vagabond.

Och jag – varför lär jag mig inte, varför!? - drog mig in i snåriga dispyter, korslagda dispyter, fyrkantiga, cirkulära, rosiga och väldigt alkoholstinna dispyter där jag försökte rädda alla oförstående besökare från det kommande fördärvet.
Jag lyckades inte. Ingen förstod. Ingen sa ”Tack, för att du bryr dig om mig”.

Istället kom bönderna från Berlin in på scenen och plötsligt satt jag där själv. Hörde skalven från tusen hoppande trainers framför scenen.

Och jag tittade ut över Stockholm.
Såg Hötorgsskraporna, knarkarna på plattan. Såg kyrkklockorna. De var vackra. Klädda i sommarkvällssiluett.
Och när allting äntligen var över begravde jag mig i min vackra kärleks famn.
Den tycker jag mycket om.

På söndagmorgonen vaknade jag.
Kanske kände jag mig lite smutsig, som om något farligt och onaturligt hade rört om i mitt huvud.
Ibland skymtade jag en neongul rullande skylt med texten ”SMK” i mitt huvud.
Vacker kärlek borta.

Och rörelsen, den när jag jag stoppar in hörlurarna i öronen, samtidigt som jag stirrar mig själv i spegeln. Jag minns den. Jag minns hur jag klickar igång min sång.

Sången med det stegrande introt, som hämtad ur en Amerikansk storproduktion. Slutscenen där Jänkarna ytterligare en gång räddat världen och hela världens befolkning skrattar och kramas av tacksamhet.

Men den har ju så lite med det att göra, Peter Lut-remixen av Ian Van Dahls Just a girl.

En av mina starkaste läsupplevelser i år var när jag satt på tunnelbanan och läste Jonas Indes brev till Henry i Too fast for love. Jag älskar det brevet. Ett öppet sår rakt in i mitt tunnelbaneknä.
Inde berättar om sin Alkoholism, sin psykos, sin kärlek och sin barndom. Han berättar om hur han satt uppe och skrev om henne, TILL henne, men hamnade istället på sjukhus och slutligen i kyrkan. Där sitter han och viskar; ”hjälp mig”.
Och ingen kommer.

Samma sår lämnas öppna efter att du har lyssnat på Just a girl.
Jag sa; Lyssna.
Det är en sång som till synes saknar visioner, svärta. Det är en grund sång.

Men lyssna på mig: Det är en sång som lämnat svärtan, paniken och självmordsförsöken bakom sig.
Det är en sång för de som inte längre har något att förlora och därför till slut är fria.

Och alltså. För att skapa något som min journalistiklärare antagligen hade kallat för ”cirkulär” vill jag säga detta:

Slagsmålsklubben är förklädd upprymdhet som är sorglig.

Just a girl är sången som spelas den första, på riktigt minnesvärda kvällen ute efter att du lyckats skava ner stenen i ditt bröst till ett minimum.

Och då ska fan golvet skaka.

Scott Walker - The Drift

2006-08-03T16:07:00.000-07:00

Aldrig förut har jag läst så många recensioner av en skiva, som nästan uteslutet ägnat sig åt konstnärliga referenser.
Bergman.
TS Eliot.
Francis Bacon.
Picasso.
Bla, bla, bla. Och om bilder som målas upp.

Jag vill inte vara sämre själv.
Det finns ingen anledning att börja snacka om musik här.
Det är en skiva någonstans i kölvattnet efter Anthony & the Johnsons "I am a bird now" och Lou Reeds "Berlin".
Men det finns ingen anledning att bygga vidare på det.

Scott Walker är en levande legend, en vandrande vålnad, ett stycke kött, hängande på en krok. En artist som varit närvarande, OH SÅ NÄRVARANDE, i popmusiken i snart ett halvt sekel, utan att släppa mer än tre skivor de senaste 22 åren. När hans senaste skiva släpptes, 1995, arrangerade Göteborg friidrotts-VM och hela Sverige genomled den varmaste sommaren på hundra år. I år arrangerar Göteborg friidrotts-EM och hela Sverige genomlider den varmaste sommaren på 11 år. Det finns säkert heller inget samband i det, men ändå.

The Drift är en skiva fylld av bilder. Fylld av blod och demoner, brutna naglar och tysta lamm.

Det är skivan som agnar små pojkar till vuxna män, små flickor till Margareta Thatcher-kopior.

Bland Discoverys alla hundratusen Andra världskriget-dokumentärer går det ibland dokumentären om hur tyskarna invaderade Polen. Och på en av många bildrutor, följer en sekvens där en gammal, polsk, bonde drar hästvagnen fylld med resväskor, genom lerig mark, pulserande av rädsla, men blicken stel av stundens allvar; får syn på en kamera, tittar upp, stirrande, drar fram vagnen några ryckiga steg till och försvinner ut ur bild.

Det är så jag tänker mig den här skivan.

Någonting hopplöst, dödsförskrämt, uppgivet och tomt.. det här är vad jag hör, topp-5:

1. Bill Brandts porträtt av Francis Bacon

2. Kafkas blick

3. Edvard Munchs "Skriet"

4. Bermans Det sjunde inseglet

5. Koncentrationsläger under Andra världskriget

Inte sedan jag hörde Anthony & the Johnsons för något år sedan, och inte sedan jag hörde Placido Domingo knäppa av en version av Nessum dorma några år innan dess, Tchaikovski spela sin första piankonsert, Beethoven på dövhetens höst ösa ner allt som gick att ösa i sin nionde symfoni, inte sedan dess och aldrig innan det har jag upplevt något så överväldigande, överhängande, över... överösande, fullkomligt sanslöst som det här.

Utan att jag vet vad det betyder, utan att jag vet vad som sjungs känns det som att jag sitter intryckt längst in i hörnet, av alla bilder som målas upp, som den rädda pojken i ett bombanfall, längst fram i en biograf som den rädda pojken framför en Bergman-film; bilderna som målas upp, det kusliga, mardrömslika och trots att jag inte vet vad ljuden betyder, tonfallen, eller stråkarna, så känns det som att jag varit där förut, och alla bilder är mina spegelbilder, hans ord min lag.

Det finns stunder på den här skivan när jag sitter och gråter, utan att veta varför. Och det har jag inte gjort sen senaste avsnittet av Extreme home makeover.

Så därför. Ladda ner! Lyssna! Dö!

För vad var det väl han sa, den där Håkan; om att ibland är en dröm det finaste man har. Nåja, ibland är en mardröm det finaste man har.

Betyg: 5 av 5

Titta även på:

Bergman - Sjunde inseglet
Tarkovskij - Offret
Kieslowski - Veronikas dubbelliv

Tindersticks

2006-07-10T16:16:00.000-07:00

Tindersticks är i mångt och mycket storyn om hur jag blev mig själv.
Och varför.

Dom gav mig en anledning till att stanna hemma på mitt rum, när alla andra drack hembränt och rökte smuggelcigaretter. Skrålade Eddie Meduza-sånger och, om detta må vi berätta: det fanns en skola med en 9 C där hälften av ungarna var nationalister och den andra hälften bar Sverige-flaggor och snusade och av dom som inte varje lunchrast uttryckte sin kärlek till Eddie the man så var 95 % kristna barn med mittbenor och 5 % datanördar med mittbenor. I alla fall var det så man sa. Och sån ville man inte bli. Allra minst framstå som.

Det var i den här gyttjan av svensk white trash-klass som jag första gången hörde och hörde talas om Tindersticks. Jag lyssnade mycket på soul vid den tiden. Gammal, tradig och kolsvart soul som egentligen inte sade något om mitt liv, även om jag inbillade mig det då. För hur jag liknade min egen situation med de amerikanska medborgarrättskämparnas situation på 50 - och 60-talen. Vi var alla lika hopplöst missuppfattade, och jag skrev mitt projektarbete om Martin Luther King. Det blev en fadäs i superlativ och krystade formuleringar om hur svarta, röda, vita, gula, människor stod och grät och gungade varandras händer till Martin Luther Kings "I have dream"-tal. När han skanderade sina drömmar som profetior och det var innan jag insåg att det inte alls förhöll sig så enkelt, som att om man drömmer tillräckligt fina drömmar om att rädda världen så kommer snart alla andra dras med och sen så blir det så. Det var innan jag insåg att Malcolm X och dom svarta pantrarna var mycket coolare och innan jag lyssnade på Public Enemy och Dead Prez och det var innan jag försökte passa in samma krystade formuleringar en gång till om hur dom på något sätt hade förändrat världen, i recensioner som inga läste men några kommenterade och sa: peace. Det handlade väldigt mycket om att förändra världen, på den tiden.

Det var innan allt sånt där.
Då var soulmusiken det som låg närmast till hands.
Och google fanns inte då, så jag altavistade väl.
"Soul".
Audiogalaxy. Napster.
Och så: Tindersticks.
Det måste ha varit en missuppfattning. Men någon svenne i något fanzine hade skrivit att Tindersticks var soul.
Kanske stämmer det. Men då var det knappast något jag förknippade med soul.
Soul var ju Marvin Gaye och What's going on.
Soul var ju hur Curtis Mayfield fick den där lampan över sig och blev rullstolsbunden.
Soul var Al Green och Let's stay together.
Soul var kanske till och med hur Robert Johnson rökte sin sista joint gräs vid en korsning i södern och sedan tuppade av.
Soul var rätt så mycket, då. Soul är rätt så mycket och soul blir lätt rätt så mycket för en kille som fått för sig att Martin Luther Kings "I have a dream"-tal kommer att förändra världen till ett ställe där hårdknackade tyskar sitter med benen i kors och dricker grönt te med risplockande kineser.
Soul var till och med Michael Jackson.
Men inte det här.

Ändå lyssnade jag.
Och i det sammanhanget av gyttjiga white trash-ungar blev Tindersticks kanske som första band, insikten av att det fanns någonting utanför.
En öppen dörr.
Ett ljus, som i sig bestod av så mycket mörker att persiennerna inte längre behövde dras upp på morgonen.
Som en uppenbarelse. Och en uppenbarelse som varken stavades Eddie Meduza, World of warcraft eller Jesus Kristus.
Därför en befrielse.
Samma slags befrielse som svarta amerikaner kände när "White only"-skyltarna plockades ner: känslan av att tillhöra någonting.

Sen kom gymnasiet och sommaren efter studenten packade jag väskan och drog till Manchester. Köpte Tindersticks debutskiva och läste Kafkas dagböcker, en hel höst. Det regnade mycket den hösten. Men det spelade ingen roll. Folk på stan hade sina paraplyer när jag hade mitt Tindersticks och hur Stuart Staples sjöng sina låtar, mumlande, aldrig allsmäktigt och aldrig för att rädda en större del av världen än den som fick plats i hans sovrum.

Kanske för att världen aldrig tilläts vara större än hans sovrum.
Hans sovrum blev således också mitt sovrum. En madrass på golvet, i ena hörnet. En stor, antik, kassettbandspelare i svart plast i det andra hörnet. Och otvättade, svettluktande, kläder i en hög som bredde ut sig mellan de båda hörnen. I detta rum fick hela världen plats och allt som rörde sig utanför var bara luft.

Gråa klumpar med nagellack.
Gråa klumpar med läppstift.

Tindersticks blev ett sätt att inte ta ögonkontakt med folk som inte visste vem man var.
Ett sätt att resa sig upp när domaren hunnit räkna 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10.. 100 till att påbörja den resa mot det mål som folk med randiga tröjor och converse-skor ibland kallar för popmusik och som Edith Södergran kallade för "landet som inte är".

Jag är på väg dit nu, with no direction home.
Rotlös, vilsen och blöt.

Men i alla fall på väg.

***

Världens bästa Tindersticks-låtar:

1. Tiny tears - "How can you hurt someone so much you're supposed to care for?"

2. Blood - "There'll be another awkward scene tonight, as we choose to ignore the obvious."

3. City sickness - "I'm crawling, I don't know where to or from. The centre of things from where everything stems is not where I belong. /.../ Oh I'm hurting babe, in the city there's no place for love. It's just used to make people feel better. That's not like us."

4. Rented rooms - "And when the cab ride ahead seems too long, we go fuck in the bathroom."

5. My sister - "She went blind at the age of five. We'd stand at the bedroom window and she'd get me to tell her what I saw. I'd describe the houses opposite, the little patch of grass next to the path, the gate with its rotten hinges forever wedged open that Dad was always going to fix. /.../ We buried her when she was 32. Me and my Aunt, the vicar, and the man who dug the hole."

Ed Harcourt - The Beautiful Lie

2006-07-07T08:43:00.000-07:00

Jag vill verkligen älska den här skivan.
Jag vill verkligen älska Ed Harcourt.

The Beautiful Lie är Eds femte skiva på sex år. Den första som han säger sig vara stolt över. Och såna där uttalanden, har vi sett tidigare, säger mer om artisten i fråga än om hans skapelse. Det är snarare ett: hej, jag har mognat nu, än något slags kriterium för kvalité. Eller ens en antydan. Oftast är det tvärtom. Som artister som blir farsor och säger: den här nya skivan är det riktiga jag, mitt ärliga jag, nu vet jag vad livet går ut på och nu vet jag vem jag är. Och så lyssnar man på låtarna, och inser bittert att det vackra var det sköra och det sköra var just sökandet efter vem man var. Och efter alldeles för många såna skivor står man bara lite fastare på sin grund, och säger med lite skarpare röst: jag ska aldrig bli farsa själv.

"Jag ska fan bli celibat", med Fucking Åmål-dialekt.

The Beautiful Lie följer i mångt och mycket samma symptom.
Ed har om inte blivit farsa, så i alla fall gift sig. Och skrev albumet i samband med det.
14 låtar med skiftande resultat som ligger tryggt ingrävda i gränslandet mellan Sufjan Stevens- och Rufus Wainwright-kompositioner, där de flesta av dagens singer/songwriter håller till.

Ed har sadlat om från sina desperata försök att bli den nya Tom Waits till att bli en ny Ray Davies, skriver The Guardian fyndigt. "I am the drug" är undantaget som bekräftar sanningsvärdet i det påståendet. "I am the drug" skulle kunna platsa på Tom Waits senaste skiva och har låtrader som tangerar Waits:
"I am the christian who cannot forgive / I am the dreamer who jumps off the bridge."

Visst är det fint, men det tar också stopp där.

Jag vill älska Ed Harcourt för att Ed Harcourt står för att allt det där om att sitta uppe hela natten och skita i tentor och skita i föreläsningar och skita i jobbet och skita i allt. Det är han och taniga, bleka, undernärda, kids som honom som förkroppsligar allt det där; med just tanigheten, och blekheten och undernärdheten som bevis, för allt det där att livet inte är så jävla enkelt att leva, trots allt. För popmusiken som en livsstil.
Det finns ett koppel av andra, sådana ikoner.
Dom är alltid överdrivet sönderälskade. Som Bright Eyes. Som Håkan.
Jag vill älska den här skivan som jag älskade Fevers and mirrors. Som jag älskade Känn ingen sorg.
Inte för att det gav särskilt mycket mer att leva för.
Men för att det gav någonting att leva med. Någonting att dö utav.
En anledning till att inte plugga. Inte jobba. Inte överleva månadens hyror. För när pengarna är slut och flickvännen sagt hej då kan vi ändå råna en bank och dra till Brasilien.
Och om det inte blir så. Om polisen kommer i vägen så kan vi alltid skylla på popmusik.
På dom som sjöng för oss och skivorna som fick oss att tro på drömmarna.
Tro på våra drömmar som en sista utväg och ett sätt att fimpa cigaretten under skosulan.

För allt det där är Ed min kille.
Min typ.
Men det här är bara halvvägs. Han borde vara min. Men det är han inte. Han är bara sådär.
Som en gammal kompis från gymnasiet som man hälsar på när man möts på stan, utan att ens få ögonkontakt.
Det är stelt. Stundtals skitbra. Vetenskapligt skitbra. Stort. Känslosamt.
Men stelt. Vetenskapligt stelt. För den form av känslor som vetenskapsmän får när de upptäcker nya månar runt döda planeter är inte den form av känslor som får en att drömma om Brasilien. Inte den form av känslor som får en att tända ännu en cigarett och känna sig lite mindre ensam.

Han borde borra ner sig i sig själv lite mer först.
Stänga in sig på sitt sovrum, lägga huvudet under kudden och få för sig att han är ensam mot hela världen. Att hela världen knackar på hans dörr. Som en kronofogdsgubbe med vapen i sin hand. Och säger, Ed: vi vill döda dig. Ur såna sovrum brukar den bästa popmusiken strömma fram. Som en revansch mot omvärlden. Som en nattlig räd mot okända mål; en flykt genom sovrumfönstren med persiennerna redan nerdragna.

Det är för mycket flackande omkring. För många projekt på samma gång och album som spottas ut, flera på samma gång utan att man får känslan av att de betyder så mycket mer än bara tomma ord. Känslan man fick när man såg Brasiliens fotbollsspelare i årets VM, känslan av att dom inte var hungriga längre. Och vad fan, man kan kräva mer. Eller som Simon Bank skrev om brassarnas till synes nonchalanta uttåg ur VM, och jag gillar inte Simon Bank men det här var bra: "När Roberto Carlos lämnade VM med en axelryckning fick jag lust att knacka på den där miljonärsaxeln och förklara att det finns ett folk - som han tillhörde en gång - vars enda glädje föds och dör med det han just rykte axlarna åt."

Byt ut Roberto Carlos mot Ed Harcourt och en halv sanning kommer fram.
(Den andra halvan av sanningen faller på att inte Ed har spelat fotboll i Real Madrid.)

Tillsammans med Ryan Adams är han geniet som kom av sig.
Pojkarna som läste musiktidningarnas recensioner och utropandena om att dom nya Dylan var här.
Och gick på det.
Behöver vi ens nya Dylan? Jag ser hellre små pojkar och flickor som inte vet vem Dylan är, och som allra minst bryr sig; ramla in på för stora scener. Sätta sig på för små pinnstolar, rangliga. Ta upp sina gitarrer och sjunga utav bara helvete. Så att rösten spricker och tungan bara hänger där och ser dum ut. Skela med ögonen, vad som helst. Utan talang, förutom talangen att låta hjärtat pumpa, pulsera och spruta ut blod som saliv, som en fontän ända bort till Nebraska, sen tillbaka igen, och blicken, med blicken som säger: förlåt att jag är här, men jag har ingen annanstans att ta vägen och så hakar den fast på horisonten och vinglar med benen och publiken applåderar, marken vibrerar, och blodet regnar som sommarens första regn och pojken med gitarren och flickan med gitarren har som vanligt ingen aning om varför publiken applåderar.

Det är sånt vi behöver.

Here we are now, berör oss.
Here we are now, berör oss.

Varför kan han inte bara sätta sig ner och skriva ett riktigt album någon gång.
Någonting som verkligen betyder någonting.
Inte så yvigt. Inte så spretigt.

Som Mapplewood.
Och kommer ni ihåg svallvågorna som drog fram i skallet efter den.
Pang, tusen på richterskalan och en fullfjädrad Feber-redaktion som i olika versioner om samma kväll virkade ihop femtiofjortontusenmiljarder recensioner och texter om den där kvällen, efter den där konserten, då Ed Hardcourt satt halvfull men vid liv vid ett piano i mörkret och spelade sina låtar en gång till. Apple of my eye och sånt. Och jag tror Mats Olsson skrev det någon gång, säkert i fyllan; att det var det finaste han varit med om. Inte ordagrant, men mellan raderna. Som ett I was there och vart var ni, hånskratt; vi satt här och väntade på att turen skulle komma till oss.

Omslaget till The Beautiful Lie förtäljer knappast historien. Ed sitter vid det där pianot och spelar. Omslaget är skitsnyggt. Och jag är säker på att den där kvällen var ännu snyggare.

Men vad spelar det för roll, här och nu. När allt bara är sådär ändå.
Nu är han inte halvfull längre. Nu är han bara vid liv.
Vuxen, gift, och vid liv.
Med ryggen vänd mot dom som väntar än. Allt mer uppgivna.
Men som ändå av ren kärlek och förhoppningar och minnen från fornstora dagar, säger: Ed är vår kille. När dom lika gärna hade kunnat säga: go home fuck yourself, Ed. För att dom vet, som alla vet; att Ed är kvar hos dom andra. Dom som fick höra en halvfull Ed spela Apple of my eye på ett stort piano i mörkret. Och älskade det.

Betyg: 3 av 5.

Lyssna också på:
Rufus Wainwright - Cigarettes and chocolate milk (låt)
Jeff Buckley - Grace
Sufjan Stevens - Michigan
Ed Harcourt - Maplewood (mini-album)

The Streets - The Hardest way to make an easy living

2006-07-06T09:17:00.000-07:00

Feta beats.

Så var det sagt. Kan vi nu istället tala om det viktiga i det här?
Kan vi tala om tystnaden, om resterna av Maggie Tatchers England?
Kan vi drömma oss bort, hela vägen dit?
Till tegelväggarna, heltäckningsmattorna. Till de vita skorna.

Det är ju ändå alltid det som det kommer att handla om. Mitt England, det som jag drömmer om på nätterna och som är oberoende av den där fåniga killen med stor näsa som är bästa polare med en cowboy från texas. För det för det är ju så. Den som på allvar är riktigt nere med popmusik kan inte undgå att fascineras av London, Manchester, Brixton, Birmingham.

Så mycket av värde har kommit därifrån. Och aldrig kan ni förneka det, oavsett hur förra veckan det är att högljutt anglo-runka och tänka på Union Jack. Istället sker det nu tyst under täcket, på nätterna. När ingen hör.

Men jag vet att ni gör det, barn. Så ni kan lika gärna fortsätta lyssna på mig.

Så här låter det alltså den här gången: Ung fattig pojk växer upp i tufft område, gör bejublad debut, gör en skiva till, poserar i Stone Island – jacka, gör några turneér till, knarkar lite lagom mycket, släpper tredje skivan som låter ungefär som de första två, men som nu mest handlar om ”det hårda turnélivet” och att ligga med kända tjejer.

Och det är ytterligare en förbannat trött klyscha; den om att den som lider gör den största konsten.

Men så vill jag vika ner mig lite grann för mitt eget jag och viska: Mike, snälla, snälla du, kan du må lite sämre? Kan du inte elda upp lite av dina pengar, och ta av dig den där gräsliga kavajen?

Jag är ju egentligen kär i dig.

Men du är inte som du var förr. Visst, du är fortfarande lika kul att hänga ute med, och du berättar fortfarande dina roliga historier sådär som bara du kan. Och när vi sågs i Roskilde förra veckan gjorde du den skarpaste spelning jag sett dig göra, och för det är jag djupt tacksam.

Men det räcker inte. Alltså, jag skiter i hur dyra hotellräkningar du har.
Jag vill ju höra dina fina sidor; de där om att du fortfarande inte riktigt lyckas hålla tag i kärleken.
Vill höra dig berätta om den gången du valde att sitta kvar hos henne istället för att hänga med polarna nere på puben.

Jag vet ju att du kan. Du visar det ju fortfarande. Som den där sången om din pappa som du har med på den här senaste skivan du gjort. Där du minns tillbaka till när du var liten. Där du hoppas att pappa är stolt över dig. Den är fin. Varför låter inte resten av skivan så Mike?

Men alla förhållanden har ju toppar och dalar, och jag är inte den som ger upp en kärlek bara för ett misstag. Eller två. Det är jag faktiskt inte.

Som ett gammalt bildalbum kan jag ju lyssna på Röyksopps remix av weak become heroes och härda ut under tiden. Anglo-runka lite. Det här ska nog bli bra ändå Mike. Det ska verkligen bli bra igen.

Och förressten, jag glömde: Jag gillar verkligen dina, eh, feta beats.

Tio skäl till att bli mer retro

2006-07-05T07:53:00.000-07:00

Georg Riedel – Fattig bonddräng

Såg ni på Astrids begravning, gjorde ni det? Av alla låtar jag vill ska ljuda på min begravning är det här den viktigaste. Astrid, gud ska veta att jag beundrar dig. Hela vägen till månen.

Sandie Shaw – Jeane

Ja, det här är ju egentligen som att svära i kyrkan, men jag kan inte hjälpa att jag föredrar hennes version. ”I´m tired of walking these streets”. Ett tonårsanthem skriven av världens bästa Steven Patrick.

The Crystals – He´s a rebel

James Dean. Det är det enda ni behöver veta.
Och att Phil Spector står som producent.

Bruce Springsteen – Quarter to three (live at Hammersmiths odeon)

Jaja, det är alltid ett jävla gnäll på mig om att ha ihjäl all gubbighet och heterorock.
Men allvarligt; det här är fullständigt galet. Så långt ifrån BOOOOOOORN IN THE YYYUEESAYYY man kan komma. Klä er i mössa för fan.

Arto Lindsay and the Ambitious lovers – Let´s be adult

Det här är sex som det lät på 1980-talet. Knäppt.

Tommy Körberg – Judy min vän

Så den där trumpeten. Och trummorna. Alla tiders finaste schlager. Och en låt som är där uppe med TTAs 25 years and still running, Pete´s Fuck forever och Savages I´m loosing you.

Scotch – Disco band

Vad det nu är som skapar ljuden i den här italo-dängan har jag ingen aning om. Jag skiter faktiskt i det. Sången låter som Scatmans farsa, men för fan: gå på ett friskis och svettis-pass, klä er i rosa track suit och dröm om någonting annat än att Rolling Stones för miljonte gången är ute på turné.

The Elgins – heaven must have sent you

Får man bara vara lycklig? Vara sådär motown-lätt? Dansa i daggigt gräs, och le snett?
Snälla, säg att jag får.

Simple Minds – Theme for great cities

Asfalt. Bladerunner. Vinter. Du mår skit.

The Buzzcocks – Why Can´t I touch it?

Om det är någon dumdristig själ som fortfarande lyssnar på Niccokick så sluta omedelbums.
Det här är skiten. Det här är skarven mellan det fula och det fina. Det här är ”is so real I can´t feel it”.

CocoRosie - Noah´s ark

2006-07-05T07:12:00.000-07:00

Baudelaires Det ondas blommor är världens finaste skrift om kärlek.

Som om den vore de tysta tankarna i den unge pojken, de som dök upp i andhämtningarna under de dagliga böner som han alltid höll för sin tidigt bortgångne far.

Som bönen hade låtit om den istället hade riktats mot hans styvfar.

Det ondas blommor är svart, svart. Baudelaire står på knä, rafsar ner orden. Kanske svettas han.

Och det enda han vill är att vara älskad. Som alla andra, som alla andra.

”Tiny spirit in a k-hole
Bloated like soggy cereal
God will come and wash away
Our tattoos and all the cocaine
And all of the aborted babies
Will turn into little bambies”
CocoRosie – K-hole

Jag vet inte om Bianca och Sierra Casady någonsin läst Baudelaire. Men ändå; antagligen.

Deras andra skiva Noah´s ark bygger på samma stämning, samma språkliga förbittring.

Där de är, dit når inte omvärlden. Inte konstigheter som raprock och femmannamittfält. Där de är, där är aldrig Coldplay. Och för att vara ärlig här; det de gör är så jävla trasigt.

Så. Jävla. Trasigt.

Inte sådär fejktrasigt som Kid A, inte som när Moodysson prövar sin publik genom att zooma in stjärthål och vara allmänt grotesk (kom igen Lukas vi går inte på det där!).

CocoRosie är trasiga som Baudelaire, lätta som the crystals. Vackra som någonsin.

Det är ju så här det ska vara; inget grungehår, inga les pauler nere vid knäna.

Och viktigt; jag älskar CocoRosie och idén om dom. Eller snarare; avsaknaden av idé, de finns ju bara där. Älskar att de dedikerar skivan till deras mor.

All putslustighet, alla texter om vem det nu är som spelar just den där gitarren på den låten, de är borta. Lämnade där de hör hemma; bronsåldern.

Bara till Mamma är det. Som Baudelaire bad för pappa.

Och sen, i sången Bisonours kommer det på franska, allting som det handlar om;

”Rester un enfant ”

Fortsätt att vara ett barn.

Ghostface killah feat. Mary j. Blige - All that I got is you

2006-07-04T05:04:00.000-07:00

Hur mycket kan man säga om en sång?
Att den är bra, dålig? Att den har ett skönt gung?
Jag har vänner som skakar trött på huvudet när jag för tusende gången sabbar feststämningen genom att fläka upp hela mitt dåliga humör över att någon sagt något ofördelaktigt om mina hjältar, eller för att någon haft mage att försöka diskutera trist kukrock med 70-talsinfluenser med mig. "Smaken är ju som baken" brukar de säga.
Ja, vänner, smaken är som baken. Ofta jävligt skitig och ful.

Att tycka att "smaken är som baken" och komma med moraliska drapor till mig om att låta folk tycka vad de vill om popmusik är en skymf, ett förkastande av hela mitt jag.
Likadant med de som bara pratar om skalor, taktbyten och kompositioner. De nedvärderar popkulturen till en legosats, färdig att bygga för den som har ritningen. Men det är inget lego, ritningen kan hittas genom att rita ett kryss strax till vänster på ditt bröst.
Sedan är det bara att börja gräva.

Ghostface Killah. När han grävt färdigt ställer han sig framför en mikrofon och visar världen vad han hittat:

"Yo, dwellin in the past, flashbacks when I was young
Whoever thought that I'd have a baby girl and three sons
I'm goin through this difficult stage I find it hard tobelieve"

Det är en fantastisk sång, Ghostfaces All that I got is you.
Flyter fram gör den, och Mary J, hon lyfter fram sångens refräng, gör orden till sina.
Letar efter kryss;

"I understand that daddy's not here now
But some way or somehow, I will always be around, yeah
All things that I did from this to them
Oh from drugs to being there
Being down and out and I love you always"

Popmusik handlar inte om skalor, ackordbyggen.
Det handlar om tre minuter, Love you always, Phil Spector, Paris Hilton, Doo ran ran och sättet Morrissey snärtar sin mikrofonsladd på.

Popmusik handlar om en 3:25 lång ballad att minnas barndomen till.
Om att fiska med morfar, att ränna gatlopp, dansa och böla utav bara helvete.
Det handlar om att bli stark, och inte att vara stark.
Handlar om timmen innan avspark med vännerna på lokalpuben, att känna att det här tillhör oss.

Handlar inte om att vara ödmjuk, eller att rita skalor.
Handlar om att försöka få världen att förstå.

Och de twenty-somethings idag, som gräver ner sig i osexiga kukrocken från förra århundradet, ofta med något andefattigt argument om att "de spelar ju åtminstonde på riktiga instrument", de måste räddas från sig själva, helst igår.

Första medicineringen blir en helkväll med Ghostface Killahs "All that I got is you".

Dr. Strangelove eller hur jag slutade ängslas och satte tilltro till Curtis Jackson

2006-06-28T11:57:00.000-07:00

Jag ska tala om hur det hela går ihop. Det började nog någon gång under den senare delen av nittiotalet. Jag har minnen från femte klass av hur jag och min klasskompis Fredrik satt på hans rum efter skolan och lyssnade på 2Pacs Changes, om och om igen. Vi tyckte att den var lite magisk.

Fast forward till träslöjdslektionerna på högstadiet. Vår lärare Kurt gav oss lov att ta med oss skivor att spela i stereon medan vi jobbade. Ilir, Edvin och Morteza var de enda som gjorde det. Ungefär varannan lektion sandpapprade jag ett fågelbo till tonerna av 31-årige Curtis Jacksons genombrottsalbum Get rich or die tryin’, och reflekterade inte speciellt mycket mer över det än att In da club var en rätt skön stänkare.

År 2005. Gangsta-hiphopen har till slut blivit totalt exploaterad. Man kan inte zappa förbi MTV utan att mötas av minst två inoljade skinkor. Alla har blivit överens om att Nelly är ganska tragisk. Och det var först nu som jag kunde se på Curtis, eller 50 Cent som han ju kallar sig, med något slags konstiga ironi-glasögon, och lyssna på hans musik lite på skoj. Jag antar att The Tough Alliances cover på 50s Many men på sätt och vis också indie-legitimerade att tycka om hans musik. Jag såg honom framför mig som en trettonårig kille som precis hade fått skivkontrakt, och nu fick chansen att göra den häftigaste plattan genom tiderna. Så han tog allt av det häftigaste han kunde tänka sig; bilar, knark, snygga tjejer, vapen och pengar, etsade fast det på en plastbit och döpte den till Get rich or die tryin’ - något som i slutändan var en kompetent platta med bra beats och vassa rim.

Men låt mig ta med er på ett sidospår. Jag har ofta identifierat mig med missförstådda, smått sinnessjuka artister. Främst Syd Barrett, före detta frontman i Pink Floyd. Syd knarkade rätt hårt, och passerade någon gång på sextio- eller sjuttiotalet en gräns. Han blev galen, och kunde under spelningar stanna upp och bara stirra ut i publiken i minuter. Syd pajade så mycket för bandet att de till slut sket i att plocka upp honom när de skulle ut på turné. Att säga att jag identifierade mig med 50 Cent vore en lögn, men på något sätt klev han in och sköt Syd i knäskålarna. Jag har alltid föraktat 50 och alla hans gelikar. Jag har alltid tyckt att det är musik för invandrarkillar med dåligt självförtroende. Sen satte jag på hans Heat - en låt ackompanjerad av ljudet av en pistol som upprepade gånger laddas och avfyras - och tröttnade på att emo-lipa. De hårda konsonanterna slogs mot mjuka vokaler i ord som "motherfucker" och "nigga", och låten bitchslappade mig i ansiktet och sa åt mig att räta lite på ryggen. Patiently waiting lärde mig att det faktiskt är bekvämare att vara skitförbannad än ledsen.

Jag vet, det låter genomtöntigt, och det är det förmodligen också. För Curtis är ju egentligen rätt tragisk. Han är ju innerst inne världens mest osäkra trettonåring. Men det säger du inte högt med en niomillimeters pistolmynning mot tinningen.

Paris Hilton - Stars are blind

2006-06-28T11:07:00.000-07:00

Att skriva en recension handlar i mer eller mindre utsträckning om att bekänna saker.
Som i religion.
Men där konfirmanden lipar och säger förlåt, förlåt, jag drack en kvarting sprit igår.
Lipar recensenten och säger, jag drack en kvarting sprit igår men kom igen då och håll med.
Jag kan inte precis påstå att jag lipar nu. Inte heller drack jag en kvarting sprit igår.
Men det är ändå en jävla bekännelse.

Jag har kommit på mig själv med att tycka om en sån där låt som man egentligen inte borde tycka om.
För att den inte säger någonting om vem man är, eller om vad man gör här.
Och plötsligt, som med en käftsmäll, faller alla teorier om popmusik man byggt upp, sömnlösa nätter igenom, till att förklara allt som rör sig i den galax av rastlöshet och rotlöshet som breder ut sig under varje lapptäcke och under varje dunkudde på varje säng man någonsin lagt sig för att somna i; som man reser till så fort ögonen sluts, och som man på intet sätt tycker om men som man hur som helst är för svag för att ta sig bort ifrån. Och alla kläder man köpt för att passa in, dom ligger i en hög på golvet nu. Skrynkliga och smutsiga.

Eller för att uttrycka det mer modernt; det är en sån låt man inte skulle vilja ha överst på sin Last.fm-lista.
Hur bra den än är.
För att hon som sjunger, i och för sig är bland det coolaste vi har 2006.
Men ändå, och ni fattar säkert:

Paris Hilton.

Paris Hilton - Stars are blind

Det är den bästa fejkreaggen jag hört på tre tusen år.
Det är nämligen inte ens fejk.
Som minus plus minus blir plus kan ingenting Paris Hilton någonsin nuddar vid bli annat än någonting som också, väldigt äkta, skildrar vem hon är. Något som i sig inte behöver vara äkta.
Ett studium av plast, kalla det vad ni vill.

Det hade kunnat bli hur fel som helst.
Det borde ha blivit hur fel som helst.
Ett sånt där jävla fel som får folk att ta livet av sig.
Som när Britney Spears fick för sig att bli skådespelerska.
Som när David Hasselhoff fick för sig att rädda världen; och sjöng Freedom på muren i Berlin.

And it goes like this:
Blond blondin, porrskådis och världshistoriens största bimbo får för sig att spela in storyn om sitt liv i en sann UB40-dänga.
I 100 fall av 100 blir allt sånt där alldeles jävla värdelöst.
Så tacka gudarna för ett 101:a fall.
Ibland händer saker som inga förstår. Som allra minst är logiska.
Som atomklyvningar och sånt.
Som när Paris Hilton spelade in det här. Stars are blind.
Och sjöng:

"I don't mind spending some time
Just hanging here with you
Cuz I don't find too many guys
That treat me like you do"

Såna där låtrader som kommer klistras in på varje skunkares presentation, under 14 bast.
14 jordsnurr.
Under såna där digitalkamerafoton som varje skunkare under 14 bast tar på sig själva.
Stirrande in i kameran och frenetiskt posande med läpparna.
Som ett: "man lever bara en gång", men vad gör jag här?
Sånt som i 102 fall av 102 leder till: sprit, sprit, grannens hembränt och en sån där förlora oskulden-hets, som får varje skunkare på 14 och ett halft bast att känna igen sig i Kids så till den milda grad att dom vid 14 och ett halft bast och en dag går till skolsystern och frågar vad AIDS är för nåt.

"Vad är AIDS för nåt?"

Paris Hilton är en av dom.

Och det här är helt jävla genialiskt.

Det tar bara 38 sekunder innan jag börjar tycka om henne på riktigt.
Och hur kan man egentligen hata Paris Hilton? För att hon är bimbo? Pfft.
Det är som att hata en 5-åring för att han har skor med kardborreband.

När hon dessutom sjunger "maybe I'm perfect for you" så är det med sådan brist på självinsikt att det till synes kan tas för en mycket utstuderad självironi. Som att Paris Hilton står med näsan i vädret och skrattar åt oss nu. Men det gör hon inte. Hon är för dum för det. Hon är ju bruden utan självinsikt och hur skulle det ens gå att ro en sådan självironi i hamn.

No, no, hon sjunger dom där raderna som en guldfisk simmande i Nina Simones bröst. Med själen av en kvinnlig Barry White. Som om varje ord verkligen är storyn om hennes liv. Som om hon verkligen menar det. Och nu är det upp till oss att haja det.

Så haja då.
Stars are blind är allt vi behöver veta om Paris Hilton.
Vem hon är och vad hon gör där.

Och kanske kan det rädda någon.
Om inte en konfirmand på bakfyllan.
Om inte en skunkare på 14 jordsnurr.
Så i alla fall en pojke med kardborreskor.
Och kanske i något fall av 103; en recensent med kvartingen i sin hand.

Lyssna även på:
Britney Spears - Toxic
Annie - Heartbeats
Eric Donaldson - Cherry oh baby

Loose fur - Born in the USA again

2006-06-27T16:13:00.000-07:00

För många kockar gör inte soppan god, eller vad är det man säger.
Sätt Jeff Tweedy, Jim O'Rourke, Glenn Kotche i en studio och låt dom bevisa det.
Låt dom sjunga det.

Sån där storslagen lo-fi-musik där instrumenten får för stor plats.
Sån där storslagen singer-songwriter-musik där allt ska vara så jävla perfekt.

Men det blir det inte. Det blir det aldrig.

Kommer ni ihåg den där matchen när Sverige spelade mot Turkiet i EM 2004 och lagen nickade nickar till varandra, åtta gånger i sidled. Innan Lars Lagerbäck bytte in Magnus "Turbo" Svensson, för att som man säger, förstärka offensivt.

Kommer ni ihåg Arsenal i början av 90-talet och hur Tony Adams sträckta arm mot skyn, signalerande för offside, symboliserade, personifierade, det där engelska England som hur mycket solen än sken (inte för att den gjorde det) likt förbannat fick oss att sitta inne varenda tippextra-lördag, i flera hundra år för drömmarna om 13 rätt.

Och hur regnet öste ner som spikar på fönsterkarmarna. Hur solen sken.
Hur matcherna på SVT text-tv sida 377 blev röda. Och hur varenda pling i rutan uteblev.

Jag hade hellre åkt tillbaka dit och upplevt varenda sådan lördag igen.
Hellre sett Sverige - Turkiet i repris.
Än att lyssna på den här skivan en gång till.

För att den är så jävla tråkig.
Så jävla gubbig.
Så jävla tråkig.

Betyg: 1 av 5.

Titta hellre på:
Sheffield Wednesday - Arsenal
Sverige - Turkiet
Schweiz - Ukraina

Nick Drake - From the Morning

2006-06-25T09:07:00.000-07:00

Jag har svårt att prata om Nick Drake. Jag har svårt att berätta för folk att jag lyssnar på Nick Drake och svårt att uppmana andra att göra det.

För det är någonting med Drake. Eller, det är egentligen ingenting alls med Drake. Ingenting svårförklarat eller mystiskt, ingen hemlig attraktionskraft. Tvärtom är det nästan otäckt enkelt. Drake skriver låtar, spelar gitarr och sjunger som en liten gud. Sen är det inte mer. Ändå har jag en känsla av att om jag petar på honom, om jag talar eller skriver om honom, så kommer han att falla samman och dö. För han är ju så liten och han var ju så olycklig. Och även om jag vet att det inte spelar någon roll, att det lika gärna kan vara en bild ditmålad av en musikindustri som vill tjäna pengar på att göra kult av en död begåvnings olycka, så kan jag inte låta bli gulla lite med Drake jag också, trots att det borde äckla mig. För han är ju så liten och han var ju så olycklig och ibland vill man bara krama honom och säga att allt kommer att ordna sig.

Det är svårt för mig att erkänna. För det är så jävla gjort. Alla älskar ju Nick Drake. Alla tycker att han gjort världens finaste små sånger och alla är hans största fans. Alla grät när de såg ”A Skin Too Few”-dokumentären och alla småmyser när de tänker på hur äkta han var och hur få plattor han hann göra innan han dog. Jag kan inte ens göra det själv utan bara gå med i klubben.

Men det spelar ingen roll.

När jag lyssnar på ”From the Morning”, sista låten på Drakes sista skiva, Pink Moon, då kan jag känna allt det där lika gärna som att skita i det. Drake är ensam med sin gitarr, han spelar och sjunger i två och en halv minut, och ingen bryr sig längre om ifall han hade levat tills han var 80, spelat in reklamfilm och släppt 34 lama liveskivor. ”From the Morning” flyter fram, lycklig, sorgsen och obeskrivbar. Det är blekt, avskalat och kraftfullt, som så många redan påpekat. Det är lätt och svårt och allt sånt där. Det är till och med magiskt, om jag vågar uttrycka mig så (uppenbarligen gör jag det). Det är så mänskligt och levande och så nära det jag tror mig veta är Nick Drake att det är förvirrande. Men det är inte mer än så.

För visst är det ljudet av Nick Drake som hörs på skivan. Och visst kan jag ibland rentav tänka att ”From the Morning” är Nick Drake eller till och med tvärtom. Men det är en grov underskattning (dessutom är det omöjligt, Nick Drake är död, han kan inte sjunga några sånger); ”From the Morning” ger mig inga bilder av Nick Drake i huvudet, det är inte honom jag tänker på och det är inte han som är i fokus. Jag ser, hör och älskar – inte Drake själv utan bara det han gör, musiken.

För jag vill inte ha några hjältar och jag vill inte ha någon jävla Rock'n'roll.

Morrissey - the youngest was the most loved

2006-06-15T15:52:00.000-07:00

Jag har en bild hemma.
Den är tagen 1976.
Steven Patrick ligger på mage på en solstol. Huvudet är vänt mot kameran.
Han ler.

Jag har en bild i mitt huvud också;
En sommar för två år sedan. Steven Patrick har tagit av sig sin snirkliga kavaj, ersatt den med en tröja med krage. Han blickar ut över Hulingen. Sen för han mikrofonen mot munnen och tillägger ”sorry it´s so cold, sorry it´s so wet, but next time we come to visit your houses - And we WILL stay”
Sen kommer det där introt. Sången om han som aldrig vill komma hem, för att han inte har något hem. Sången som de spelade på Pelles begravning i Svt:s fantastiska serie S.P.U.N.G 2.0.
Den sång som Pelle tyckte allra allra mest om i hela världen.

Så många har älskat There is a light that never goes out, fortfarande är det Steven Patricks, ja hela populärkulturens, största stund. Det är inte bara en sång i mängden, vilken som helst.
Det är en sång som får mobbade pojkar med pärlhalsband att lugna ner de orytmiska slagen i hjärtat. En sång som får stenhårda vatos från Los Angeles att slita sönder skjortan, bara för att blotta sin Moz-tatuering. Sången som får nyrakade pojkar i vita sneakers och vindjackor att gråta.

Det kan tyckas meningslöst att blicka bakåt till 1976, till en sång utgiven 1986 eller ens till 2004 för att recensera en jävla andra-singel från Morrisseys senaste skiva, Ringleader of the tournamentors. Men för att låna hans egna ord ”Time will prove anything”.
1976 var Morrissey själv en av de där utstötta i pärlhalsband. Uppvuxen i Manchester lekte han aldrig med de andra tjurarna. Han gömde sig i pojkrummet, byggde sitt liv kring skivorna, filmerna och böckerna. Där fanns all styrka och kraft som den blyge, skygge pojken inte klarade av att finna i det verkliga livet.
Tio år senare, när There is a light that never goes out kom ut, som näst sista spåret på the Queen is dead hade Morrissey gått vidare. Han hade lämnat pojkrummet, lämnat skolgårdens grus. Manchesterskolgårdens pojkar kunde längre inte nå honom. Dessutom hade han redan gort upp med sin skoltid två år tidigare, i sången the headmasters ritual (”I wanna go home, I don´t want to stay (..) bruises bigger than dinner plates...”). Men Morrissey glömde aldrig vad populärkulturen gjort för honom, han fortsatte att visa sin kärlek till den, genom skivomslag och miljoner referenser i texterna. Och det är den drivkraften som kanaliserades i There is a light that never goes out, den drivkraften gör den till den vackraste hymn som ännu spelats in.

2004, på Hawaiiscenen på Hulstred, kunde han inte heller hålla sig från att missionera. Han lovprisade the New York Dolls, det band som betydde mest för honom under hans uppväxt. Han bar en tistel mellan benen. Ibland så log han. Den gamle schlagerfantasten kunde inte heller hålla sig ifrån att visa att han minsann kände till hur det hade gått för Lena PH i eurovision.
Det här inför den antagligen största publik som han spelat inför i det här landet. Tiden bevisade faktiskt allting, och den förr så bortglömde misantropen var nu så stor som han alltid hade förtjänat att vara.
I publiken den kvällen stog en ung nyblonderad flicka, som jag några månader tidigare lämnat, och när allsången steg mot allt högre höjder under det avslutande cresendot grät hon.

Idag, när The youngest was the most loved släpps som andrasingel gråter hon inte längre, och Morrissey sjunger ”If you don´t want me, you don´t have to have me”.
Såklart är det fantastiskt. Kanske inte fantastiskt som i att varje låt på singeln låter fantastisk (det gör de ju aldrig). Men det går faktiskt inte att överskatta Morrissey, vad han betytt för musikhistorien, och än viktigare; det går inte att överkskatta hur många människor som fått en rakare rygg av mannen med världens största haka. Och det ÄR viktigt att han fortfarande, 47 år gammal, kan konstatera att det inte finns någonting i livet som kan kallas något så vidrigt som ”normalt”.
Och historien om Morrissey kommer alltid att få större plats i läroböckerna än de enskilda låtarna.
Därför ville jag bara säga att jag har en bild hemma.
Den är tagen 1976.

betyg: vem fan bryr sig om betyg?

The Tough Alliance - New waves (EP)

2006-06-08T18:41:00.000-07:00

>Brasklapp: Eftersom ni kommer att hata den här recensionen och kalla den för ett jävla skämt, så kommer säkert att ta bort den imon. Men klockan är 03:59 och jag vet inte vad jag håller på med. Så det så.<

Det börjar så här. Det är vad jag har lärt mig i höst. 20 poäng teoretisk filosofi och nu vet vi det här: det börjar med Platon och Aristoteles. Det börjar med Sokrates egentligen. Det börjar med Sokrates. Det börjar med Parmenides. Det börjar med snubbarna från Arabien. En strand i Theos. Det börjar med något jävla drägg som gick runt i skogen och plötsligt undrade vad det var han såg. Som hela musikhistorien börjar med några bongotrummor på Afrikas västkust. Glöm det. Musiken började när den afrikanska västkusten kom till USA. Pinades, hånades, och fick någonting att sjunga för. Någonting som betydde någonting. Det börjar med Sokrates. Pinad, hånad, och dömd till döden. Platon såg det och förde hans ord vidare. Aristoteles kom dit, ifrågasatte allting, och sa sina ofta citerade ord: Platon är min vän, men viktigast av allt är sanningen.

Det finns vänner här och där, men viktigast av allt är sanningen.
Vi börjar där.

Alla jag känner hatar The Tough Alliance. Nästan alla. Den här är för dom.
Och jag vet att era vänner gör det också. I alla fall några av dom. Folk överallt hatar TTA. För att dom är dryga. För att dom har attityd. För att dom hatar oss. För att dom trashade någon efterfestlokal efter någon spelning någon gång. Men who cares? För att dom svingade med baseballträn någonstans. Så, for sure, vi har all anledning att hata. Men vad ska man göra sen. Gå hem och lägga sig?

Nej. Dansa, så klart.

Vad skulle man annars göra.

EP:n New Waves är inte många dagar äldre än Shilou Novel Jolie-Pitt, men finns redan ute på internet. Fyra låtar lång. Den tredje av de fyra låtarna heter 25 years and running och är förmodligen det coolaste som kommer ut i Sverige i år. Det mest tidstypiska. Något av det ärligaste. Mest uppriktiga. Som om dom skriker det rakt ut; titta hit, vad fan; vi är barn av vår tid. Det är låten som kommer att spelas som en nationalsång över dansgolvet av varje DJ, varje natt klockan slår fem i två. Fem i tre. Fem i fyra. Eller fem i fem. En sån låt att trycka ut den sista droppen svett till. En sån där låt som räddar liv. En sån låt som får studenter att krama om varandra, på lastbilsflaken i rondellerna, och säga, i en dusch av saliv och alkohol, alkohol, sprit; vi är friends 4-ever, hur det än går. Oavsett om vi dör imon. Oavsett om vi dör här och nu. Så är vi friends 4-ever och glöm aldrig det. Och så tror dom på det. Som om det vore det mest självklara i världen.

Det är också det närmaste TTA någonsin kommit en ursäkt. Eller en antydan till ursäkt. Kanske bara ett: aha. Men ändå ett: aha. Så stängs datorerna av. Instrumenten tystnar och den där maskinen som gör ekon sätts på.

”Maybe, maybe, I should take the days one by one
If I could only change where I came from”

Och jag ska inte ha någon teori om vad popmusik handlar om och sånt där. Jag har druckit för lite vin för det. Men att något så stort, kan få plats på två låtrader. Något som för så många kanske bara är två låtrader. Men som ibland, och efter alldeles för många vin; rymmer precis alla dom drömmar, tårar, och all den dans, som popmusik består utav. Bygger på. Vad fan, jag vet inte. Jag vill bara dansa och sjunga med. Jag vill stå på en scen inför ett fullproppat Reading. Höja hakan några tum. Sänka den igen. Sätta mig på scenkanten och fästa blicken på horisonten, som bara Ray Davies kan, och sjunga, sjunga, dom där raderna. För mig själv. Och för alla andra som undrar vad jag gör där. Vem fan är du, typ. Spotta på dom, som bara Kevin Rowland kan. Och gå därifrån, som bara Kevin Rowland kan. Gå därifrån som en segrare.

Silly Crimes är nästan lika bra.
Silly Crimes är fruktansvärt jävla bra.
TTA är Göteborgs Happy mondays. För hur Shaun Ryder bara grävde upp allt som alltid snurrat i hans hjärna och gjorde det till ett jävla kaos på totalt kanske ett 40-tal låtar som aldrig överhuvudtaget sa någonting, egentligen, men som reflekterade just det vakuumet, obalansen, och flåset, som infinner sig hos varje människa som älskar för mycket musik på samma gång. Och som dessutom vill göra någonting av det. Någonting bra. Någonting fint. Som en gentjänst ungefär. Någonting av tacksamhet. TTA är Göteborgs Happy Mondays. Göteborgs Black Grapes. Göteborgs, vad fan som helst. Idioter. Svin. Idioter. Idioter. Göteborgs idioter. Men ingen kan ta ifrån dom deras kärlek till musiken. Hur dom samplar hit och dit; som Will Oldham sitter med benen i kors och läser Pessoa. Orons bok för 32:a gången. Så står TTA med armarna sträckta mot taket, pekande mot allt det där som någon gång under 25 års springande fick dom att springa lite till.

Och för det borde man älska dom.
Inte för att dom trashar efterfestlokaler.
Inte för att dom svingar baseballträn.
Men för att dom älskar popmusik.

Betyg: 4.5

***

TTA står också för:
The three arrows (Norsk dartklubb)
Tibetian terriers association (Hundförening bildad 1967)
The third alternative (Brittiskt fantasy-magasin)
Trelleborgs trädgårdsanläggningar (Fastighetsbolag i Trelleborg)

Sluta döda oss

2006-06-05T10:20:00.000-07:00

Det har gått för långt för att hålla tyst och jag vill inte vara en av dom som håller käften, inte en av dom som stod bredvid, på gatorna i Berlin och såg judiska barn släpas iväg för att några år senare säga; vadå, jag såg ingenting.

Nu får det fan vara nog.
Upp till kamp.

Jag vet att ni bryr egentligen. Ni orkar inte bara. Jag orkar inte heller. Den där jävla debatten om nedladdning eller ej, om 20 år kommer vi skratta åt den och säga; kommer du ihåg på vår tid när man inte ens fick ladda ner saker gratis? Och så kommer vi skåla runt ett midsommarbord fullt av sprit och säga att det är bättre nu.

För, vad har hänt? Och när blev det en mänsklig rättighet att kunna leva på sin hobby? Att kunna leva på sin konst? Att kunna leva alls? Giriga jävlar. Bara för att dom är bra på någonting, eller för att dom var på rätt plats vid rätt tidpunkt, betyder det inte att dom ska komma undan med det. I själva verket betyder det ingenting, det betyder bara att dom är bra på någonting. Men en bra svetsare jobbar lika många timmar som en kass svetsare, för samma lön. I samma stank av svett och olja.

Jag vet att jag kanske har fel. Men det skiter jag i. Jag är bara arg. Jag är inte bitter. Jag är bara arg.

Låt säga så här:

Varför spelar man in musik?

A. För att tjäna pengar
B. För att man vill sprida vidare ett budskap

Om A, så: Förtjänar man då ett enda jävla öre? Av dom kidsen som köper skivorna för fullpris i affärerna istället för att köpa choklad på lördagarna, och tror att det dom hör, orden dom lyssnar till är något som verkligen betyder någonting, och betyder något mer, något annat än just bara någonting som kan låta fint nog till att sälja kunna sälja skivor. Det är som att ligga med en tjej som man tror är ens flickvän och som på morgonen efter säger; come on och betala mig! Det handlar om kärlek, ya know, inte om pengar. Och om man inte spelar in skivor för pengar så..

B: .. vill man sprida ett budskap vidare. Dom vill få ur sig någonting. En känsla av något slag; hat, kärlek, ångest. En känsla som betyder någonting och som dom kanske bara kan bli av med om dom sjunger det, högt nog, så att alla andra hör och säger: vem fan är det där. En clown, eller nåt. Och så skrattar alla och vänder sig om och det är i alla fall bättre än att gråta i ensamhet. Tänker dom, eller vad fan vet jag. Men dom vill få ur sig någonting. Sprida det vidare. Och vad är inte ett bättre sätt än att lägga upp sina låtar på internet? Och jag skiter i det där; "fan, jag vill bara ha pengar så att jag kan överleva. Så att jag kan köpa studiotid till nästa album. Fan, det handlar inte om det." Kolla på Khonnor; han spelade in sin musik i sovrummet, kollat på Springsteens Nebraska, Cody ChesnuTT senaste, Daniel Johnston.. yes, yes, dom vackraste rosorna är dom som växt bland ogräsen. Yes, yes, jag vet; varför ska vi betala för någonting som skapas för att vi ska ta del av det? Som skapas för oss. Som skapas för oss! Så skapa det för oss och sluta sno våra pengar. Som att det är vi som snor, som att det är vi som snor, vi snor inte ett jävla piss! Så fuck you!

Eller som Woody Guthrie sa redan långt innan någon ens visste vad MP 3 var för nåt: "This song is Copyrighted in U.S., under Seal of Copyright # 154085, for a period of 28 years, and anybody caught singin it without our permission, will be mighty good friends of ours, cause we don't give a darn. Publish it. Write it. Sing it. Swing to it. Yodel it. We wrote it, that's all we wanted to do."

Konsten är till för oss. Det är det den är till för. För att vi ska ta del av den. För att vi ska bli ett med konstverket. För att vi ska betrakta den och föra den vidare. För att vi ska älska den och kalla den för bäst i världen i insändare i tidningar som konstnären klipper ut och sätter upp på väggen, säger till maken eller säger till frugan; titta här, vad bra jag är.

Det är en stor fet konspiration. Och jag vet vart dom bor. Sluta hymla. Och erkänn att ni är kåta på pengar. Inte kåta på oss egentligen. Ni är kåta på pengar. Sluta hymla, så kan vi slå ner er, med bättre samveten nästa gång.

Sluta döda oss! Sluta döda oss.

HANG ON - bäst april 2006

2006-06-02T11:36:00.000-07:00

1. Regina Spektor - Fidelity (3:47)
Surade lite när jag såg den förvånansvärt ointressanta uppställningen till årets Accelerator (varför kan inte The Raconteurs spela i Göteborg?). Blev dock nyfiken på den här Moskvafödda amerikanskan som jag hört mycket gott om innan. Och när jag första gången hörde henne spotta fram refrängen "It breakes my hea-a-a-a-a-a-a-a-a-a-aart" över någon slags violinknäppande R&B-indie, var jag såld. Fråga mig bara inte hur albumet i övrigt låter. Jag lyssnar bara på "Fidelity".
Från "Begin to Hope", Warner 2006

2. Willie Nile - Back Home (6:23)
Han promenerar, gungar, vaggar eller rullar fram. Som en trött, men nyfiket rusig Dylan. Som en vilsen själ i en allt för stor värld kantad av horor, världskrig, heliga kossor, rubinröda läppar, vin, weed och bluesmunspel. Det känns som om man färdas med honom. Det känns som om sången aldrig ska ta slut. Och det är just vad man också hoppas.
Från "Streets of New York", Evangeline 2006

3. Nils Lofgren - Frankie Hang On (3:41)
Albumet är en ojämn historia. På sina håll lider det av ett åttiotalssound som borde ha varit arkiverat för länge sedan. Som tur är finns dock en handfull riktigt starka låtar. Nästan i klass med hans sjuttiotal. Inte minst denna kärvt rockiga sak, som gästas av Graham Nash och David Crosby.
Från "Sacred Weapon", Hypertension 2006

4. The Flaming Lips - Free Radicals (3:41)
The Flaming Lips goes Prince? Ja, det låter nästan så när Wayne Coyne, med en bitter glimt i ögat, falsettfunkar över skitiga gitarrer och glamrock-körer; "You think you´re radical / But you´re not so radical / In fact you´re fanatical".
Från "At War With the Mystics", Warner 2006

5. Neal Casal - You Don`t See Me Crying (4:03)
Hans upptäckt av sextiotalspop och orkester känns som en befrielse. Det kanske kan rädda fler ensamma gitarrpojkar?
Från "No Wish to Reminisce", Fargo 2006

6. C.AARMÉ - Ti Ca Tu A (2:52)
"It doesn´t get any better / Ich doesn´t get any better than this". Nä, inte kan man motstå göteborgsarméns ettriga stackatohardcore. Det går bara inte.
Från "Golden Retriever/Ti Ca Tu A", cd-singel, Burning Heart 2006

7. David Hines - I Go To Pieces (2:35)
Den här charmiga Elvis Costello-besläktade popbagatellen hittar jag på första samlingen i serien "Home Runs"; ett beundransvärt projekt startat av skivsamlande powerpop-fanatiker i Vara.
Från V/A "Home Runs: Songs That´ll Take You All the Way: North American Pop From 75-85", Play Ball! 2000

8. Jim Noir - Eanie Meany (2:44)
Förlåt, men jag måste ta ett citat här också. Kan man annat än älska en låt som börjar med texten "If you don´t give my football back / I´m gonna put my dad on you"? Självklart inte. Och när texten ackompanjeras av den soligaste sextiotalspopen hitom Cosmic Rough Riders är alla tvivel definitivt undanröjda. Ett enmans-Beach Boys är väl precis vad världen behöver år 2006?
Från "Tower of Love", Atlantic/Warner 2006

9. Wilson Pickett - Don't Let The Green Grass Fool You (2:49)
Uppfunkad av Philly Soul-producenterna Kenny Gamble och Leon Huff visar Pickett, som hade sina största hits på sextiotalet, att en sydstatskatt kan svänga på svansen även på modernare storstads-dansgolv.
Från "In Philadelphia", Rhino 1995 (ursprungligen på Atlantic 1970)

10. Irma Thomas - These Four Walls (3:10)
Kent fortsätter sin hälsobringande återutgivning av sextio- och sjuttiotalens många bortglömda sydstatshjältar (ni missade väl t ex inte Doris Dukes fantastiska "I´m a Loser" som överglänste det mesta i fjolårets återutgivningshög?). Souldrottningen från New Orleans sjöng in denna Swamp Dogg-producerade rysare 1970. Den borde ha slagit världen med häpnad, men gjorde det inte. Kanske vi är mogna idag?
Från "A Woman´s Viewpoint: The Essential 1970s Recordings", Kent/Ace 2006

11. Candi Staton - His Hands (5:48)
Candi Statons gudabenådade röst, Will Oldhams fingertoppskänsliga låtskrivarbegåvning, indiekufen Andrew Birds stråkar och Lambchops Mark Nevers produktion skickar oss rakt upp i evigheten. Southern soul blir inte mer southern soul än så här 2006.
Från "His Hands", Honest Jon's 2006

12. Warren Zevon - The Factory (2:45)
Med hjälp av bl a R.E.M.:arna Peter Buck, Mike Mills och Bill Berry och med självaste Bob Dylan vilt tutande på munspel rockar cynikern Zevon loss i denna charmigt kaotiska proletärsaga.
Från "Sentimental Hygiene", Virgin 1987

13. The Beach Boys - Kiss Me Baby (2:37)
Rockkritikern Dave Marsh säger i sin skamlöst underhållande bok "The Heart of Rock & Soul" (Da Capo) att "I wouldn´t trade this little B side for all of Pet Sounds", och även om jag personligen skulle tveka vid ett sådant byte, så förstår jag vad han menar. Denna lilla vemodigt romantiska popsång drar i känslotåtarna som få.
Fotnot: Marsh listar i sin bok "the 1001 Greatest Singles Ever Made" och listan, för den som är intresserad, finns här. Själva listan är förstås underordnad texterna om låtarna och vill man ha dem så får man helt enkelt skaffa boken, vilket jag rekommenderar varje seriöst musikintresserad människa att göra.
Från "Today!", Capitol 1965

14. Sade - By Your Side (4:34)
Den här behöver väl ändå ingen presentation? En av världens allra bästa kärlekssånger. Bara.
Från "Lovers Rock", Epic/Sony 2000

15. Wynn Stewart - Another Day, Another Dollar (2:29)
Skönsjungande Stewarts hårdsvängande honky tonk-hyllning till arbetarklassen klättrade på countrylistorna 1963. Och nog är han värd att nämna i samma andetag som andra stora Bakersfieldgrabbar som Buck Owens eller Merle Haggard.
Från "California Country: The Best of the Challenge Masters", AVI 1995

16. Grandaddy - Disconnecty (3:34)
Inte det bästa jag hört med UFO-skägget Jason Lytle och hans kumpaner; kanske inte ens det bästa från sista (ja, sista!) albumet "Just Like the Fambly Cat" (som jag inte hört i sin helhet än) - men det är ändå Grandaddy! Det räcker. Detta sällsynt originella band lämnar ett hål efter sig, som bara till viss del fylls av Mercury Rev och The Flaming Lips. Lytles skägg, som nu lär vara avrakat, blir även det svårt att ersätta.
Från "Sonically Speaking, Vol 28", Tidskriften Sonic, april 2006

17. Bruce Springsteen - If I Should Fall Behind (2:57)
Har ni glömt att det faktiskt fanns bra låtar på "Lucky Town" också? Här är en, som får åtminstone undertecknad att känna sig redo att knyta hymens band med underbettet från New Jersey. Om det inte vore försent, förstås. Broken Records gjorde en egen tolkning av denna kärleksvisa på just ett bröllop härförleden.
Från "Lucky Town", Columbia 1992

18. Drive-By Truckers - Aftermath USA (3:16)
Sydstatskepsarna leker fylleriffig slashasrock a lá The Faces. Då låter det så här...bra!
Från "A Blessing and a Curse", New West 2006

19. Urban Dogs - Sex Kick (2:09)
Pang-på-rödbetan-punk med skit under naglarna och svettig pubrock-feeling. För vänner av The Vibrators eller Sham 69. Vill minnas att jag fick tipset någonstans härifrån.
Från "Urban Dogs" (New Barbarians), Cleopatra 1993

20. Bettye LaVette - Thru the Winter (5:49)
Hon fick en liten - välförtjänt - renässans med fjolårets "I´ve Got My Own Hell to Raise"; men missa inte heller det tillbakalutade bluesalbum som denna countrysoul-ballad är hämtad ifrån.
Från "A Woman Like Me", Blues Express/RandM 2004

21. Little Jimmy Scott - They Say It´s Wonderful (3:55)
Som en Frank Sinatra från en annan planet sjunger han. Med en röst - inte en mans, inte en kvinnas - som får tid och rum att stanna. En hormonsjukdom har för evigt placerat honom bortom vår jordiska uppdelning i kön. Ray Charles förälskade sig tidigt i hans röst och producerade själv detta gastkramande album med gråtmilda ballader. Stort tack till Larm för skivan.
Från "Falling in Love is Wonderful", Tangerine 1962

1 hour 15 minutes 38 seconds of hot honky hits

För bilder, länkar etc kolla Honky Deluxe.

Rain dogs

2006-06-02T05:57:00.000-07:00

"Broken glass, rusty nails where the wild violets grow
Say goodbye to the railroad, the mad dogs of summer
And everything that I know"

Koppen med svart kaffe stod alltid där.
Med söndrigt handtag, och två bitar socker bredvid.
Ibland intorkat kaffe, från en annan runda, igår eller i förrgår.
Ibland nydiskad och fortfarande våt, med smaken av diskmedel kvar.
Som frätande ilningar, och syrliga, över tungan och ner.
Bröd med konserverad, utgången, skinka. Och digestivekex som smulat sönder.
På TV:n var det snooker, alltid snooker.
När jag idag lyssnar på Rain dogs, ett år senare.
Känns det som att koppen står kvar, och med den, allt vad den innebar.
Regnet mot rutan, smattrandet. Arbetslösheten. Dagdrivandet. Sömnlösheten. En madrass på golvet, i naket rum. Och rädslan. Bandspelaren, vinylspelaren. Och dammet.
Kafkas dagböcker. Och Pessoa.
Tvångstankarna, som förpassar mig än idag, att inte använda musen vid behov.
Att inte trycka på "Caps lock", och om så händer, radera en rad för varje tryck, en sån rad som aldrig kommer tillbaka igen, en sån rad som aldrig får tryckas dit igen.
Av ren princip.
Det är en ständig kamp.
Med svettiga lökar, svettiga jävla lökar, blodiga knogar, och hesa stämband.
Hesa stämband, som ibland knyter ihop sig i ren protest, och ibland löses upp med whiskey och gin, för att sjunga med. Dansa, gunga. Leva.
Som om varje låt handlar om mig, trots att jag inte upplevt det.
Som att gå tillbaka till gamla fotoalbum där någon har har stoppat in bilder av en annan man. Utan att märka det.
Varenda röstbrytning. Varenda brusten ton.
Och genom allt det där, står koppen med svart kaffe kvar.
Vrålen, stämmorna. Regnet.
Det dova morrandet, väsandet, rösten. Rösten.
It was twenty years ago today, Tom Waits tog med bandet och släppte ner det.
För Älvsborgsbron, och skrev sin hymn till ljudet av dess skrik.
Förpassade till kyla, redo att sjunka ner i gyttjan, bland isvakar och knubbsälar.
Med bilarna rusande förbi strax ovanför, som om ingenting hade hänt. Någonsin.
Och Tom Waits ylande, som om ingenting hade hänt.
Det hade lika gärna kunnat vara du och jag, men sånt angår sällan oss.
Mystiken och magiken, går ofta hand i hand.
Lyriken och paniken, går ofta bredvid.
Tom Waits stod där han stod, i ett gatuhörn, och såg tåget passera förbi.
Med alla dimmiga dagar, och flickor med blommor i sina hår.
Först kom mystiken, sen kom magiken, efter trippade lyriken och paniken.
På tå. Tripp-trapp. Tripp-trapp.
It was twenty years ago today, sweet darling, Tom Waits lät koppen med svart kaffe trilla ner, falla ner, sväva, mot marken, längs Union Square.
Kaffet rann ut, som en pöl av blod.
Och koppen gick av i bitar och skärvor av porslin, som duvor pickade upp, åt, och dog av.
Men jag står kvar här än.
Med koppen av svart kaffe, Rain dogs, och regnet.
Whiskey, gin, och mina hesa stämband.
Jag kommer nog aldrig härifrån.

"Now you're gone, and it's hotels and whiskey and sad-luck dames
And I don't care if they miss me, I never remember their names
They say if you get far enough away, you'll be on your way back home
Well, I'm at the station, and I can't get on the train"

Closing Time

2006-06-02T04:44:00.000-07:00

Ni vet det där ordspråket; "Ibland säger en bild mer än tusen ord." Den här skivan bevisar kanske mer än något annat att det ligger en sanning bakom det där ordspråket. Det finns inga ord i världen som kan beskriva känslan av att lyssna på Closing Time lika bra som omslagsbilden gör. Jag har alltså ingenting att säga och därför säger jag det ändå.

Det är inte alls Closing Time när han sitter där vid sitt piano, det är mycket senare. Om man tittar noga på klockan så ser man att den pekar på tjugo över tre. Baren stängde vid två och sedan dess har bartendern upprepat för Tom gång på gång att han redan haft mer än tillräckligt med whisky och att han gör bäst i att gå hem och sova ruset av sig. Till slut, när klockan börjar närma sig tre, inser Tom till slut att det är lika bra att ge upp. Så han reser sig upp på ostadiga ben och vinglar ut i natten. Bussarna har slutat gå för länge sen, men kylan får honom att nyktra till lite och han lyckas faktiskt pallra sig hem till sitt hus utan att slå i trottoaren. I ögonvrån tycker han sig se en ensam glassgubbe som vankar gatan fram precis när han ska kliva in i huset. Men det kan lika gärna vara inbillning.

När han kommer in i vardagsrummet snubblar han i mörkret på en hög med skivor som ligger kvarglömda på golvet och brakar rätt in i en högtalare. Han muttrar några väl valda svordomar som knappt någon mer än han själv skulle ha kunnat förstå. Sen fumlar han sig vidare fram till lampknappen och slår sig ner vid pianot.

Han börjar med att spela alla de evergreens han älskar över allt annat; Cole Porters "I've Got You Under My Skin", George Gershwins "Summertime", Jerome Kerns "Smoke Gets In Your Eyes"… Och när han tröttnat på dom börjar han spela sina egna sånger. Och fast Ol´ Tom Frost vid den här tiden bara var tjugofyra gör han sitt bästa för att låta som om han var sextio. Precis som Dylan försökte låta som dom gamla folksångarna när han kom till New York. Han var ju en av dom, han hade bara råkat bli född i fel tid.

Och som den blödige romantikern han är kan han såklart inte hålla sig från att spela alla dom sånger han plitat ner för att få damernas hjärtan att smälta. En sång för Rosie och sen en för henne som han önskar att han inte blev kär i. För han vet ju hur det kommer sluta. Men samtidigt vet han ju också att det är redan för sent. Det var försent redan i det ögonblick han fick syn på henne. Men mest av allt älskar han ändå fortfarande sin ungdomskärlek, Martha, och en dag när han blivit riktigt gammal kanske han har hunnit samla tillräckligt med mod för att våga ringa upp henne. En dag kommer han kanske stå utanför hennes dörr med sin bästa gå bort-kostym på sig och en blombukett i handen.

Han reser sig upp, går fram till fönstret och ser upp mot grapefruktmånen som hänger och dinglar uppe på himlen. På gatan utanför står hans gamla Buick 55 parkerad. Snart är det morgon igen och då kommer han, oavsett hur full han fortfarande är, att ta bilen och ge sig ut på motorvägen bara för att än en gång få se solen gå upp över det ändlösa landskapet.

När askkoppen blivit full och han själv är så full att han kommer däcka om han dricker mer slår han upp pianolocket och häller i den sista ölen samt några fimpar. Och fan om det inte låter mycket bättre sen!
Och så spelar han Closing Time och tänker att, "Det här kanske man skulle ta och spela in."

"Closing Time" var en relik redan när den kom. Och Tom Waits betraktades säkert som en udda typ som mitt i hippie-eran gjorde musik som lät som den kom direkt från någon sprakig stenkaka från 30-talet. Ungefär som om Beatles skulle ha gjort ett helt album med bara "When I'm 64"-låtar.
Efter att den här debutskivan gavs ut 1974 har Tom Waits spelat in en massa skivor, jag har inte hört så många. Det jag har hört är bra, en del är till och med riktigt bra. Men jag kan leva utan dom, den här däremot skulle jag aldrig kunna klara mig utan. Det är väl inte så konstigt egentligen att Tom Waits började göra mer och mer experimentella skivor efter den här. Har man gjort "Closing Time" finns det inget mer att tillägga, då måste man nästan göra något radikalt annrolunda.

Och det är möjligt att ni har rätt ni som säger att Tom Waits har gjort betydligt bättre skivor. Vad vet jag egentligen, jag är ju bara en blödig kille med smoke in my eyes som har lyssnat alldeles för många gånger på Ed Harcourts "Maplewood" och den här skivan. En blödig kille som inte kan låta bli att le med hela ansiktet varje gång han hör dom här raderna från "Little Trip To Heaven (On The Wings of Your Love)":

"Feel like I'm in heaven when I'm with you
know that I'm in heaven when you smile

And I don't need to take no trip to outer space
All I have to do is look at your face"

Man är nog aldrig så nostalgisk som när man är tjugo.

Laughter is the only way into my heart

2006-06-01T12:10:00.000-07:00

Jag var i Australien i tre månader i höstas. En dag gick jag in i en liten souvenirbutik i Melbourne för att köpa vykort och däribland alla bilder på kängurur och koalor och Melbourne i solnedgång osv. fick jag syn på ett vykort med en luffare som stod vid ett dike och pissade. Bredvid honom stod det en flock duvor på rad och gubben stod där och kollade ner på dom och höjde på ögonbrynen. Direkt som jag fick syn på det där vykortet kom jag att tänka på Jens Lekman. Plötsligt slogs jag av hur länge sen det var jag lyssnade på Lekman och förbannade lite att jag inte hade tagit med mig någon Lekman-skiva (det här utspelar sig på den tiden då jag inte ägde någon mp3-spelare). Om jag bara hade haft hans adress hade jag kanske köpt vykortet, skrivit några rader och skickat till honom. Men eftersom jag såklart inte hade någon adress hoppas jag på att Jens har hittat vykortet och köpt det själv, han har ju ändå turnerat runt en del i Australien.

Alltså; jag önskar att jag hade det där vykortet så ni kunde se, om jag bara kunde visa det för er så skulle ni säkert fatta vad det är jag försöker säga. Jag tror att det är ett sånt vykort som Jens Lekman skickar till en tjej när han ska göra slut med henne. För Lekman är precis som alla vi andra lite rädd för att verka sådär patetiskt uppriktig. Det är därför han låter sina uppriktiga, högtflygande kärleksförklaringar kraschlanda på marken när han kommer med någon banal ordvits. Som när han sjunger "Did you take tram number 7 to heaven? Did you eat your banana from seven eleven?" eller givetvis "She said it was all make believe, but I thought she said maple leaves".

Nu kanske ni tror att jag tycker att han borde lägga av med skämten, men inget kunde vara mer fel. Min poäng är att jag tycker den är fin den där rädslan för dom stora känslorna, det gör på något sätt att det känns ännu mer uppriktigt. Lite som att man aldrig, aldrig kan säga bara "jag älskar dig", om man vill bli tagen på allvar får man nästan lägga till något ironisk kommentar efteråt. Inte för att Jens Lekman är först med det här egentligen. Stephen Merritt spelade ju som bekant in en trippelskiva med 69 låtar som bara bestod av kärleksförklaringar kryddade med cynismer och ironier. Eller varför inte ta Jonathan Richman, som Jens Lekman i mångt och mycket faktiskt är en göteborsk kopia av. Jag tror det är någonting med djupa basröster och ordvitsar som får mig att smälta.

En annan grej som är rätt symptomatisk för Lekman är att han inte har brytt sig om att ge ut några av sina bästa låtar på skiva utan bara lagt ut dom på hemsidan, och nu tror jag till och med att han har tagit bort rätt många av dom därifrån också. Som "Are birthdays happy?", "The Past, The Present and The Future" och den fantastiskt, fabulöst vackra "Do Impossible Things". När han sjunger "We'll never be as beautiful as the parakites in Istanbul" bryr jag mig inte om han har varit i Istanbul eller om han bara tog den staden för att det rimmar (nåja, nästan i alla fall) på beautiful.

Om jag hade det där vykortet här nu skulle jag skriva till Jens och be honom bryta sin tystnad; för att jag saknar honom ikväll och för att laughter is the only way into my heart.

Ignorant Boy, Beautiful Girl

2006-05-31T02:22:00.000-07:00

Jag blir alltid besviken första gången jag lyssnar på en skiva. Noll undantag. Ständigt och jämnt. Inte för att jag tror att det här är någon särskilt originell åkomma, men ändå. Detta skedde således även första gången jag hörde Emil Svanängens alias Loney, Dear.

Det var för ett och ett halvt år sedan som jag fick ett tips av någon på någon internetsida som inte längre existerar, jag kollade upp och beställde hem en skiva från hans sajt. Mest för att det var så billigt. Citadel Band LP hette den, inbakad i hemmavikt omslag med teckenspråk och ofunktionell blindskrift på. Den var ganska fin.

Det var musiken också. Ganska fin. Lite sådär meningslöst lagom. Som första genomlyssningen alltid är. Fram till dess att låt åtta snurrade igång. Då lyfte taket och golvet på en och samma gång och hjärta, hjärna, lilltå drog igång allsång. Jag blev eufoman. Kär. Det bästa är att det inte har lagt sig än, jag glider fortfarande på den lyckosåpa som spilldes ut den eftermiddagen. Det är inte ett sånt där ögonblick som man önskar alltid hade varit, utan det är ett sånt där ögonblick som alltid är.

Okej, faktaruta för oinsatta: ”Ignorant Boy, Beautiful Girl” består i stort sett av en namanamanama-kör, en orgelslinga, en trummaskin, några ensamma textrader mot slutet samt världens vackraste melodi. Det låter verkligen inte särskilt märkvärdigt, och är det inte heller egentligen. Om det inte hade varit för det där sistnämnda, ”världens vackraste melodi”. Världens sannaste mening.

Det är nämligen vetenskapligt bevisat. Det finns ingen som inte tycker om den. Allt från grindcorefanatiker och tondöva till min gamla morfar håller med. Jag har aldrig varit med om en sådan uppslutning kring en låts förträfflighet. Förmodligen skulle den kunna fungera som medlare i krig världen över. Eller åtminstone till att locka kunder, vilket en av Sveriges stora banker listade ut och försökte övertala herr Svanängen till att låta de ha med låten i en reklamfilm. Han sa nej. Han skulle förmodligen snacka med FN istället.

Popmusik är i grund och botten världens simplaste sak. Och det är ”Ignorant Boy, Beautiful Girl” det slutgiltiga beviset för. Det är det som gör den så löjligt med vacker.

PS: Resten av Citadel Band LP är snudd på lika fantastisk, det insåg jag såklart där kring tredje, fjärde genomlyssningen. Det var precis som vanligt, med andra ord :DS

Loney, Dear finns här: www.loneydear.com

David & The Citizens - Graycoated morning

2006-05-30T22:24:00.000-07:00

Då och då dyker det upp en låt som säjer mer om mitt liv än jag kan göra själv, därför att jag inte har den distansen. I augusti var det "Messenger Bird's song" med Bright Eyes. I december var det "And she is the future" med Blood Music. Idag, en tisdag i slutet av maj, är det "Graycoated morning" med David & The Citizens.

Två minuter och trettio sekunder in i låten sjunger David Fridlund "and when I saw you (...) my heart stood still but I won't cry, I won't cry" och sen skriker han "I'm not crying, honey I'm DYYYIIING, honey I'm DYYYYIIIING" och jag ser hur något från min kropp trillar ner på golvet, det ser ut som en tår men det känns som en bit av mitt hjärta eller kanske mina lungor för det blir plötsligt så svårt att andas.

Fuck you Conor Oberst, fuck you. Jag vet att jag alltid sagt att David & The Citizens bara varit en sämre version av dej men desperationen som finns i den här låten är precis vad jag behöver, just idag, tisdag, för att överleva. För att veta att någon annan också har varit där. Just idag, den här tisdagen i slutet av maj betyder David Fridlunds desperata röst och Magnus Bjerkerts ettriga trumpet och dom stressade gitarrerna mer än din darrande emoröst från Omaha någonsin kommer göra.

Om två veckor när Jehovas Vittnen knackar på dörren och säjer att domedagen är nära kommer jag likafullt smälla igen dörren framför näsan på dom och tänka att jag fick iallafall höra Ryan Adams och stå så långt fram på Annexet att hans svettdroppar i pannan föll ner på min väska och jag fick iallafall höra Conor Oberst, jag fick höra honom på Södra Teatern och se hur mina tårar föll ner på min väska och jag kommer inte ägna den blekaste tanke åt David & The Citizens.

Men just idag har "Graycoated morning" räddat mitt liv.

När David Fridlund skriker så mycket att hans röst spricker en smula just i vokalerna i "HONEY I'M DYYYYYIING" skriker han så intensivt att ljudet går rakt in genom mina öron och fram till mitt hjärta och lägger sej som ett äggskal runt det, håller ihop det, ser till att det inte går sönder idag heller.

The Beach Boys - Do you wanna dance?

2006-05-28T18:23:00.000-07:00

Det är så ibland, man kan titta på en hel film och tycka att den är skitkass. Sen kommer det en scen; en enda scen; en scen som är så jävla bra att man undrar:

A. varför inte hela filmen slutar där
B. varför inte hela filmen börjar där

Bunuels Borgarklassens diskreta charm är lite så. Den är skitbra alltså. Det är en av mina favoritfilmer, ever. En milstolpe, en hörnsten, en jävla klassiker. Men det är först i slutet som man inser det där, det där som i folkmun kallas STORHETEN och det där som Idol-juryn rätt och slätt kallar för DET. Trevande, trevande, drar den igång med ett jävla lustspel där ingenting någonsin blir som det var tänkt; och förvirrelsen tar sig uttryck i allt mer absurda former. Några vänner ska käka middag, men det skiter sig, gång på gång. När de väl kommer ut, och ska beställa kaffe, har restaurangen inget kaffe. Dom säger; okay, can we have some tea instead (kanske inte med exakt de orden, men ungefär) och kyparen säger; oh no, vi har inget vatten. Till slut hamnar de runt ett bord och plötsligt dras väggen bort, ridån; och på andra sidan sitter en hel teaterpublik och suckar, sällskapet tystnar och någon harklar sig och säger; ursäkta, jag har glömt bort replikerna.

Det är en sån där scen man skulle vilja klippa ut och hänga upp på ytterdörren, för folk som passerar förbi att förstå vem man är.

Och vad det här har med Beach Boys-låten, är just det där: jag menar, den börjar som en jävla Beach Boys-låt, en sån där låt som trycks upp och skickas ut till skivbutiksdiskarna med samma omsorg som en ko styckas och hängs upp på krokar i charketuri-fönster. Men sen; och sen; jag menar, och jag menar det verkligen; jag hade kunnat sitta ett halvt liv och lyssnat på när Brian sänker tonen i "dance".

Det är ett genis verk.

Så forget the rest. Och dansa till det som finns kvar. Dance, dance, dance hela sommaren lång!

Lyssna extra noga:
00:12 / 00:24 / 00:38 / 00:56
01:10 / 01:22 / 01:54 / 02:14

Jamie Och Jag Och Döden

2006-02-11T16:44:00.000-08:00

En gång blev Jamie Stewart avsugen av en drag queen på scenen. Det är sant, det finns videobevis på det. En gång spelade Jamie Stewart i banden 10 In The Swear Jar och IBOPA, men lämnade båda för att få större frihet när det gällde textskrivandet. För att kunna tänja på gränserna och skriva oerhört intima texter. Nu spelar han i Xiu Xiu. Det var här han skulle tänja på gränserna och skriva intimt. Det gjorde han också. Han blev intim, hård och smärtsamt ärlig. På gränsen till olyssningsbart var det i början. I början lät det bara kaos och katastrof. Men ärligt lät det, sinnessjukt ärligt. Det gör det inte längre.
Efter fyra albumsläpp sedan 2002 är förvisso texterna helt förvridet jobbiga fortfarande. Men musiken, vad hände med den Jamie? Va fan hände med den? Du är ju för fan på gränsen till mainstream numera. På senaste plattan (La Forêt) finns det EN låt som är på gränsen till olyssningsbar ("Saturn"), EN enda låt. Till råga på allt går ni ihop med det italienska indie-electronica-bandet Larsen och släpper en platta med dem under namnet XXL (Xiu Xiu Larsen). En platta som är så platt och intetsägande att jag blir arg. Jag blir så arg som du är i dina texter Jamie, så arg blir jag. Musiken är slätstruken och känslan blir därför noll när jag hör er.
Varför försvann denna ilska i musiken? Jag vill att ni ska utsöndra ilska i er musik också. Släppt en EP med Devendra Banhart gjorde ni också detta år (2005) då La Forêt och XXL kom till, och du gav ut en samlingsplatta med ditt förra band 10 In The Swear Jar. Fan va besviken du gör mig Jamie. Du hade ju lämnat det här bandet sa du, en jävla samlingsplatta, är det att lämna ett band? Devendra Banhart? Vill du bli folklig eller? Fan va jag hatar dig Jamie. Kan du inte gå tillbaka till den här snubben som skriver så irriterande och jobbig musik att man blir arg. Att man känner att man vill dö. Fattar du Jamie, du kunde ta livet av mig när du spelade sån musik.
Jag såg er i somras. Jag såg er två gånger i somras. Du och din kusin Caralee McElroy gav då två konserter under namnet Xiu Xiu. Då förtjänade ni att bära namnet Xiu Xiu, bandet som ville göra sig fri från alla. Då var ni outhärdligt jobbiga att lyssna på. Ljudet var något av det värsta jag någonsin upplevt. Jag är grymt förvånad över att jag inte har tinnitus sedan dess. Men det är så jag vill att ni ska spela. Jag vill känna smärtan när jag hör er. När jag hör om AIDS och självmord så vill jag också känna att det är det ni pratar om. För texterna sitter som ett fett jävla smäck. Texterna förbättras för varje album. Ni skrev världens vackraste textrad på ert senaste album:
"This shirt clings like dander
this kiss scrapes like rust"
Men det blir inte olyssningsbart. Fan jag hade ju tagit livet av mig om ni uttalat denna textrad under en olidlig musik, varför fick jag inte göra det Jamie?

Le Volume Courbe - I killed my best friend

2006-02-10T04:24:00.000-08:00

"I think it's a punk record, in many ways. But not rock. I don't feel like a proper musician, or a proper singer either. I guess I'm somebody that has ideas, puts things together. If you're trying to do your own thing, without caring what's going on around you, it can actually help if you sometimes don't know exactly what you're doing. Then it's automatically original. I can't copy anyone else, I don't have the technical know-how, so it's unique. Not being experienced gives you more freedom."

Hon heter Charlotte Marionneau och är jätteliten.
Bredvid sig har hon Kevin Shields.
Ni vet Kevin Shields; han den där.
Den där helt vanliga killen från Irland som några regniga dagar i början av 90-talet gjorde en av pophistoriens absoluta hörnstenar i Loveless.
Blev geniförklarad; och förändrades.
Gick ner sig, som Kevin Rowland gick ner sig.
Blev ett monster. Blev ovanlig.
I 12 år, bara för att på det 12:e året få frågan;
"Are you the 21st-century Syd Barrett, or a Brian Wilson?"
Och svara;
"I'm crazy, but I'm not mentally ill. There's a difference.
The doctors haven't got control over me."
Han som gjorde halva soundtracket till Lost in translation.
Han som blev medlem i Primal Scream och producent för The Beat up.
Han som sitter där nu.
Han sitter där nu som en levande staty huggen i sten bredvid Charlotte Marionneau som är jätteliten. Och mjuk. Och skör. Och ibland blir man rädd för att Kevin ska göra sönder henne; det är då hon viskar som mest.
"He scares me, he's beautiful!"
Kevin ät inte upp henne!
Kevin ät inte upp henne!
Och så spelar musiken vidare.
Kevin spelar stenhårt på sin gitarr. Inte hårt-hårt men frenetiskt.
Någonstans på den långa eller korta vägen genom sovrum, damm, damm, och Velvet Underground, franska filmer, damm; någonstans på den långa eller korta vägen från första låten till sista låten fattar man att popmusik inte behöver vara svårare än så. Den är svår, men hon tänker inte. Den kan vara smutsig och sönder. Det är det som gör den personlig. Och den här skivan är personlig.
Charlotte Marionneau tänker inte och hon har sagt det själv, nästan: "I was working with my instincts rather than my knowledge. I just had this vague idea of how I wanted it."

Efter att ha släppt singeln Harmony 2001, och bla-bla-bla; för ni kan storyn.
Ni kan storyn, den där storyn som finns överallt, bakom allt som rör sig; som utförligt nedskrivna biografier för Jeepster-band om hur Stuart Murdoch och den andra Stuart gav ut kopior av Tigermilk till sina kompisar, som älskade det dom hörde och gav skivorna vidare och till slut fanns det en hel värld av randiga barn från tågstationen i Glasgow till Stockholm underground.
Storyn om hur Johnny Rotten hissades upp med lakan till Ramones lodge, av Dee Dee Ramone. Under Ramones första besök i England. Storyn om Sex Pistols första spelning och Joy Division.
Storyn om hur Lou Reed träffade John Cale i New York.
Storyn om hur Kevin Shields träffade Colm på en karatetävling när han var 15 år. Och hur dom senare startade My Bloody Valentine.
Storyn om hur "I killed my best friend"'s uppkomst är också storyn om hur Kevin Shields träffade Charlotte.
Och nu sitter vi här. Det är en story som alla andra stories:
Storyn om hur jättelilla Charlotte Marionneau från Frankrike år 2001 släppte singeln "Harmony" i tusen exemplar på bolaget Poptones. Tusen exemplar som sålde slut på en vecka och snart fanns ett helt hak av beundrare där. Charlotte, nu bosatt i London, samlade ihop dom bästa av dom bästa och började långsamt, långsamt, klippa och klistra ihop till sitt debutalbum.
Det tog fyra år.
Med Kevin Shields som producent och gitarrist på några av låtarna.

Ibland snackar dom innan låtarna, en gång säger Kevin; okay?
Och Charlotte svarar; yeah.
Det är den stämningen. Två personer instängda i ett sovrum.
Ibland är hon konstig.

"I killed my mother she was in a hurry
Just couldn't get enough of all that, sorry
I don't know where
Where I'm gonna hide
Where?
All these bodies"

Hon sjunger dom orden som om det var sant.
Som att hon inte bryr sig.
Som att shit happens.
Som att det var sant. Som att det var sant.

På en låt är Martin Duffy från Primal Scream med. Tillsammans kör de en Nina Simeone-cover som tog två år att göra klar och är något av det fräckaste, coolaste, bästa, som kommer att komma ut i år.
Ett piano bankar ilsket på dom mörkaste tangenterna.
Och Charlotte sjunger alla dom där raderna om att inte ha någonting, med lika spröd röst som förut. Som att hon inte bryr sig. Som att shit happens.
I bakgrunden trummar trummorna på som trummor från sovrummet bredvid.
Inte i samma studio. Som trafiken utanför på gatorna när man drar ner persiennerna för att läsa en bok.
Ofta hamnar man bara där, sittande.
Och musiken spelar och man älskar allt man hör för att det känns som att flickan sitter mitt emot och sjunger för första gången. Spelar gitarr för första gången. Pratar för första gången. Viskar och inte får fram orden, för första gången, viskar igen, en andra gång, och gör allt det där bara för att du sitter mitt emot.

Jag älskar den här skivan som om det var min skiva.
Jag älskar den för att den är min skiva.
Och jag älskar den för allt det där smutsiga och söndriga.
Som kärleken till alla franska filmer. Vart kommer den ifrån? Om inte från frestelsen. Från ångesten av att inte vara där nu. Att inte vara där. Det verkar bättre än här.
Jag älskar den.
Jag älskar den.
Jag älskar den.

Betyg: 4.5 av 5.

Lyssna också på:
Nico - Chelsea girl
The Velvet Underground - The Velvet Underground

Läs också:
Albert Camus - Främlingen

Se också:
Jim et Jules (Film)

Ladda ner några av låtarna här.

Aretha Franklin - Ain't No Way

2006-02-09T06:17:00.000-08:00

Ain't no way for me to love you
If you won't let me
It ain't no way for me to give you all you need
If you won't let me give all of me

I know that a woman's duty is to help and love a man
And that's the way it was planned
Oh but how can I how can I how can I
Give you all the things I have
If you're tying both of my hands

Oh it ain't no way
It ain't no way
It just ain't no way baby

Ain't no way baby
It ain't no way for me to love you
If you won't let me

Stop trying to be someone you're not
How come it's true there's a man
Who payed too much for what he got
And if you need me like you say say you do
Oh then, then don't you know that I need you

Oh, it ain't no way
I tell you that it ain't no way
It ain't no way, it ain't no way baby, no
It just ain't no way
It sure ain't no way
It ain't no way for me to love you
If you won't let me

No way, if you won't let me
Ain't no way

Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva den här låten. Den handlar om uppgivenhet, den handlar om hopplöshet, den handlar om att vilja något jättemycket och samtidigt veta att det är omöjligt. Men framförallt handlar den om att slå sig fri, att kunna och våga gå vidare. För när Aretha sjunger den finns det en sån kraft bakom varje ord, en sån stark vilja att bryta upp och ta sig loss. Det är som om hon bara gått och väntat på att få säga det här hur länge som helst och sen så kommer det bara, som en utskällning, som en käftsmäll rakt i ansiktet på honom. Och inte bara mannen i texten för den delen utan alla män som någonsin har sett på kvinnor som ägodelar.

Styrkan i sången finns där som ett skydd mot sårbarheten, en sårbarhet som inte på något villkor får synas. För då är det ju han som har vunnit. Men det är klart att den finns där. Det gör alltid ont att gå ifrån den man älskar. Det gör alltid ont att se någon i ögonen och säga att: ”Jag är ledsen men… det går bara inte.”

Den här låten avslutar ”Lady Soul” som Aretha släppte 1968. Man kan knappast tänka sig en bättre låt att avsluta en skiva med det namnet. Den börjar med en melankolisk saxofon, sen börjar Aretha sjunga och sen kommer en bakgrundskör så innerligt stark och vacker att den bara inte går att beskrivas. Den tål bara att jämföras med bakgrundskören till ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”. Inte för att dom två låtarna har några som helst likheter egentligen men för att båda körerna visar upp en smärta som bara inte går att klä i ord. Det är Arethas syster, Carolyn Franklin, som sjunger kören och det är hon som har skrivit texten tillsammans med Aretha också. Det kanske i själva verket är så att det är Carolyn som texten handlar om. Det spelar ingen roll. För oavsett om det handlar om henne, om Aretha eller om kvinnor i allmänhet så känns det självklart att det är två systrar som skrivit den tillsammans.

När låten är slut vet man att han aldrig kommer att bättra sig. Det är redan försent, det här är ingen bön det är ett farväl.
It Just
Ain’t
No
Way.

Girlpower är nog ordet.

Jenny Lewis with the Watson twins - Rabbit furcoat

2006-02-07T09:16:00.000-08:00

"I was stone drunk, it isn't clear
And it doesn't count cause I don't care"

Ibland blir det skittöntigt.
Påklistrat, ihopdiktat, jätteonödigt.
Som en sån där konstig Greta Garbo-typ som får för sig att skriva ihop en story om sitt liv och sen släpper en bok som inte handlar om någonting och plötsligt förstår man att hon är som alla andra och då faller allting ner.

Det är lite risken med den här skivan.
Jenny Lewis är värsta tjejen.
Innetjejen med sött leende och spröd röst.
Tjejen som alla pojkar vill vara tillsammans med.
Om jag hade fått välja en tjej att vara tillsammans med, hade jag nog valt Jenny Lewis, eller Nathalie Portman, eller Laila Freivalds.
Eller Birgitta Dahl, som måste vara Sveriges mest osexiga medborgare någonsin.
Jenny Lewis är skitsöt.
Inte snygg, men söt och jag skulle kunna skriva vidare på det, som att snygga journalister är bättre än fula och kanske är artisterna med olyckliga blickar och ängsliga leenden bättre än dom andra och vackra drag har ingenting med utseende att göra och nej, inte Daniel Johnston men ni skulle se honom spela piano.

Rabbit furcoat är en skiva som kidsen kommer att älska.
Det är sån pop.
Dom skiter i att det är sådär; som vi sket i att The Moldy Peaches inte var världens bästa band, klockan halv 4 på söndagsmorgornar och halvdruckna vinglass på TV-bordet, ett dansgolv på vardagrumsgolvet och knutna nävar, spända blickar, och en Ian Curtis-min; Who's got the crack, liksom; vi dansade oss fulla ändå.
Indiekidsen kommer älska den här skivan och spotta på alla dom som säger att den bara är sådär.

Den är sådär.

Haha, så spotta då.

Jenny Lewis är som tjejen som gick i samma klass som mig en gång och vi dejtade ett tag och sen lade vi ner det för hon var så jävla korrekt så jag gick av och Jenny Lewis påminner om henne och vi snackade knappt efter det, men knullade ibland.

"And it's funny how I remember the summers by the records" (Dexy's Midnight Runners - Reminisce part 2), hon sa alltid; "nu har vi det bra", när vi käkade och hade det bra, och det förstörde allting, och vi gick ut och drack kaffe ibland och då sa hon, "så här är bra, nu är det bra, förut var det sådär men om vi bara fortsätter så här så är det bra", och så slutade det alltid med att vi bara snackade om hur det kändes istället för att känna någonting. Eller, hon snackade och jag höll med.

"Because we live in a house of mirrors
We see our fears and everything"

Jenny Lewis sjunger om känslor utan att beröra dom och hennes röst har bara en ton och ibland är hon som en vaxdocka på Madame Tussaud.

Det händer att jag saknar musiken från 1966.
1967.
1968.
1969.

1966 samlade Brian Wilson ihop alla Phil Spector-alster han hade hört, i sin hjärna, blandade, slog en kullerbytta för att röra om, och ställde sig upp med en enda melodi i sin hjärna; stannade hemma några nätter och skrev lyriken; gick ner till studion och kallade med sig dom andra pojkarna till att följa med, talade om hur dom skulle sjunga, och dom sjöng.

Resultatet blev "I'm waiting for the day".
En av de bästa poplåtar jag hört.
En låt som knockar med sin ärlighet.
En käftsmäll rakt på käften.
En jävla smäll. Som ett ljus om natten. En jävla smäll.

"I'm waiting for the day" har allt som Jenny Lewis saknar.

Jag vet att jag låter som en gubbe nu, en fejkgubbe. Men popmusiken som verkligen spelar någon roll, som är på liv och död, som får barn i alla slags åldrar att gråta och artisterna att stänga in sig på sina rum undan paranoia; och ta fram den, ta fram den jävla popmusiken, nu, NU. Och jag vet att jag låter som en jävla kvasipoet nu, en fejkkvasipoet. Men för en del är popmusiken en livsstil, för andra är popmusiken ett sätt att dö på. Och ibland hör man skillnaden.

Brian Wilson hade: blod.
Jenny Lewis har: ketchup.

Papas Fritas gjorde "Live by the water". Jag kommer ihåg att jag älskade den och varvade den med Tindersticks debutskiva. Jag kommer ihåg hur jag älskade den. Med benen i kors och blicken flackande ut ur köksfönstret. När solen gick ner ställde jag mig upp och gick därifrån. Spelade Tindersticks som om det betydde någonting. Papas Fritas betydde aldrig någonting mer än utsikten från köksfönstret. Men man kan älska sånt också, och man kan älska Jenny Lewis när solen skiner och allt är fint ändå. Haha, mhm. Och man älska poplåtarna med melodi för hur spröda dom är och vänta på att fågeln på grenen ramlar av.

Allt behöver inte handla om liv och död. Egentligen. Det blir bara mycket bättre då. Och Jenny Lewis är bara en popflicka och ibland önskar man att det finns en poet under popluggarna, men det gör det inte.

Haha, mhm.

"What am I fighting for?
The cops are at the front door
I can't escape that way, the windows are in flames
And what's that on your ankle?
You say they're not coming for you
But house arrest is really just the same"

Herre gud, och jag vill ringa hennes mobiltelefon eller skicka ett SMS och säga att hon borde sjunga om soluppgångar som Ray Davies eller om BIRDS & SHIPS som Natalie Merchant och Wilco och Billy Bragg, men husarrester och poliser och världens mjukaste röst och en kör som nynnar skolavslutningslåtar; det blir ju bara falskt.

Har du varit där på riktigt, Jenny Lewis?
Vet du hur det känns, Jenny Lewis?
Eller är du bara en porslinsfigur?
Eller är du en vaxdocka?
Som Conor Oberst sjunger Calender hung itself med saliv på micken,
sjöng Bob Dylan Like a rolling stone med blod i blicken. (Det rimmade.)
Det blir falskt ibland och allt faller igenom. Som där.

Som;

"Been beat up and battered 'round
been sent up, and I've been shot down"

..liksom.

Och ibland blir det skitbra ändå, "It wasn't me" är vacker som gråsparven precis innan den trillar ner från sin gren; och texten;

"They shake and smile through the harm they've done
but it's your little red wagon
and you gotta pull it
it'll take a lifetime to clear your name
under the bridges of fame it's always nighttime"

Men.

Och ni kan kalla mig för anglofil, do it, do it; men jag tittar hellre på omslaget, och låtsas att hon är precis som Greta Garbo, än lyssnar på musiken. Inte för att det är kass, men för att hon inte är som Greta Garbo precis; och jag önskar att jag var 17 år på riktigt och kunde älska det här. För om man är över 17 år eller 17 och ett halvt så kommer det här vara årets mest överskattade skiva, och man kommer ändå förlåta dom som älskar och hatar varje ord av det här, ändå, och ha överseende med det. Bara för sakens skull, och jag ska sätta på "I'm waiting for the day" igen och jag ska låtsas att jag älskar Jenny Lewis, att den låten handlar om henne och en dag, kanske, en dag, kanske..

..äh-äh-äh-äh-äh-älskar hon mig.

I'm waiting for that day, Jenny.

Bara så du vet.

Betyg: 2 av 5.

Lyssna hellre på:
Billy Bragg feat Wilco & Natalie Merchant - Birds and ships (låt)
Camera Obscura - Your sisters social agony (låt)
Papas Fritas - Live by the water (låt)
Beach Boys - Pet sounds
Broadcast - Haha sound
Sasha Bell (artist)
Birgitta Dahl - (f.d. talman)

Du kan kalla mig för idiot

2006-02-04T06:13:00.000-08:00

bob hund är ett mycket märkligt band. Märkligt på många sätt. Märkligt därför att alla deras cd-fodral är gjorda av hårt papp istället för vanliga cd-case som annars är brukligt inom branschen. Märkligt därför att sångaren Thomas Öberg använder sig av en avsågad trafikkon vid live-framträdanden. Märkligt därför att de en gång gjorde en turné på Stockholms alla gymnasieskolor. Märkligt därför att de låter en skåning stå för sången. Men märkligast av allt är ändå deras texter. För vilket annat svenskt band har blivit så hyllade för textrader som är så naiva och enkla att det nästan är komiskt. Eller rättare sagt det är komiskt. Det är komikens Sverige, de roliga textraderna skyler det verkliga och faktiska. Det är det allt handlar om, allvar förklädd i komik. Egentligen hade det faktiskt rent av kunnat stå så här i den svenska akademiens ordlista om man slog upp ordet humoristisk allvarsamhet: Humor i allvaret = bob hund. Kort och gott.

Redan den 1 november 1993 släpptes bob hunds första album. Jisses vilka märkliga rykten de fick på en gång. En i bandet kunde tydligen inte sluta måla ägg, en annan samlade på galonbyxor som han sedan satte upp på väggen och en tredje var riktigt bra på bordshockey. Men sådana rykten får man förstås räkna med när man är lite så där lagom märklig. Det självbetitlade albumet "bob hund" bestod av sex låtar. Inledningen hette "Allt på ett kort" och var en härlig tillbakablick från förr. Hela albumet genomsyras för övrigt av detta tillbakablickande, men det är nog allra tydligast i denna första låt. "Jag har glömt min första sommar och jag har glömt min första vinter med snö i. Men jag har kvar ett kort av min far". Fast den riktiga humorn får vänta ett tag, men en bra låt är det ändå i alla avseenden. Nästföljande "Rundgång, gräslök, fågelsång" hade förvisso en roligare titel än den förra men inte heller här spricker humorn upp som en explosiv solstråle. Men behåller man sitt lugn så vet man att man också till slut kan räkna med bob hund, det kommer att löna sig att lyssna igenom hela albumet, för till slut dyker den där magiska raden upp. Plattan snurrar vidare, och både "Kompromissen" och "5 meter upp i luften" avhandlas utan att man mer än småler. Men sen kommer den, anledningen till att köpa detta album och verkligen njuta av dessa fantastiska textrader. "Fotoalbumet" heter låten och är spår nummer fem. Tråkig titel kan tyckas, men det är just det som är så härligt med bob. Tråkiga titlar betyder inte alltid att det är tråkiga låtar, och vice versa. Bara inledningen på denna låt är helt fantastisk: "En bro, en sko. En gren, en sten. En bild på far uti armén". Enkelt? Javisst. Naivt? Jodå. Bra? Nej, bäst! Hela låten fortsätter dessutom på detta vis. "En glad, en dum. Mitt lag, mitt rum. Min klass, en glass. Jonas och Niklas". Den här låten har dessutom vållat stora problem vid översättningen. bob hund översätter nämligen alla sina låtar till engelska på sin hemsida för att den engelska publiken ska förstå vad allting handlar om. Man går ju naturligtvis miste om mycket utav den härliga rimkonstruktionen, men ett trevligt inslag är det i alla fall. Problemet är kring textraden: "På tefat och skridsko. L.A och San Fransisco." Hur katten översätter man tefat till engelska? bob hund har själva aldrig heller lyckats klura ut denna bit, utan har helt enkelt nöjt sig med att skriva: "On a !!!!!!! and roller skates. L.A. and San Francisco". Därefter avslutas hela kalaset med den instrumentala "Den ensamme sjömannens födelsedag".

Där den skivan slutar, i det instrumentala, tar nästa skiva vid. "Allseende ögat" inleder den andra plattan, också den självbetitlad eller utan titel eller hur du nu än vill ha det. Nästan ett helt år hade gått sedan första, "bob hund 2" släpptes den 12 augusti 1994. Det är den här som är den verkliga debuten, föregående skiva var alldeles för kort för att kallas album, "bob hund 2" däremot innehåller det optimala talet 10 låtar. Komiken får ligga lite på lä, men det gör inget, för det här blir ändå den mest intressanta skivan i mitt tycke. Insidan av konvolutet visar en grön värld. En storslagen värld och bob hunds värld. Man ser granar, stora massiva träslag som är så gigantiska att de inte ens får plats på bild, sjön vilar tryggt i bakgrunden och mittemellan finns de små husen. Hus som egentligen är obetydliga jämfört med naturen. Tristessen hopar sig, de yngre som bor här vill nog inget hellre än flytta härifrån. Det är då bob hund erbjuder dem en platta de kan fly verkligheten med. "Du kan kalla mig för idiot, det har jag ingenting emot, men mer än så kan ingen bli". Är det bobs egna barndom de reciterar? Jag tror det. Det är kanske deras hus, deras sjö, deras träd. Eller också är det bara ren fantasi. "En flaska whisky fylld med äppeljuice, jag ser en stad utav potatismos". En gul massa, likartad och trist breder ut sig. Alkohol? Nej, absolut nicht! Här uppför vi oss, inget supande sker i vår idyll. "Bryt mig & knäck mig & lägg mig i glas av kristall. Se hur jag spricker och saften av jordgubb blir kall". Smärtan finns där, denna otroligt sjuka och likartade smärta. Man bryts sakta ner, och de röda, mustiga känslorna förtvinar ut i det kalla och oberörda. Men sen återgår allt till längtan ändå. En låttitel säger mer än tusen ord, och de 19 orden i spår nummer åttas låttitel säger sannerligen mer än 2000 ord: "Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag". Hur gärna man än vill bort från denna plats, så är ändå banden för starka, de håller kvar en, det är ändå här man hör hemma. Avslutningsvis texten till den tionde och sista låten, "Dur och moll omvartannat": "Just som man tror allt har ordnat sig vill man vara gladare. En enkel melodi omvartannat moll och dur. Kan mer än ord få fram någonting mellan skam och tur". Och så fick även det här ett glatt slut.

Första skivan med ett texthäfte kom drygt två år senare, 30 augusti 1996 och fick namn efter barndomsvännen, nämligen: "Omslag: Martin Kann". Martin Kann är även den som designat alla bob hunds skivomslag, så det är väl inte mer än rätt att även ett album ska vara döpt efter honom. Återigen är det naturen som står i fokus, naturens Sverige. Framsidan och baksidan av texthäftet är ett sammansatt foto över en skog, och mittuppslaget likaså. Men mittemellan omslagsfotot och mittuppslaget finns det två bilder på bandet bob hund när de gissningsvis håller på med en soundcheckning. De är fångade där mittemellan dessa skogar, mittemellan Sveriges skogar. Det kalla Sverige är temat här. Det slås fast redan i första låten. "Alla har ett läge, frågan kommer varje dag, studsar mot en mage, krockar med ett obehag". Är vi beredda att gå emot vår magkänsla för att leva upp till andra? Sen fortsätter det och fortsätter, hela skivan är verkligen fullsmockad med Sverige och dess negativa framsidor. "Allting vridet känns så familjärt, DNA virvlar mitt liv är mig kärt. Jag går på mattan den känner jag bra, när ni planerar tar jag min lediga dag" sjunger Thomas i spår nummer fyra ("Förträngda problem"), och visst är det den nästan sjuka livssynen om att ett bra liv är två barn, hus och volvo som han revolterar mot. Spår nummer sex, "Reinkarnerad exakt som förut" är antagligen den låt med mest text, men därmed inte sagt att den har mest att säga. Här går man igenom en helt vanlig svensson-dag. Det är just det som är så fantastiskt. Det krävs 211 ord för att förklara en dag för herr svensson, och det mest intressanta han har att berätta är: "Jag snubblade i hallen, på väg att koka kaffe". "Indianernas park" heter spår nummer åtta, och det är inte svårt att tänka sig att det är urbefolkningen dvs samerna som menas. "Vi såg den park indianerna fick, den kom som ett slag i magen. Jag blev stark när minuterna gick, de räckte mig hela dagen". Det är en väldigt hård och kall bild av Sverige som målas upp, därför blir det så paradoxalt när bob hund använder humorn i rimkonstruktioner för att berätta detta. Men helt nattsvart är det inte, bob hund visar upp den goda sidan av Sverige också, t.ex. i den nästsista låten: "Jag går barfota i en affär, tar en glassbåt, jag är kär, förut var jag sur och tvär, kanske kan jag trivas här". Här tror man verkligen att allting ska vända, kanske kommer bob hund att avsluta allt lyckligt, men se nej där bedrar vi oss. Sista låten är inget annat än en riktig hästspark mot invandringspolitiken: "Papperspåse. Papperspåse. På mitt huvud. Nya svenskar. Gamla svenskar. Osvensk stämning. Osvensk stämning. I Sverige…Papperspåse. Osvensk stämning. Konstig stämning."

Det tog ytterligare två år för det numera etablerade bandet att släppa sin tredje fullängdscd. "Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!!" såg dagens ljus den 30 november 1998. Återigen är det en instrumental låt som inleder, den här gången heter den "bob hunds 115:e dröm". Sen kommer glädjerus nummer ett, den perfekta kärlekssången har den kallats och det är givetvis "Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss" som menas. Man märker inte av det mörka bob hund längre, istället har lyckan kommit till dem, de har upptäckt det glada med livet. "Dom kan klaga om dom vill. Jag har slutat att bry mig om sånt. Jag är så glad att jag finns till. Det breddar upp min horisont." Sen fortsätter det, det sprakar om bob hund och de är glada, de sjunger vidare om festandet i "helgen v. 48". Men så sakta men säkert kryper den där samhällskritiken fram igen. Man märker det inte i början, det börjar lite försiktigt i "Goddag & adjö", små korta textrader som: "Adjö ideal snart så snart goddag social" för att därefter fullständigt vräka sig över skivan, nästa låt säger mycket bara med titeln: "Nu är det väl revolution på gång?", och ännu mer med texten: "Äh, jag ligger här och tänker ut hur vi skall få vårt land på fötter bäst. Jag vill att allt skall bli som vanligt ändå är det det som jag fruktar mest". Varför denna ilska mot vårt kära fosterland? Egentligen är det väl ingen ilska mot Sverige i sig, utan snarare mot hela västvärlden, det blir man varse i nästkommande låt, nämligen "Rakemaskinen", spår nummer sju. Kritiken riktas mot USA och det som framhålls är deras "fejkade" månlandning, "Vem faller platt om ett rykte är sant? Där det skall hända, där står det still då sker det saker i periferin tex en raketmaskin". Sen blir de tvungna att ursäkta och förklara sin ilska, för det är ingen ilska egentligen. Spår nummer åtta handlar om att de inte alls är arga och heter simpelt nog "Jag är inte arg". Refrängen: "Jag är inte arg jag ser vad som händer". Just det, de ser vad som händer, de uttrycker bara vad som händer i den allvarsamma humorns tjänst.

Nästkommande år, närmare bestämt den 19 maj 1999 släpper de så ytterligare en skiva, men denna gången är det en live-platta varav de flesta låtar redan tagits upp tidigare. Så ytterligare ett skutt fram i tiden, till den 28 mars 2001, då deras "Stenåldern kan börja" kom ut. Man möts av en glad Thomas på konvolutets framsida, och de har verkligen förändrats. Nu är det bara kärlek man vill sprida. Lenare melodier, mer kärlek i texterna. Man vädjar till folket att dansa efter Rock-Thomas (Thomas Öbergs) pipa och sjunger om flickan som stal deras hjärtan, om att dansa med vakter och framförallt underbart sköna och kärleksfulla textrader i stil med molntussar och pussar, eller vad sägs om: "Jag är din sjöhäst, du är min flytväst" i spår nummer sex ("Och där står du"). Men bob hund har alltid två sidor, det har vi lärt oss nu, där det finns ilska finns det också glädje och där det finns glädje finns det också ilska. Låtarna jag tänker på här är framförallt låt nummer fyra ("Papperstrumpeten") samt låt nummer sju ("En som stretar emot"). I den förstnämnda behandlas det ensamma Sverige, ett Sverige som har alla bekvämligheter men som ändå är ett av de sorgligaste länderna i världen: "Tiden står still, i ett land där allt ska hända. Man får aldrig som man vill, men oj vad vi kan hålla färgen. Fastän vi darrar in i märgen. Välkommen till Sverige". Den sistnämnda är en betraktelse över ungdomens ljuva dagar, och hur allt plötsligt blir så mycket sämre när man kommer upp i åldern. "Om jag var yngre. Om jag hade läppstift. Tänk om jag är för gammal för min uppgift? Vad är det nu då? Jag skriker hur mycket jag vill. Vad skall du göra lille påg? – Gå på klubb eller gå på nån drog. Vad skall du göra lille tös? Är du cool eller är du nervös!?" Men lyckan och kärleken är ändå starkare och det är ändå den som segrar till slut. Ett värdigt slut för en långlivad hund, till slut så dog han lycklig av kärlek, och vetskapen om att han också gjorde livet lättare genom sin undanskymda ilska i dessa komiska textrader fick honom säkert att le en sista gång. En sista gång för de som älskade honom, en "sista beställning".
Länge leve hunden bob!

The Elected - Sun Sun Sun

2006-02-02T18:45:00.000-08:00

Jag lyssnar mycket på Tchaijkovski, these days.
Och det här är inte samma sak.

En gång när jag var 17 bast för 15:e året i rad och The Shins och Fruit Bas och Iron & Wine hade släppt låtar ungefär i samma tidsintervall gjorde jag en blandskiva till en tjej i samma klass, som hade poplugg och sånt, och några dagar senare fyllde farsan år, så jag brände samma skiva till honom, och tjejen i samma klass sa att skivan var skitbra och köpte upp halva Sub Pop Records efter det; trimmade luggen, och allt blev bara tragiskt och pinsamt och några veckor senare flyttade jag till Manchester och några veckor efter det kom hon dit och hälsade på med ett blandband fullproppat med Mazzy star, och jag tackade och sa yeh, yeh, yeh, för så kan det gå med popflickor och poppojkar när dom gräver ner sig i något dom tror kan ta dom någonstans, men i själva verket bara får dom att stå kvar på samma plats och snurra på armarna, en sommar till.

Sen ringde farsan och jag frågade farsan; farsan gillar du skivan jag gav dig, ey?

Och han svarade att alla låtarna lät likadant och det var en av de hårdaste dissarna jag fått, och jag tror inte han insåg det, bara skrattade som om han hade kommit på någonting, sant, och till slut fattade jag att det nästan var sant och jag kom på hur alla kineser i Kina såg likadana ut när man inte var van och, yes; det var dags för mig att gå, och jag gick..

..till Madchester och började lyssna på Shaun Ryder-musik och Stone Roses och sommrarna med Apples in stereo, oh; Neutral Milk Hotel, Saturday looks good to me, Galaxie 500, Aztec Cameras, & Elephant-singlar var ljusår iväg, och jag blev 18 år, 19 år, 20 år, 21 år, 22 år, 23 år, 45 år, och lärde mig säga FUCK OFF FUCKING CUNT, och liknande. Med YORKSHIRE-dialekt.

Sen blev jag rånad, på vägen hem en natt; med kniv, och en vår släppte Radio Dept. "Lesser matters", och sen blev jag rånad igen och åkte till Indien, och i Indien tog polisen mig för att jag satt på golvet i ett tåg, och jag fick betala 600 rupies men egentligen kändes som att jag sög av dom, och plötsligt blev jag lika ensam som alla popluggar kände sig, och sommaren efter släppte Håkan Hellström "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och en sommar släppte U.N.P.O.C. "5th Column" och en sommar släppte Magic Numbers en låt som hette "Wheels on fire", och jag åkte till Thailand och blev spöad av fem poliser i en ring, yes it's true, yes it's true och sen släppte The Elected "Sun Sun Sun", och det är här vi sitter nu.

"I didn't get what I want
So I just took what wanted me"

Som en enda stor Sub Pop Records-familj, och jag är 17 år igen och allt jag ser är också 17 år och det finns några tecknade karikatyrern i Jyllands-posten (check it out, check it out!!) med bleka popluggar och väldigt smala lår; nästan av, och alla 17-åringar goes "AWWWWWH!!! - Vi borde döda han som ritade teckningarna, vi borde döda Danmark, men hallå!!! Och, something is rotten in the state of Denmark, isn't it? Att någon kunde veta något sånt ör 2000 år sedan. Det kanske är hans barnbarnsbarn. Sen skrattar vi. Det är nog så. Shakespeare, han som skrev i Bibeln, you know." Och vi vet, yes we know.

"It was love" är nog bättre än "Wheels on fire", förra årets bästa sötpopslåt.
"It was love" är en av de bästa sötpopslåt jag hört.
En av de bästa Sub Pop Records-låtar jag hört.
Haha, vilken jävla låt.
Nästan för söt.
Jag vet hur den är, yes; HUR.
Den kom bara ett år för sent för att komma med som soundtrack till Garden State.
Ni vet scenen när dom står på flygplatsen och ska säga hej då.
Och han är lika blyg som förut.
Och dom här låtraderna rullar ut som SMS-inlägg på Debatt i SVT.
Låtraderna:

"And the truth was I was just scared for you
But for me, that's the way that it comes
You'd gotten used to me and my awful tongue
But god, didn't we have some fun?"

Den kom bara ett år för sent, annars hade alla vetat precis hur den är.
Precis som att Gary Jules "Mad world" blev Donnie Darko.
Precis på samma sätt är It was love Garden State.
Nästan för söt.
Men ändå.
Som att man vill att Eminem ska komma in med en motorsåg och sjunga GAYS, GAYS, GAYS, GAYS, GAYS, GAYS.
Men ändå.
Som att höra The Shins New slang och att i några dagar tro att det är en sån låt som inte går att tröttna på. Sen på dag tre; EY, BYT LÅT!
Men det här är bara dag två.
Och popen behöver inte bli äldre än ett enda danssteg.
Så jag dansar väl.
Och byter låt till DID ME GOOD: och det är också en jävla låt.
Efter 1:30 tar sångaren tag i mikrofonen med lite mer skägg, lite mera The Band-skägg, och för första och sista gången på hela skivan verkar mespopsleenden släppa och förvandlas till hårda läppar och spott och lite ilska, mespopskör, och piano, en elorgel som skenar iväg (1:54) a la Like a rolling stone-orgeln och precis då blir det ett klimax för hela skivan och sångaren har precis sjungit SO COME BACK, och alla som önskat lite mer saliv och blod istället för rödvinsfläckar på Fred Perry-tröjor borde lyssna på det där, och efter det ställer sig sångaren med ena benet framför det andra och vaggar med hela kroppen fram och tillbaka mot mikrofonen och sjunger AND DO ME GOOD, AND DO ME GOOD, AND DO ME GOOD, som när Bob Dylan sjunger AND IT'S A HARD; AND IT'S A HARD; AND IT'S A HARD, och aldrig verkar få tummen ur, och 'vi kan vänta uppe till vi ser solen'-drömmar för vi är 17 år, and we're lovin' it.

Efter det tänder skivan till ett tag och i "THE BANK OF TRUST" blir det till och med lite ursinnigt, lite Conor Oberst-ursinne och rastlöshet; yes; "It's just that I feel stuck in this American town".

Efter det dör skivan och lägger sig i fosterställning och sjunger en låt om en tjej som heter "Desiree", som känns nästan töntigare än när Belle and Sebastian gjorde "Lord Anthony", eller när Håkan gjorde "Vaggvisa för flyktbenägna", och det är en flöjt i bakgrunden, är det det? Och jag undrar om hela gitarren och halva melodin från Bright Eyes "First day of my life" och det är hur som helst väldigt mycket Sub Pop Records och ändå rätt så sött, och det är kanske för sött men who cares, det är ju just nu och jag ska inte spela in några blandskivor till farsan eller flickan i min förra klass igen, bara för att historien kommer upprepa sig.

Och jag är 17 år än, igen, haha; det är svårt att kunna med.

FUCK YOU, FUCKING CUNT;
Jag ska lyssna på Tchaijkovski igen, odla skägg, och färga håret GRÅTT.

"And it's true, I don't remember you
But I believe you if you say that we met
I get confused
Nights, i've been wondering
I thought I was already dead"

För imorgon är en annan dag. Och jag kommer fortfarande inte veta vad sångaren i bandet heter, men hey, it's pop!

Betyg: 4 av 5.

Lyssna också på:
Elliott Smith - Memory lane
Belle and Sebastian - We rule the school (låt)
Bright Eyes - It's morning I'm wide awake
Hefner - Don't flake out on me (låt)

En hyllning till Kjell Alinge

2006-01-31T06:25:00.000-08:00

William Basinski & Richard Chartier William Basinski & Richard Chartier
CD/2005
Spekk/dotshop.se
Publicerad: 2005-02-11

Forntidens minutvisare går i mål.

Du har nog aldrig funderat över hur det lät innan människan klivit upp ur urtidshavet med handväska och mikrougn redo. Det finns inga inspelningar gjorda av trilobiternas parningsritualer eller kontinentalsocklarnas långsamma skvalpande bränningar under det att dom drev runt med årmiljonerna som turbomotor. Nu är det ordnat. William Basinski och Richard Chartier gör en Electronica som är lyxigt utstyrd för att så tydligt som möjligt låta forntidens undervattenssmaragder gnistra i ditt nutidsöra. Musiken är en bambubro mellan reptilerna som slukar varann och sover medan födan smälts och tiden välts och rusningstiden idag i verkliga 2005. Det kan hända att reptilljuden och hela den världen plötsligt dyker upp naken och fjällig på trottoaren, på pendeltågsperrongen eller i teven. Då finns denna musik som grovkornigt soundtrack. Tiden är alltså upphämtad ur det förgångna . Hela helvetet från tiden innan Gud lagts i första blöjan finns här som en spökvariant av hängande trädgårdar och högmässa för anarkister. Mjukt och spritt nyktert är jäsningsprocesserna fångade. Bli ett bryggeri! Låt dig befolkas av denna brygd. Den rinner över hela själen och lockar tjälen ur din vintertorra lekamen. Vidunder. Aliens. Monster på självlysande larvfötter. Det smakar hallon och hav och helvetets mest långsamma orgasm.

Kjell Alinge
http://www.dagensskiva.com/index.asp?datum=2005-2-11

Pur njutning. Det är vad det handlar om. Ren och skär njutning in i dess minsta beståndsdel. Kjell vet hur man handskas med ord, och han använder dem på ett både lekfullt och väldigt roande sätt. Han förmedlar en skopa motsvarande balsam för själen, eller i det här fallet dopamin för hjärnan. Vem häpnar inte av total underkastelse när man läser: "Det finns inga inspelningar gjorda av trilobiternas parningsritualer eller kontinentalsocklarnas långsamma skvalpande bränningar under det att dom drev runt med årmiljonerna som turbomotor." Det är vackert, och mer än så, det är poesi. En skivrecension som dryper av poetiska nedslag och inslag, hur underbart är inte det?

Kjell talar till mig och ingen annan. Han uppmanar mig att bli ett bryggeri och frågar mig ifall jag funderat på urtiden. Har jag det? Antagligen inte, men det gör jag nu. Utan att öppet säga åt mig vad jag ska tycka, kommer jag ändå tycka som han. Det är kraften med hans språk. Helt omedvetet kommer jag likt getingen och dennes socker att dras in i Kjells inre och inse att det är så här det låter, det låter verkligen som urtidsdjur och stenåldersmänniskor, och det låter förbannat bra. Om jag en gång hade ett eget tycke om denna skiva (vilket jag förstås inte hade), är det utplånat nu. Nu är det Kjells tycke som gäller, och inget annat tillåts. Anar du vilken kraft du har i ditt språk Kjell?

Electronica vad är det? Det behandlas, men herr Alinge vet att det inte är väsentligt. För vad betyder det att börja namedroppa electronica-musik i denna recension, det är till ingen nytta. Jo förresten det är till den nytta att det blir elitistiskt och lika många kommer inte uppskatta texten. Oooh du underbare Kjell du har tänkt på allt. Du beskriver för mig precis hur skivan låter, utan att överhuvudtaget blanda in musikstilen i det hela, vill man inte gråta av ren glädje så säg?

Va? Ursäkta Kjell, va sa du? Du viskar så vackert fram dina ord att det ibland blir svårt att förstå. Men jag njuter. De är helt underbara. Som en kärleksförklaring till något gammalt och förgånget, uppslukat i nuet för att aldrig mer återkomma. "Det kan hända att reptilljuden och hela den världen plötsligt dyker upp naken och fjällig på trottoaren, på pendeltågsperrongen eller i teven. Då finns denna musik som grovkornigt soundtrack" Ja visst kan det hända, då är det din text som gäller Kjell, då är det din text som ersätter de tio budorden.

Men vem är jag att beskriva denna text? Det går inte, Kjell beskriver den bättre än någon beskrivning någonsin kan beskriva den. Läs hans text, och glöm min, för den är ointressant. Jag är blott en bricka exponering i trappsteget som försöker visa världen vilken språklig förmåga som besitts av denne Kjell Alinge. Han är ensam anledningen till att skivrecensioner aldrig någonsin kommer bli tråkiga och stela. Han bär upp allt på sina trötta axlar, och visar att en recension inte alltid handlar om att visa hur mycket musikalisk befattning man känner till och kan slänga sig med. För vad det handlar om är något så enkelt som njutning barn, ren och skär njutning. Pur njutning.

Blandskiva

2006-01-30T17:49:00.000-08:00

Jag håller på att göra en blandskiva.
Den finaste blandskivan jag gjort.

Är det någon som vill ha den?

Jag betalar portot, så klart.

Kärlek.

The Dresden Dolls

2006-01-29T10:59:00.000-08:00

"Will you leave us hanging now that we are grown up and old?
Will you kill me if I say I told you so?"

På The Dresden Dolls hemsida finns det ett självporträtt som sångaren i bandet, Amanda Palmer, har målat;
En varelse i blått som sprutar blod.

Musiken är kanske ett soundtrack till den varelsen.
Till det livet.
En dresden doll, vem vet.
Sen berättar Amanda om när hon åkte till Tyskland, drack, spelade piano och åkte hem igen; träffade Brian Viglione på en Halloween-fest 2000, som Brian senare skrev om;

"During one point in the evening, she sat down to play her songs on the piano. What came out of her when she started though, when I saw how she was grimacing and POUNDING on the piano keys, when I listened to how the lyrics and the erie melodies she was evoking from the piano came flowing out onto everyone listening with these floods of emotion and angst, I thought, 'Ohhh yeahhh, I have GOT to play music with this freak."

Det slutade med att med att dom träffades igen, fikade, blev kära, och startade The Dresden Dolls. Med Brian bakom trummorna och Amanda vid pianot. Släppte två skivor och kritikerrosades som ett av Bostons mest intressanta band. ("Det här är framtiden", sa dom som visste. Folk säger så ibland och ibland blir det så; i alla fall när alla går på det.)

Fick fans, fans, fans; den sortens fans som bygger upp en mur till världen utanför. Och på forum över hela internet uttrycker The Dresden Dolls-fansen sin oro för att The Dresden Dolls ska bli kända, på riktigt. Och dom verkar rädda, på riktigt. En hel Amazon.com-sida är översvämmad av uppmaningar som säger att vi inte borde prata om The Dresden Dolls så att dom blir kända, och kanske dör.

Det är ett sånt band.
Vi borde hålla dom för oss själva.
Det är ett sånt band.
Det är ett sånt band.

Så, fuck heller.

Dom kommer dö ändå.

"The piano is haunting", skriver en recensent på Amazon.com. Det känns nästan så. Trummorna slåss som om dom bankade på Berlin-muren, som Edvard Nortons knytnävar i Fight Club och, det här är sant; "Jag kände för att förstöra något vackert", sa Edvard Norton om att nästan ha slagit ihjäl en annan människa. Så säger nog Brian till Amanda ibland.

Och om man verkligen vill få det till någonting;
Berlin-skivan av Lou Reed. Kanske en tidig, full, Tom Waits, suktande framför pianot. En Peaches i The Cure-frisyr. En clown sminkad svart och vit med maskara i långa tentakler, och BD-stjärnor under ögonen.

Det är sanslös musik och det finns en låt som heter The Jeep Song.
Puh.
Jag önskar att texten kunde sluta där.
Ett rent jävla mästerverk.
Som när David Bowie sjunger "I read the news today, oh boy", i sin "Young americans" och man fattar att, AH; det är ju The Beatles. Två sekunder av "A day in the life", och storyn om mitt liv. Efter att ha tömt sig fullständigt, totalt, under 3 minuter och 30 sekunder sjunger Amanda "I see a red jeep and I want to paint it black". The Rolling Stones, så jävla hårt. Och då och då kommer Brian in från ingenstans och sjunger precis som sångaren i Xiu Xiu när sångaren i Xiu Xiu sjunger "I luv the valley, OH!". Pianot blir en trumma till och jag är rädd för Amanda Palmer, ibland. Jag är rädd för att hon ska komma in när jag sover och döda mig. Med en dolkstöt genom tinningen. Säga hur ful jag är.
Snälla, leave me alone.
Eller vad säger man.

Hon sjunger om dåliga vanor; "Bad habit".
Oftast handlar det om kärleken.
Om konstig kärlek.
Obesvarad kärlek; och i den mest säregna låten återfinns den mest säregna lyriken.

"Made of plastic and elastic
he is rugged and long-lasting
who could ever ever ask for more
love without complications galore
many shapes and weights to choose from
I will never leave my bedroom
I will never cry at night again"

Hon sjunger det som om hon menar det.
Som om hon vet, för hon var där;

"He may not be real experienced with girls
but I know he feels like a boy should feel
isn't that the point that is why I want a
coin operated boy"

I en annan låt sjunger hon om NPS-reportern Christopher Lydon.

"Christopher, I am your listener, Christopher,
I've never felt love like this before, Christopher"

Allt med en sån jävla inlevelse, så att om Tom Waits hade växt upp idag, haha, tänk om; blivit halvkänd, och spelat på Pustervik i Göteborg, stått och signerat skivor efteråt; om Tom Waits hade växt upp idag hade han lyssnat på The Dresden Dolls.

Bara för att det är coolt.
Och det är coolt.

"But while you happen to be here
why dont you whisper all those sweet forevers in my ear
stiff upper lip for all the sorrow
hurry up and stick it in
you never know when it will end
tomorrow or tomorrow or tomorrow"

"Very witty Wilde is on my side", sjöng Morrissey.
Very witty Amanda Palmer hakar på.

Bra Dresden Dolls-låtar:
The Jeep song
Coin-operated boy
Christopher Lydon
Miss O
Missed me

Lyssna också på:
The Arcade Fire - Neighborhood #1 (Tunnels) (låt)
Lou Reed - Berlin (album)
Tom Waits - Closing time (album)
Xiu Xiu - I luv the valley, OH! (låt)

Belle & Sebastian - The life pursuit

2006-01-29T04:22:00.000-08:00

Kommer ni ihåg Lennart från höstens Idol?

Straight outta Göteborg.

Jag tror han hette Lennart. 16 år, jättebäbis, och Sveriges yngsta 50-åring; på samma gång. Han var på uttagningen i Göteborg och hans farsa var också där och jag vet inte om hans farsa var dansbandssångare eller om det var en annan pojkes farsa som var det, men what ever; det började med att farsan sa att sonen var skitbra. Det är alltid samma sak; föräldrar som vill ha små Julio Iglesias och sen får för sig att dom har det, som en gåva från GUD; Lennart gick in till juryn och trodde också att han var Julio Iglesias och under tiden stoppade farsan in en prilla lössnus under läppen, torkade av fingrarna mot jeansen och sa på ren göteborgska; "Dôh, han sjôôônger skjortan av dôm därinne nu".

Vad som egentligen hände, var vad som hände när Paul Scholes satte dubbarna i Håkan Milds lår på Wembley efter några minuters speltid, några år tidigare; vad som hände när Håkan Mild byttes in, i en annan match, sprang in på känt Mild-manér som den vilsnaste pojken i världshistorien; bara för att tackla sönder en motståndare bakifrån och få gult kort; Lennart var totalt, jävla övertänd; gick på knock; knäppte med fingrarna och sånt; stampade foten mot marken; tog i med hela ansiktet utan att ens hinna fylla lungorna med luft; och blev sågad av Kishti med orden; "Du är inte på riktigt".

Som andra Idol-deltagare som vet, för dom vet; att på 20 sekunder ska jag uppfylla en dröm och lägga fram varenda trappsteg som behövs till framtiden, så sjung då, så sjung då, och dom sjunger och dansar och det blir för mycket av allting, för mycket på samma gång; FÖR MYCKET.

Belle & Sebastians nya skiva känns lite som Lennart. Som att dom gick in i studion och pumpade bänkpress. Och det kanske är så och dom kanske inser det, att det är now or never, att dom; långsamt, långsamt, förlorar greppet om alla dom som älskat dom; dom som tidigare stoppat in "If you feeling sinister"-skivor med samma iver som Peter Birro stoppar in "Meat is murder".

Eller så är det inte alls så, dom kanske bara har tröttnat på att vara mespop. Tröttnat på att sitta ner och börjat leta efter någonting att dansa till. Hyrt in Tony Hoffer som producent, Tony Hoffer; oui, oui, som tidigare producerat Beck, Air och Phoenix. Och sagt i intervjuer att dom skulle slutat lyssna på Belle & Sebastian efter Tigermilk, om dom hade varit Belle & Sebastian-fans. Och nu vill dom ha någonting att dansa till.

För då var då; det är över nu, passé, finito, och det blir ändå påtagligare efter det senaste skivsläppet; Belle & Sebastian var allt det där, haha, en jävla epok, den där epoken som kom innan Quiet is the new loud kom, sågs och blev livsstil som urartade i en slags introvert, någonting, framsving, där folk blev kända för att dom inte ville vara det; och Belle & Sebastian var; att sitta på filtar i parken med "Tigermilk" på kasettband och räkna fjärilar. Och "We rule the school" var världens bästa poplåt, världens enda poplåt som betydde någonting, och blandband med Nick Drake och Elliott Smith och 'varför ligger inte alla ner i parken och räknar fjärilar när det finns fjärilar att räkna och filtar att ligga på'-diskussioner, blinkande hjärtan på Lunarstorm-gästböcker, och hallonsaft.

Nu är Belle & Sebastian mer som, ah, Phoenix, ibland, någonting annat, någon annans. Och yes, yes, yes, det finns fina låtar här och där, men det känns bara inte så jävla viktigt, och yes, yes, yes, vi har vuxit upp och Stuart Murdoch har vuxit upp också och det hörs och ibland blir det skitbra, som ett fall framåt, och White collar boy kommer spelas på varje klubbar hela våren och det kanske är så Belle and Sebastian borde låta i framtiden. Med trummaskin och 'call and response'.

Lite farligare. Ghrrr.

Ibland blir det precis som förut och ändå skitbra, som i "Dress up in you"; en låt som kommer få Belle & Sebastian-barn att plocka fram filtarna och räkna fjärilar en sommar till; när kören kommer in i bakgrunden och allting faller ihop så jävla fint, som om det var menat att vara så och trumpeten skär igenom luften som det där solot, yes, det där solot i Rolling Stones "Waiting on a friend", puh.

Ibland blir det tillbaka igen, och en jävla dänga i Phoenix-stil; "The price of a cup of tea"; där allt händer på samma gång och till och med Shaun Ryder hade dansat till det här.

Men oftast blir det bara vilset, ungefär som The Strokes tredje skiva; när dom går vilse i sökandet efter tonerna som dom tror fansen gillar bäst; det handlar inte om det; det handlar om att brinna för någonting, haha; det handlar om själ och ibland känns den själen hopplöst långt borta.

Stabilt, helt okay; men ingenting man inte klarar sig utan precis.

Betyg: 2.5 av 5

Lyssna också på:
Belle & Sebastian - Tigermilk (album)
Nick Drake - Northern sky (låt)

Personer lyssnar på Belle and Sebastian lyssnar också på: (Last.fm)
1 The Shins
2 Elliott Smith
3 The Magnetic Fields
4 Wilco
5 The Flaming Lips

Artic Monkeys - Whatever people say I am I am not

2006-01-28T18:26:00.000-08:00

Det här är en historia och den är sann.

Sitter ni ner?

Straight outta Sheffield.

För några dagar sen fick NME för sig att göra ännu en lista. En lista över de hundra bästa brittiska skivorna, någonsin. I sann Manchester-anda placerades Stone Roses debut etta, The Smiths Queen is dead tvåa, och Oasis debut trea. Och trots att ingen musiktidningsredaktion utanför de brittiska öarna någonsin skulle sätta Stone Roses, The Smiths, eller Oasis, före The Beatles, David Bowie, eller The Rolling Stones, så ah; det är ju ändå England.

Alltså, Stone Roses etta. The Smiths tvåa. Men sen.

På plats nummer fem; kommer; chocken; ett helt nytt band; en hype som uppstått från gravplatsen där Libertines en gång begravdes i spyor och knark, blod, tårar, knark, knark, knark, och en låt från skiva numero två som döptes till "Music when the lights go out", knark, knark, Kate Moss & en jävla bakfylla; ett band som uppstått i förtröstan, mer i hoppfullhet att någon ska ta över Pete Dohertys roll som omslagspojke; än någonting annat; Artic Monkeys "What ever people say I am I am not".

På plats nummer 8 kommer Revolver.
På plats nummer 10 kommer Up the bracket.
Eftersom listan i sin helhet publiceras i nästa nummer, så finns bara en topp-10 tillgänglig att läsa på internet.
Än sen?
En topp-10 med mer frågetecken än svar:
Vad hände med The Rolling Stones?
Vad hände med David Bowie?
Vad hände med Joy Division?
Vad hände med Happy Mondays?
Vad hände med Radiohead?
Vad hände med The Kinks?

I all jävla iver skrev jag en recension om hur kass skivan var, bara för sakens skull. Vi har fått nog, nu. Haha, ska vi slåss i natt - jag skrev att albumtiteln mer passade in på en femtonårings skunkpresentation som bildtexter till bilderna i dagboken på skärsår och Kurt Cobain, nästan död; och självtagna digitalbilder med för mycket blixt, en mun som putar, gör en hysterisk min under två ögon som stirrar in i kameran för att det är coolt; som bildtext till allt det där; "Whatever people say I am, I am not".

Och storyn om Artic Monkeys uppkomst handlar lika mycket om storyn om NME's behov av att ha någon att älska, någonting att skriva om.

Allt började med några demolåtar upplagda på internet.
Sen var cirkusen igång.
Och vilken jävla cirkus; vilken jävla smäll.
NME laddade ner.
Samlade ihop alla sina män och satte sig ner för att skriva upp den största hypen på flera hundratusen år. En sån hype som börjar i januari för att sluta i december med en förstaplats på en årsbästalista och ett mittuppslag fyllt av superlativ. En sån hype som Franz Ferdinand fick, fast större.
Och på sex månader hann Artic Monkeys; utnämnas till 00-talets största band, "our generation's most important band", släppa det snabbast säljande albumet någonsin, säga NEJ till Top of the pops, och så vidare, och så vidare, och så vidare, slå The Beatles och bli 5:a på NME's lista över de bästa brittiska skivorna.

Och dom är inte ens 20 år.
Undrar vad som händer när dom blir 21 år.
När NME vänder blad, hittar ett nytt band.
Och folket glömmer av deras namn i jakten på nästa "BETTER THAN LIBERTINES"-band.
Det kommer hålla på några år.
Det desperata sökandet efter något som är inne just nu, och kanske kan beskriva samtiden; genom att spotta på den; genom att spotta och fräsa och säga NEJ till Top of the pops, säga fuck you och skjuta heroin.
La, la, la.
"BETTER THAN LIBERTINES"-band som svämmar över klubbarna och breder ut sig på nöjestidningars omslag; det finns en förkärlek till allt det där; unga, kaxiga, arbetarkids med punkattityd och spända blickar, lite sprit på byxorna och urin under fötterna.
Det måste ha någonting med regnet att göra. Någonting med alla fotbollslag.
Det är inte svårt att förstå varför, egentligen, om man bara vandrar i förorterna norr om Manchester, Yorkshire, eller var som helst, där gummilukten från fabrikernas skorstenar förenar sig med avgasmolnen till en grå dimma av dis och regn där ingen skrattar eller gråter, älskar eller förlåter; går runt i gympa-byxor, böjda kepsar, och Rooney-tröjor i väntan på att någonting ska brista, explodera, och visa dom vägen därifrån.
Det är där hajparna kommer in i bilden och Artic Monkeys lyckas ibland skriva lysande låtrader om livet i England, 2006:

"There's only music so that there's new ringtones".

Eller.

"Well oh they might wear classic Reeboks
Or knackered Converse
Or tracky bottoms tucked in socks"

Musiken då?

Yes.

Som Libertines, fast sämre. Haha, som Darkness, fast inte lika tillgjort. Som The Prats, you know; dom pojkarna som hängde utanför skivbolaget Rough Trades dörr jättelänge, och en dag släpptes in; bara för att spela in Disco pope och bli symbolen för en indie-kultur där det the new black var att inte vara bra, och alla kidsen gillade dom för att dom bara var 13 år, typ, och inte kunde spela musik, egentligen; som The Prats, fast äldre.

Som att åka till England, 18 år gammal, med en resväska över ryggen, glida in i hamnen i Newcastle, ta bussen till Manchester, och fatta att England är precis så som man trodde att England var, fast på riktigt. Och man kommer inte därifrån och Andres Lokko sa en gång att den bästa musiken från Manchester alltid handlar om att åka därifrån, om att inte komma därifrån, och Artic Monkeys handlar om Sheffield.

Rastlöshet, check.

Och från ingenstans, ur avbitna gitarrsträngar och saliv kommer den pricksäkraste Yorkshire-skildringen jag hört, sen, sen, ah, The Clientele sjöng "it's saturday, the evening's come, the fotball crowds have all gone home", haha, kanske pricsäkrare ändå, yes:

"Don't get me wrong, oh there's boys in bands
And kids who like to scrap with pool cues in their hands
And just cause he's had a coupla cans
He thinks it's alright to act like a dickhead"

Och alla dom står och lyssnar på Artic Monkeys nu. Dom står där och tycker att Artic Monkeys är gudar och fattar inte riktigt att lyriken handlar om dom, men what ever. Stöter i boll nummer åtta och häver ett pint-glas över ryggen, som Begbie i Trainspotting.

"You're not from New York City, you're from Rotherham"

Så att dissa eller inte dissa.
Fisk eller fågel.
Jag skulle gärna dissa den här skivan, för NME's skull. För sakens skull.
För den goda sakens skull.
Men det vore som att åka till England och klottra "I wasn't here", på en busshållplats, missa bussen, och fastna där.
Likt alla andra hypar som hållit längre än en vinter, lyckas Artic Monkeys fånga känslan av hur det är att leva här och nu; leverera Sheffield anno 2006, och Sheffield 2006 måste vara precis så där, och om det inte var det så är det så nu, efter det här, efter cirkusen; den jävla smällen och det kanske inte räcker till en femte plats över de bästa brittiska skivorna om 50 år, eller om ett år, eller om tre månader, men just idag, skådat från insidan, med känslan av att stå mitt emot, precis bredvid och rastlösheten hängande som ett BLIPP-BLOPP-smycke från mobilen, och rädslan för att inte komma härifrån som en biljardkö med båda händerna, är det här i alla fall värt att komma med på listan över de hundra bästa brittiska skivorna från i år.

Strokes, New York, 2001.
The Libertines, London, 2002.
Artic Monkeys, Sheffield, i år.

Inte bättre än The Beatles, though.
Inte bättre än The Rolling Stones heller.

Haha.

Men, "Well, I bet that you look good on the dancefloor
Dancing to electro-pop like a robot from 1984
From 1984!", liksom.

Betyg: 3.5 av 5.

Lyssna också på:
The Prats - Disco pope (låt)
The Libertines - Up the bracket (album)
The Undertones - Teenage kicks (låt)

Clap your hands say YEAH! - s/t

2006-01-27T09:46:00.000-08:00

Straight outta Brooklyn.

Det skulle bli en recension om en skiva och höstens största hype.

Haha.

Så jävla upplagt för "ÅRETS BÄSTA SKIVA"-rubriker och taniga indie-folk med rött vin i tetra-format. Så jävla uppgjort, på förhand.

Och det har hänt förut, som misstag från feta skivbolagsdirektörer i frack; jag vet inte vad som hände där, egentligen, men; den där sommaren när Cornershops "Brimful of Asha" drogs in, kom tillbaka och blev etta på Voxpop med en musikvideo och en flicka som snurrade skivor i ett sovrum, och knockade en hel, yes; en hel Voxpop-publik. Sånt sitter kvar länge, och året, hösten, vintern, eller våren, men det kändes som en enda lång, frostfrusen vinter, när Wilco's Yankee foxtrot hotel inte kom ut och till slut släpptes på internet.

Alla dom där misstagen står här nu, som bevis för att popmusiken vann över fabrikerna.

Clap your hands say YEAH! har inte ens ett eget skivkontrakt; dom har gjort allt själva och sålt mer än 50.000 exemplar; fått fans som David Bowie och fått 9.0 av Pitchforkmedia.com, oh boy!

Jag tror dom har fel; 50.000 indie-kids, Pitchfork, och David Bowie. Inte fel, fel, men, ah, men, ah, ni vet, ni vet; dom som tog upp kampen, log framför kamerorna, sa FUCK OFF till NME och försvann när andra artister kom dit och var bättre, fräckare, coolare, och längre upp på NME's inne-lista. Som Gomez, jag älskade verkligen Gomez och trodde Gomez skulle ta över världen med hela den överamerikanska betoningen, men idag är dom bara Gomez som släppte en skiva 1998 och blev kvar där. Clap your hands say YEAH! känns likadana och allmusic.com beskriver det kanske bäst av alla:

"Those who have read the blogs and heard the hype might well be expecting the second coming. These people will be disappointed and post morose reviews on Amazon: "I was expecting sooooo much, but this album is only 'good.'" That's right! It's good. Not magnificent, not groundbreaking, but it is a new band's first album, and it is good — darn good."

Så känns det nu, verkligen, och det är bara en låt på skivan som riktigt fastnar; Details of war.

Haha.

Det låter ju skitmycket som Gomez. Bara Gomez, det som aldrig gick att förklara med Gomez och det som gjorde att jag verkligen trodde att Gomez var bra och verkligen grät till Tijuana Lady mer för tron på att det kanske kunde vara någonting, oförklarligt bra, en start på något nytt, stort, någonting som kunde rädda undangömda barn när Moz skulle lägga av, än för musiken i sig; det som andra försökte förklara med AMERIKA, att det låter som AMERIKA, haha; och vad sant det var.

Det här är också Amerika. Det här är Amerika. Det Amerika som Karl-Oskar och Kristina åkte till, i Utvandrarna. Det Amerika som kommer med som dofter på breven tillbaka till dom som stannade kvar och orden som berättar hur varmt det är. Det Amerika som står still och aldrig kommer ifrån de svartvita fotografierna med nybyggare på. Och så döper dom låten till Details of war, som om, som om, dom verkligen menade det. Som om det verkligen var Amerika.

Men allt som allt; ändå, att älska Clap your hands YEAH! är ungefär lika svårt att förstå som varför alla älskar Elliot Smith och Cat Stevens istället för Nick Drake, och världen blir inte mycket randigare än så.

And; you better duck cause Ice Cube is crazy as fuck.

Betyg: 2 av 5

Lyssna hellre på:
Wilco - Yankee foxtrot hotel (album)
Gomez - Tijuana lady (låt)

Världens bästa poplåt

2006-01-26T22:54:00.000-08:00

Vilken som är världens bästa låt varierar från dag till dag, från minut till minut. Men världens bästa poplåt är, har alltid varit (well, sen 2002 när den kom iallafall) och kommer alltid vara The Flaming Lips ”Yoshimi battles the pink robots pt. 1”.

”Yoshimi battles the pink robots pt. 1” är världens bästa poplåt därför att den är Beatles, doing on Akasaka street år 2002, därför att den är John Lennon och Paul McCartney, hånglandes med Ladytron-tjejerna i pariserhjulet på tivoli, den är George Harrison med munnen full av rosa och grön sockervadd, den är Ringo Starr i femkampstävlingen, som skjuter med luftgevär på konservburkar och träffar rätt, rätt, rätt varenda gång och firar det med att kasta gräddtårtor på clownen bakom planket – clownen är Per Gessle som vill ha sin pop KLINISK, clownen är Joakim Hillson som vill ha sin pop FÖRUTSÄGBAR och clownen är Lars Winnerbäck som vill ha sin pop STEL.

”Yoshimi battles the pink robots pt. 1” är världens bästa poplåt därför att den blippar och knastrar och glittrar och glänser och sätter sej som ett tuggummi i hjärnan. Den är världens bästa poplåt för att Flaming Lips framför den live med stora röda ballonger, en dansande Beck Hansen i kakmonsterkostym, flashlights och konfetti. Den är världens bästa poplåt för att den är ALLT ANNAT än klinisk, förutsägbar och stel. Den är världens bästa poplåt därför att den handlar om en liten japansk flicka och robotar, David mot Goliat.

”Yoshimi battles the pink robots pt. 1” är tidernas bästa poplåt därför att den handlar om en liten som vinner mot en stor, det som popmusik går ut på, som är dess själva essens, och därför att den gör det i en glittrande och sprakande kostym av konfetti och sockervadd.

Daniel Johnston

2006-01-25T13:45:00.000-08:00

Det är nog i början av Love Liza, kanske i mitten, en av de roligaste scener jag sett på bioduken;

Seymour Hoffmans fru har precis tagit livet av sig och Hoffman hänger med en kompis till en årlig två-dagars-tävling med fjärrstyrda modellmotorbåtar, vid en damm, och det är en brokig skara ungkarlar som samlats på den lilla kullen intill dammen; såna som sitter hemma med fördragna gardiner, en pipa i munnen, rutiga byxor, benen överlappade, i en fåtölj med fårpäls som överdrag och en spinnande katt i knäet och lyssnar på Mozart och läser det senaste numret av Illustrerad vetenskap; har hela källaren fylld med modelljärnväg och kan alla Amerikas presidenter och alla världens huvudstäder; för ingen har någonsin sagt att dom älskar dom; och dom står där nu, på kullen intill dammen och kör sina fjärrstyrda modellbåtar sicksack, fram och tillbaka, och Hoffman står också där, som en slags terapi och ett första trappsteg tillbaka till verkligheten, han står där och tittar på; och efter fem minuter, eller mer, tio minuter, en kvart, springer han ner mot vattnet och kastar sig i dammen, där båttävlingen är i full gång, och ropar;

"DO YOU KNOW WHO I AM?"

Jag tänker ofta på den scenen när jag lyssnar på Daniel Johnston. Det känns som att han ligger i dammen och plaskar nu, när alla medelålders män tagit modellmotorbåtarna och gått hem. Det känns som att han är kvar där och frågar samma fråga till sig själv, om och om igen, och jag var kanske 17 år när jag hörde Daniel Johnston för första gången; "True love will find you in the end" som sista låten på en blandskiva med handmålat omslag och massa Pavement. Och den var skitkass. Ungefär som att han inte kunde spela, ungefär som att Pablo Picasso målade så där konstigt för att han inte kunde måla. Ungefär som att han inte kunde spela och alla älskade honom, som man älskar dom utvecklingsstörda barnen för att dom behöver det, och sen börjar älska dom utvecklingsstörda barnen för att det ibland, känns som att, dom u-t-v-e-c-k-l-i-n-g-s-s-t-ö-r-d-a barnen är dom enda som vet vad kärlek är, INNEBÄR, och det är verkligen ett utvecklingsstört samhälle vi lever i.

"I know I'm such a weird guy / She could never take me serious"

Daniel Johnston är konstig, jättekonstig. Jag tror att han ska ta livet av sig, snart. Det känns så jävla logiskt, så jävla självklart, så jävla uppenbart och vi kommer stå där sen, med våra kalla händer fastfrusna mot bleka pannor och säga; VAD HÄNDE, HUR KUNDE DET HÄNDA, VARFÖR GJORDE VI INGENTING - och för några år sedan samlade en gubbe eller tant med goda samveten in en hel hög av mer eller mindre världskända artister för att göra någonting, fint, innan det var för sent, som ett slags LIVE AID-projekt för en enda man, och resultatet blev något av det finaste som kommit ut på band sen Ray Davies sjöng Waterloo Sunset med en akustisk gitarr, en skiva med 19 spår som döptes till "The late Daniel Johnston".

Tom Waits sjöng King Kong.
Flaming Lips sjöng Go.
Kurt Cobain sa att Daniel Johnston var den största låtskrivaren vi hade. Inte då, men tidigare.
Beck var där. Mercury Rev var där. Alla var där. Alla förutom Nelson Mandela, Bono, Sting, Michael Jackson, och alla dom andra som alltid är där annars.
M Ward sjöng Story of an artist, nästan finare än Daniel Johnston.
Bright Eyes sjöng Devil Town, med handklapp.
Och Vic Chesnutt gjorde en helt makalös, magisk, osann, version av LIKE A MONKEY IN THE ZOO, som om klockorna stannat och David Bowie kommit ut i full Ziggy Stardust-mundering.

"I'm chained to the wall / I'm nothing at all / And my eyes look at the sunset / Thinking of better things to do / Like a monkey on the zoo / And the days go so slow / And I don't have no friends / Except for all these people who wants me to do tricks for them"

Men ingen kunde ändå fånga det konstiga i Daniel Johnston, det manodeppresiva. Det kaotiska. Som om hela världen snurrade just kring nästa ton. Unik på alla sätt, på samma gång; och ensam, man kan höra det i texterna; se det mellan raderna; hur han står och sjunger, håller mikrofonen som om det var hans enda vän, hans första vän och hans sista vän, som om han lutar sig mot mikrofonen och säger; jag klarar mig inte utan dig - som att han slår huvudet mot pianot när han spelar "Urge", bankar sig blodig och sjunger som om varenda ord betyder någonting, men det är över nu, det är över nu och förbi; som om han försökt så länge att passa in, att vara bra, att spela perfekt, men ingenting hände så han sket i det; smällde in alla dörrar och byggde upp en egen studio i sitt sovrum, bland dammiga kläder och gamla kärleksbrev; som att han sitter där idag och letar efter vägen därifrån, granskar sin egen spegelbild och säger; ha, vad ful jag är, vad ful jag är, som att han ligger i den där dammen och ropar; "DO YOU KNOW WHO I AM, DO YOU KNOW WHO I AM?"

"Maybe someday when she gets fat / She'll think about what she's missed"

Och, och, och.

"They sit in front of their TV's / Saying 'HEY, this is fun'"

Jag tror han tar livet av sig snart, men jag vet inte, och sen kommer vi sitta med benen i kors, i fåtöljer med fårpälsar och lyssna på "Story of an artist" och känna likadant; självmord handlar nog om sånt - och jag har skrivit den här krönikan skitlänge nu, det känns som att den aldrig kommer bli klar, som att skriva om någonting som står lite för nära, som att skicka ett SMS till en kompis och svamla ut om gårdagen istället för att fråga HUR MÅR DU, som att, som att, som att, skicka ett jättelångt mail till flickan i parallellklassen utan att våga säga I LOVE YOU.

"Nothing for me nowhere / But the emptiness I feel / Depression has got me down / Drilling for the kill / It’s too late to suffer through / God, I’ll make you a deal:
Just let me smile a while – for real / And when the evening comes / I’ll be on the run"

(I LOVE YOU.)

Popen som drar upp dig

2006-01-25T05:47:00.000-08:00

Det var en gång september. Det var också en gång när jag hade lyssnat på
Roy Orbisons Crying lite för mycket och tyckt mig känna igen vart enda litet textfragment.
Det blir så mycket lättare att låta sympatiska musiknördar i svarta glasögon känna åt en, och det gjorde jag.
I andra versen mässade Orbison ut hur jag skulle må denna septemberdag:

I thought that i was over you, but it's true, ohh so true.
I love you even more, than i did before, so darling what can I do?
Because you don't love me, and i'll always be crying over you

Jag hade alltså blivit neddragen i insikten om att jag var en ensam älskare, med en kärlek stor och tragisk och med ett hjärta som blev lite svagare för varje slag eftersom jag inte längre var älskad.
Under våren hade jag lyssnat mycket på ett sött litet popband från england som kallade sig för pipas.
Låten don't walk blev min räddning de dagar då jag inte lyssnade på Roy Orbison.
Söta popduetter är och var min grej här i livet. Men, ändå, så kunde kunde Pipas inte riktigt tippa över
pendeln till rätt balans, och det var förbryllande.
(Kanske därför att jag aldrig riktigt fattade vad texten handlade om?)

Tillbaka till det faktum att det var September. Det är nu ni kommer att förstå vad jag egentligen försäker förmedla.
Har ni fattat känslan? September, kärleksmelankoli och öl. Men, mina kära vänner, detta var inte vilken kväll som helst.
Bortom ölen och Roy så låg "Landet", en klubb söder om stockholm som ikväll presenterade bandet Pipas. Och nu förstår ni,
ni förstår kanske vart denna historia leder.
Ni förstår kanske vad jag tyckte om konserten. Glad mespop, svett, öl och ett brustet hjärta gick inte ihop. Inte
en septemberdag, inte en grå tisdag eller ens en alldeles för varm måndag i Augusti.
När jag lämnade landet, efter att ha fått en kram av Lupe i pipas, med mina vänner och mina öl så var jag inte längre
en hopplös olycklig romantiker. Jag var mespopare, lyckligt kär i hela mänskligheten, och skulle aldrig mer
lyssna på vad Roy hade att säga.
Men det gjorde jag, så småningom, men det är en helt annan historia. Detta är en historia om pop!

You are my sister

2006-01-24T10:41:00.000-08:00

Kommer du ihåg Håkan Hellström-spelningen i Lisebergshallen för några år sedan när GP's nöjessidor fylldes av ord som EUFORI, FEBER, för staden har feber i natt; skrek Håkan Hellström och jag var där.

Det kändes bra att börja så - haha, det är kärlek det här. Ni vet sånt, man får på köpet när man köper tecknade tidningar till sina barn; ett klistermärke med BAMSE på eller BARBIE-dockor som är lika tunna som förut, men det spelar ingen roll, egentligen, hur smal hon är, jag bryr mig inte och fläker upp en sida med Kate Moss.

(Oh, vad snygg hon är. Hon måste vara snyggast in da universum och knarket får henne bara att se, lite, sexigare ut.)

Kommer du ihåg hur mycket vi älskade Belle & Sebastians "We rule the school" och den var alltid sist på blandbanden och Spiritualizeds "We are floating in space" var alltid först, och gräsfläckar på jeansen från fotbollsmatchen som slutade i för mycket folköl och för hög musik, i dans, och kärlek, i dans, och obalans. Så jävla mycket dans.

Ah, nostalgi. Och fredagsbilagan när Andres Lokko skrev att Kevin Rowlands My beauty var världens bästa skiva. Det var kanske inte ens en fredagsbilaga, ya know, jag hittade på, haha, men jag tror han sa så. Han måste ha varit skitfull.

Broder Daniel - Underground; vi är så jävla mycket pop. Och bussresan ner till Sarajevo och vi älskade France Gall för att hon hade sjungt det där om knark i den franska schlager-festivalen; det var ju asball, och Diane Renay - Watch out, Sally! - kom igen nu dansar vi.

Dance, dance, dance to THE RADIO.
Dance, dance, dance to THE RADIO.
& Ian Curtis dog, så vi hoppade på tåget till nästa station och Stuart Staples verkade vara han som stod näst i tur, så vi älskade honom, och trodde han förstod, hörde oss när vi sjöng med, hörde oss när vi bara låg där och försökte somna utan att kunna somna, för allt koffein och för lite nikotin; Bright Eyes & kärleken, regn, hagel, mörker, Tom Waits, regn, regn, lite snö, smatter mot fönsterkarmen, The Clientele & drömmarna om verkligheten.

Jag satt en hel dag igår och tänkte ut vilka låtar från förra året och året innan det som kommer att fortsätta betyda någonting och inte bara dö som en pinsam hype i en Per Bjurman-artikel från 2003. Alltid först, rätt så ofta fel. Sån pop som stannar kvar och överlever dom som försöker döda den. Converse som gick sönder och skoskav är mitt 2005, mitt år, och det fanns en låt i alla fall som kommer att överleva framtiden och bli en sån låt som alla snackar om, med barn och barnbarn och jag ska säga att JAG VAR DÄR, till mitt barnbarnsbarn, och le. Låta barnbarnsbarnet se hur stolt jag är.

Det var en låt, en sån låt, jag vet inte, en sån låt som inte är som någon annan låt som spelas just då. En sån låt som spränger någonting och sen bara sätter sig ner och säger; titta, här är jag.

"You are my sister
we were born
so innocent
so full of need
there were times we were friends
but times I was so cruel
each night I'd ask for you
to watch me as I sleep
I was so afraid of the night"

Antony & the Johnsons - You are my sister

2006-01-24T05:08:00.000-08:00